Påskdagen

 

I påsknatten firas kyrkoårets viktigaste gudstjänst, den längsta och festligaste av alla, den som aldrig vill ta slut. I natten som upplyser alla nätter ljuder påskens stora triumfantifon:

Kristus är uppstånden från de döda!
Med döden nedtrampade han döden
och åt dem som är i gravarna
har han gett ett evigt liv.

Påsken är krönet av alla kristna högtider, festernas fest, den natt hela skapelsen väntat på. Allt som varit, allt som är och allt som någonsin skall ske möts i denna gudstjänst. Denna saliga natt upphör tiden, paradisets port öppnas för människan, Adams och Evas förlorade söner och döttrar bjuds på nytt att äta av Livets träd. I påsknatten firar vi den nya skapelsen. (Bilden: Påskljuset tänds utanför Slottskapellet i Bjärka-Säby.)

Påsknattens ursprungliga gudstjänst i kyrkan, påskvakan, eller påsknattsmässan, har kommit tillbaka och firas numera i många kyrkor sent på påskaftons kväll. Den sträcker sig ett långt stycke in på natten. Från början firades den som en vigilia, en vaka, som pågick hela natten och inte avslutades förrän gryningen bröt in. Den inleddes med ett stort antal gammaltestamentliga läsningar som speglade kyrkans förståelse av Gamla testamentet som profetiskt. Vigilian med dess läsningar ledde fram till dopet av katekumenerna, innan påskelden tändes strax före gryningen och uppståndelsen firades i den eukaristiska festen kring Herrens bord. Påskfastan varade hela natten och bröts först i gryningen, med eukaristins firande som följdes av agapemåltiden. Därmed blev påsknatten en övergång från mörker till ljus som inte undgick någon. När gryningen bröt in manifesterade hela skapelsen livets seger över döden. Skapelsens nya dag hade anlänt.

När påsknattens gudstjänst inleds är kyrkor och kapell sänkta i mörker. Enligt en tidig tradition, som återkommer allt mer, inleds gudstjänsten i mörkret utomhus. Alla samlas utanför kyrkan där påskeldens tänds och välsignas. Från dess låga tänds det stora påskljuset. Evangeliet bärs fram och i skenet av påskljuset, runt vilket alla är samlade, läses påskevangeliet. Så ljuder påskropet i natten: ”Kristus är uppstånden!” Det upprepas igen och igen och möts varje gång av gensvaret ”Sannerligen uppstånden!” Från det stora påskljuset tänds samtidigt de vaxljus som delats ut till alla i församlingen. Natten brinner! Mörkret är upplyst av uppståndelsens ljus. Jesus, Livet själv, har gått genom döden. Han har förvandlat döden till en Påsk – Pascha – en passage till livets land. Församlingen vandrar i procession in i den nedsläckta kyrkan där påskljuset besegrar mörkret och påskjublet genomtränger luften:

 

Nu är allt uppfyllt av ljus: himlen, jorden och dödsriket; må alla skapade varelser fira Kristi uppståndelse, hans som är vår styrka. – I går var jag i graven med dig, o Kriste, i dag vaknar jag med dig, den Uppståndne; i går var jag korsfäst med dig: du min Frälsare, låt mig få del av din härlighet i ditt rike!

(Bilden: Slottskapellets fönster efter uppståndelsen!)

Påsknattens gudstjänst har fyra delar: Påskljusets liturgi, Ordets gudstjänst, dop och doplöftesförnyelse samt eukaristins firande. Det kristna mysteriets viktigaste symbol är ljuset. Kristus är ljuset, vars födelse först förkunnades av stjärnan i Betlehem. Dess sken har därefter lyst med allt starkare intensitet – inte ens mörkret på Golgota förmådde utsläcka det. Nu uppenbaras det på nytt bland oss. Lovsången till påskljuset, och alla de små ljus som församlingen håller i sina händer när de förnyar sina doplöften, förkunnar dess triumf. Påskvigilians karaktär av ljusfest, som framför allt markeras med påskljusets tändande, har sitt ursprung på 300-talet då bruket att tända ljus blev vanligare i gudstjänsterna.

I Ordets liturgi under påsknatten läses inte bara uppståndelseberättelserna. Här har även inledningen i Johannesevangeliet en självklar plats i många kyrkor. Det läses ofta intill påskljuset, mitt i församlingen, på så många språk som finns närvarande i gudstjänsten. Ljuset från Kristi uppståndelse måste upplysa alla folk! Att kyrkan valt att läsa detta evangelium även under påsknatten hör samman med att Johannesprologen lovsjunger ljuset som kom i världen. Orden om att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”, förkunnar ljusets seger över mörkret denna natt. Men även utöver de orden har detta evangelium sin givna plats i festernas fest: Johannesprologen betraktas inte bara som evangeliernas, men också hela Skriftens krön.

Påsknattens viktigaste läsning från Gamla testamentet är berättelsen ur Andra Mosebok som förbinder påsken med Israels folks befrielse från Egypten och vandringen genom Röda havet, den viktigaste förebilden till det kristna dopet. Episteln är hämtad från Romarbrevets sjätte kapitel, som framhåller dopet som en avbild av Kristi död och uppståndelse. Här sammanfaller påsknattens två stora motiv: Gud räddar sitt folk ur Faraos fångenskap till nytt liv genom Röda havet i vilket de ”döps till Mose”. Kristus uppstår ur graven för att genom dopets vatten befria människan från fångenskapen under synd och död.

I den tidiga kyrkan utgjorde påsknatten årets största dophögtid. Under fastetiden förberedde sig katekumerna för dopet genom undervisning och fasta. Nu skulle de döpas till Kristus och med honom uppstå som nya människor. Omedelbart efter dopet fick de för första gången uppleva firandet av eukaristin. Genom dopet hade de fötts på nytt och fått sina ögon öppnade. De tillhörde nu den nya mänskligheten och såg vad inget öga kan se: eukaristin är paradisets fest.

I påsknattens gudstjänst påminns vi alla om vårt dop, och får möjlighet att förnyas i dopets löften och mysterium. Det som sker med Kristus denna natt, händer också med oss. Vi har del i hans uppståndelse. Döden är inte längre slutet, utan början. Till det yttre tycks ingenting ha förändrats. Vi fortsätter att dö och begrava våra döda. Men i verkligheten är döden från denna natt uppslukad av livet. Den kristna andligheten är en uppståndelsens spiritualitet. Och uppståndelsen börjar nu, med det liv som når bortom döden. (Bilden: Eukaristin firas i påsknattsmässan i Slottskapellet. Foto: Emil Andersson)

Doplöftesförnyelsen – liksom dopet, om det finns dopkandidater – är därför en viktig del av påsknattens gudstjänst. Vattnet som välsignas genom att påskljuset sänks ned i det, trosbekännelsen som vi stämmer in i, de frågor vi besvarar när dopet bekräftas och förnyas – allt detta är en befrielsens akt, en överlåtelse åt den död och uppståndelse som skänker liv. Vi tar emot dopet på nytt. Vare sig vi minns stunden för vårt dop eller inte är det som att det sker nu. Vårt dop repeteras i påsknattens doplöftesförnyelse. Dopet som händelse behöver aldrig upprepas, liksom Kristi död och uppståndelse som historiska händelser inte behöver upprepas. Men som frälsande händelse upprepas det varje påsknatt, ja, också varje gång vi firar eukaristin. Guds rikes tid är alltid i dag. I påskens dopförnyelse blir vi samtida med Kristi uppståndelse och vår egen dopdag, som om det är denna natt Kristus uppstår och denna natt vi döps in i hans död och uppståndelse!

 

Stora lördagen

 

På påskaftonen – Stora lördagen eller Stora sabbaten, som är ett annat namn på denna dag – är allt lugnt på ytan. Hela skapelsen står stilla, bävande i mållös förundran. Som Gud en gång vilade från sin skapelse på sjunde dagen, vilar han nu i en grav från sin nya skapelse, den som skall uppenbaras på den åttonde dagen, uppståndelsens dag. Men i den andliga världen rasar en våldsam kosmisk strid. Döden kämpar för sitt liv – och förlorar! Kristus står redan på dödsrikets söndertrampade port. Han räcker sin hand åt våra första föräldrar, Adam och Eva, för att befria dem ur deras fångenskap, visualiserat på en av de mest älskade av alla ikoner, den bysantinska uppståndelseikonen, som också kallas för ”Dödsrikets plåga”.

Det är en paradoxernas dag. Den är vänd både mot graven, där Kristus ligger död, samtidigt som vi redan förnimmer hur livets väldoft stiger från graven. Men än är det inte tid för fest. Den synliga världen väntar på vad som redan har förkunnats i dödsriket. Detta är dagen mitt emellan förtvivlan och glädje, den ljusomflutna sorgens dag, när sorgeropen sakta men säkert övergår i jubelrop. Vi lever i vaka och väntan inför det oerhörda. Snart, mycket snart, skall den sista fienden kapitulera. Till sist måste själva döden inse att ”de som strider mot Herren blir krossade”.

Tiden mellan korset och uppståndelsen får inte bli en ”programenlig” väntan som snart är över. Vi behöver vara närvarande i påskaftonens frånvaro. Meditationen över Jesu död hör till det kristna livets viktigaste andliga övningar. Kyrkan ger oss en särskild dag för den, en underbar och förfärande lördag. Om vi inte försöker ta in det otroliga som skett i och med Jesu död, innebörden av att han är utestängd från livet och förkastad av sin Fader, får vi svårt att förstå frälsningens radikalitet och absoluta nödvändighet.  Med apostlarna behöver vi vänta i tomheten, blicka in i meningslösheten, beröras av den totala intighet som infinner sig när deras Mästare bevisligen är död. Alla ord om en uppståndelse är för dem denna dag obegripliga och overkliga. Maria från Magdala kan bara söka den hon älskar som en död, sträcka ut sina händer mot den som inte längre finns. I lärjungarnas värld existerar denna dag inget hopp, inget liv, ingen framtid. Det finns inte längre något att säga om Gud. Ordet har berövats dem. Jesu död är trons död. Kyrkan sjunger på sin stora sabbat: Hela skapelsens Herre ligger inför våra ögon; Han är död. Han som tömmer gravarna är lagd i en ny grav.

I kyrkans liturgi är detta en stilla dag, en sabbat i verklig mening, vilket inte betyder att vi bör avhålla oss från att mötas till gudstjänst, något som tyvärr ofta blivit fallet. Vi behöver denna lördag få hjälp att tillsammans med kyrkan begrunda vad det innebär att Guds son ligger död i en grav. I ortodoxa gudstjänster läses under lördagen påskens profetior i form av valda läsningar ur Gamla Testamentet, ofta sammanbundna av sjungna responsorier ur Psaltaren. De dramatiska skeendena i Guds frälsningsverk, som var för sig kan tyckas svåra att förstå, länkas genom läsningarna i varandra och ger näring åt tron att Guds löften mot alla odds skall fullbordas. Även denna praxis förekom redan i Jerusalem på 300-talet. En annan tradition är att i gudstjänsten på Stora lördagen sprida ut blom- och lagerblad över hela kyrkan, symbolen för livets väldoft som stiger ur graven, på samma sätt som man förr spred blommor på vägen för en i triumf återvändande segrare.

Den förunderliga frid och stilla tillförsikt som fyller Stora lördagen strömmar mot oss från framtiden, från den stora och strålande händelse som i påskdagens gryning fyller hela skapelsen med glädje och visshet.

 

Stora fredagen

Stora fredagen, eller långfredagen som den kallas i Sverige, är årets mörkaste dag under kyrkoåret. Det är dagen när alla illusioner grusas. Hoppet går i kras. Förtvivlan och förebråelser kastar långa skuggor i själen. Det är tystnadens dag, när inget mer finns att säga. Den mest stilla dagen i hela Stilla veckan.

Under natten har Jesus förts fram och tillbaka i staden: från lägerelden på Kajafas gård till Pilatus residens, vidare till Herodes palats, för att sedan åter eskorteras till Pilatus som slutligen blidkar den uppretade folkhopen och på deras begäran utlämnar Jesus till att korsfästas, medan Barabbas, rövaren, friges. Krönt med ett diadem av törnen förs Jesus, den oskyldige, till sin avrättning.

Vid tredje timmen, klockan nio, hörs hammarslagen, spikarna slås genom Jesu kroppsdelar. Vid sjätte timmen, klockan tolv, faller ett kompakt mörker över jorden.  Åminnelsen av Jesus hängande på korset finns alltid med vid denna bönetimme i tidegärdens liturgi. Vid nionde timmen ropar Jesus med hög röst sina sista ord: ”Det är fullbordat!” Därefter ger han upp andan. Johannes antyder att Jesu dödstimme inträffar samma dag och tid som judarna slaktade påsklammet. Sedan Moses dagar hade det förebildat och pekat fram mot detta ögonblick, ”Guds lamm, som tar bort världens synd.”

Strax före den tolfte timmen, klockan sex på kvällen, innan judarnas sabbat börjar, kommer en av Jerusalems rådsherrar, Josef från Arimathea, och tar ner Jesu döda lekamen från korset. Han sveper den ännu varma kroppen i rent linnetyg och bär den till den grav han låtit hugga ut åt sig själv. Graven tillsluts med en sten som kräver flera personer för att flytta.

I västlig tradition genomförs denna dag, i kyrkor eller utomhus, den så kallade korsvägsandakten med dess fjorton stationer. Traditionen att vandra med den torterade Jesus Via Dolorosa, Smärtornas väg, har sina rötter i medeltiden. De olika ”stationerna” som vi stannar till vid representerar händelser utmed Jesu väg från Pontius Pilatus domarsäte till Golgata och det väntande korset. Underlaget är evangeliernas passionsskildringar, utbyggt med en del fornkyrkliga traditioner. Korsvägsandakten levandegör hur Kristi lidande är Guds lidande, hans väldiga insats i kampen mot det onda i världen. Här blir allt detta omedelbart i sin konkretion på samma gång som det förblir ett ogenomträngligt mysterium. Genom att stanna en stund i begrundan, bön och tyst meditation vid varje station, blir Jesu korsväg vår egen yttre och inre vandring till Golgata, där Frälsaren förnedras och dödas.

Långfredagen innehåller flera viktiga tider att stanna till vid för gudstjänst eller andakt. Den viktigaste av dessa infaller vid Jesu dödstimme, klockan tre på eftermiddagen. Denna dag iakttas sträng fasta och abstinens, även eukaristisk fasta – långfredagen är den enda dag på året då kyrkan inte firar nattvard. Gudstjänsten vid Jesu dödstimme utformas så att hela allvaret i Kristi död för världens synd blir levande och närgånget. Nu är alla ljus i kyrkan släckta. Det nakna altaret vittnar om Kristi totala utblottelse. Musiken tiger. Altarskåpen är stängda. Mörka, eller lila, skynken hänger i många kyrkor framför bilder och utsmyckningar. Guds folk har sorg.

Vespern denna dag har i östkyrkan karaktären av gravläggningsgudstjänst, och hålls vid den tid när Jesus togs ned från korset och begravdes. ”Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången och gick därifrån.” Jesu grav iordningsställs symboliskt med hjälp av en broderad ikon, ett slags svepeduk som kallas epitaphion, föreställande den döde Kristus som placeras mitt i kyrkan. Hela församlingen deltar i begravningsprocessionen som ofta sker runt kyrkan. När tygikonen placerats i kyrkan strömmar de troende fram för att kyssa ikonen och lägga blommor runt den, medan kören sjunger Symeons lovsång: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid…”

Gravens närvaro förstärker realismen i skeendet. Den blir nu en plats dit de troende under återstoden av dagen, liksom under lördagen, kan gå för att sörja och be, eller bara – i likhet med Maria från Magdala och den andra Maria, som ”satt mitt emot graven” – sitta eller knäböja i stum tystnad inför det ofattbara och fruktansvärda som skett: Gud, den Evige, som inte kan dö, ligger död i en grav!

 

Stora torsdagen

 

Den Stora och Stilla veckan kulminerar i de heliga tre påskdagarna, som de kallas i västkyrkan, från skärtorsdagens kväll till påsknatten. De utgör fastetidens crescendo och är som en enda, tre dagar lång gudstjänst. Ingen annan gång under året spelar liturgin en så viktig roll i kyrkan. Så långt möjligt lägger vi nu allt annat åt sidan för att fira Herrens påsk: åminnelsen av vår Frälsares lidande och död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse från de döda. Nu ges tre dagar som sammanfattar hela frälsningshistorien.

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära, ett gammalt svenskt ord för ”rena”.  Den historiska bakgrunden till dagens namn är att de botgörare som från fastans början utestängts från nattvarden, nu återupptogs i måltidsgemenskapen. Deras tid av bot och omvändelse var över i och med denna dag och de fick på nytt vara med och fira eukaristin. I den tidiga kyrkan var det samtidigt den dag när katekumenerna, som skulle döpas på påsknatten, för första gången fick instämma i trosbekännelsen. Senare kom det även att bli den dag när den olja som skulle användas under året, vid till exempel smörjelse av sjuka, vigdes. Något som fortfarande sker i både väst och öst.

Men i centrum denna stora torsdag står framför allt händelserna i den övre salen i Jerusalem. De två närgångna fysiska handlingar som lärjungarna fick delta i och som upprepas i kyrkans liturgi denna dag: fottvagningen och eukaristin. Bägge rymmer mysterier, de kallas sakrament, och är som sådana heliga handlingar genom vilka Anden strömmar in i världen, in i våra liv. När tron känns i kroppen, Kristus läggs i vår hand, är det svårare att tvivla.

Det är Jesu avskedsmåltid med sina lärjungar vi firar denna kväll. De var ännu helt omedvetna om vad som väntade. Långt senare skulle de påminna sig den förtätade stämningen, de omsorgsfullt genomförda handlingarna av Jesus. Det som skedde i övre salen denna afton skulle alltså bilda mönster för den kristna kyrkans stora gudstjänst, den eukaristiska festen varje söndag. Jesus ger här sina lärjungar en handling att samlas omkring och upprepa till dess han kommer åter – inte ett föremål eller en idé. Det är, i djupaste mening, denna handling – Herrens måltid – som konstituerar den kristna kyrkan.

När Jesus inför måltiden tvättar sina lärjungars fötter – till Petrus högljudda protester! – vänder han upp och ned på perspektiven. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Den radikala handlingen ger grundmönstret för ett kristet lärjungaskap: vi tjänar Gud genom att betjäna våra medmänniskor. ”Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättar era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er.”

Fottvagningen i Stora torsdagens gudstjänst, som utgör en dramatisering av gudstjänstens evangelium, är en mycket gammal tradition, också den känd från den tidiga kyrkan. I en enkel och vardaglig handling gestaltas hur vi är kallade att böja vår egen självhävdelse efter den ödmjukhet som alla herrars Herre visat genom sitt exempel. I de äldre kyrkornas ritual är det i regel den högsta ämbetsbäraren – påven, patriarken, biskopen, abboten – som utför fottvagningen på tolv andra kyrkans tjänare till åminnelse av vad Jesus gjorde för sina lärjungar. Men i många gudstjänster vidgas inbjudan, alla som önskar får komma fram och få sina fötter tvättade av de tjänstgörande prästerna. Inga ord behövs under fottvagningen. Gester och ansikten talar sitt eget språk.

Skärtorsdagens liturgiska skeende är på sätt och vis det rikaste under hela denna vecka. Det är inte bara eukaristifirandet och fottvagningen som hör till torsdagen. Jesu stora avskedstal, vandringen med lärjungarna genom Kidrondalen till Getsemane, ångestvakan innan Jesus häktas. Det är svårt att ta in allt, men det behöver få finnas med. I många kyrkor tar läsningen av Jesu avskedstal vid efter gudstjänsten med fottvagning och eukaristi. Kanske beger man sig till en annan plats, en angränsande sal i kyrkan, för att lyssna till de fyra kapitlen ur Johannesevangeliet, de som utmynnar i den mäktiga översteprästerliga förbönen. När läsningen avslutats påbörjas vigilian, vakegudstjänsten. Vi följer Jesus till Getsemane vid foten av Olivberg, lyssnar till evangeliernas berättelse om hur han under stor oro vakar och beder, allt medan lärjungarna somnar.

Skärtorsdagen avslutas med att altarets kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. I den nedsläckta kyrkan kan den som vill dröja kvar i vaka och bön inför det nakna altaret, bilden av den utblottade Kristus, vårt enda altare. Detta är en natt att vara när Jesus. I Taizé upprepas Jesu ord på en enkel melodi i moll: Stanna här och vaka med mig, vaka och bed. Hans stund har kommit. De som är ute för att gripa honom närmar sig med svärd och lyktor. Lärjungarna flyr. Förräderiets natt är inne.

 

 

 

Stora onsdagen

 

Under Stora onsdagen står två gestalter i centrum. Två handlingar. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket. Kontrasten mellan de två handlingarna är både talande och skakande. Hon är synderskan som genom sin ångerfyllda handling får förlåtelse och upprättelse. Han är den utvalde lärjungen som genom sitt svekfulla handlande mister sin plats i apostlarnas gemenskap.

Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det. En mening ur liturgin i den ortodoxa gudstjänsten denna onsdag lyder: Den otacksamme lärjungen, som du hade fyllt med din nåd, har förkastat den. Här finns ett allvar som kyrkan inte har tillåtelse att undanhålla oss: det är möjligt att förkasta den nåd man en gång tagit emot.  Om vi säljer Jesus för ”det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med”, kommer Gud inte att hindra oss. Vår frihet är en frihet att även handla förfärande fel.

I anslutning till evangeliet om kvinnan som smörjer Jesus, hålls i många traditioner på Stora onsdagens kväll en helandegudstjänst där smörjelse med olja praktiseras. Här är det Lukasevangeliets skildring om ”synderskan” i Simons hus som stor i centrum. Gudstjänsten har en rik liturgi med sju ljus som tänds i olja som välsignas, sju böner och sju serier med läsningar ur Bibeln, som upplivar tron att Gud vill läka oss. Den trosstärkande liturgin denna kväll bygger på en helhetssyn på människan där ande, själ och kropp hålls samman och våra relationer med varandra dras in i helandeprocessen.

Stora onsdagen kallas i svensk tradition också för Dymmelonsdagen. Från denna kväll ringer kyrkklockorna med en dovare ton genom att den gjutna kläppen ersätts av en så kallad dymmel, en träkläpp, eller som också kunde skedde förr, lindas i halm.

 

 

Stora tisdagen

 

Under tisdagen i Stora veckan fortsätter läsningen av Jesu undervisning i templet om sin ankomst vid tidens slut. Medan måndagens anslag är att han kommer ”med stor makt och härlighet”, mynnar tisdagens tal på samma tema ut i en maning till vaksamhet: ”Håll er därför vakna.” Jesus avslutar denna långa undervisning med att inför sina lärjungar förutsäga vad som väntar: ”Ni vet att det är påsk om två dagar. Då skall människosonen utlämnas för att bli korsfäst.”

På tisdagen är Jesus också inbegripen i en frän diskussion med fariseerna och de skriftlärda. Jesu verop över Israels lärare slutar med att han brister ut i klagan över staden: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.”

Som en följd av hans ord börjar planerna att gripa Jesus ta form bland översteprästerna samma dag. ”Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats och kom överens om att gripa Jesus med list och döda honom.”

 

Stora måndagen

 

Måndagen, tisdagen och onsdagen under Stora veckan utgör förberedelsedagar för passionshändelserna. De har i kyrkans liturgi en utpräglad botkaraktär och skänker långsamt en växande insikt om det som väntar.

De texter ur evangelierna som läses under Stora veckans olika dagar svarar i stort sett mot det historiska och kronologiska skeendet. På måndagen rensar Jesus templet för att hans hus skall vara ett bönens hus. I evangeliet denna dag minns vi inte bara en historisk händelse. Det handlar om våra egna liv och ger relief åt fastetidens mening. Vi är Guds tempel. Fastan ges oss för att vårt livs helgedom skall renas och bli en beredd boning för Herrens härlighet.

I många traditioner läses på måndagen och tisdagen Jesu tal om Människosonens ankomst vid tidens slut. Det har sin plats här eftersom Jesus dagarna innan påsk undervisar i templet och då håller sitt stora tal om tidsålderns avslutning och brudgummens ankomst. På palmsöndagen red han in i Jerusalem och fick en konungs mottagande och hyllning. Händelsen var profetisk. Han är den som kommer för att upprätta sitt rike, det rike vi i förtid inträder i varje gång eukaristin firas.

Jesus är också brudgummen som kommer för att förenas med sin brud, ett tema som återkommer i Jesu undervisning dagarna innan påsk. I kyrkan i öst inleds kvällarnas liturgi på måndag och tisdag med att församlingen sjunger: Se, brudgummen kommer, samtidigt som långa avsnitt ur detta tal läses. En rysk hymn som sjungs i morgongudstjänsterna under både måndag, tisdag och onsdag i Stora veckan lyder:

Ditt brudgemak ser jag smyckat,
min Frälsare,
men jag har ej kläder för att träda därin.
Genomstråla Du min själs klädnad,
Du ljusets givare,
och fräls mig.

Kristus är brudgummen som skall överges av alla, av sina närmaste, av hela skapelsen, ja, av sin egen Fader. Alla skall vända honom ryggen. Det verb som Jesus använder i ett av sina rop på korset – överge – ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!” – finns endast på ett annat ställe i Bibeln. I Första Mosebokens andra kapitel, där det heter att mannen skall överge sin far och sin mor för att leva med sin hustru, ”och de skall bli ett”.

Jesus måste överge alla, och bli övergiven av alla, till och med av Gud, för att helt kunna förenas med sin brud, kyrkan. Hon är den mänsklighet som i trolöshet vänt sig bort från honom. Korset, skriver en mystiker, är ”den bädd på vilken brudgummen, Kristus, förtärs av kärlek till den syndfulla, fördömda och döda bruden, för att hon skall få liv och för alltid förenas med honom”.

Inför påsken möter vi en utmanande och djärv tanke: på samma sätt som en man måste överge sin far och sin mor för att bli ett med sin hustru, måste Kristus, vår brudgum, bli övergiven av sin Fader, för att kunna bli ett med kyrkan, Kristi brud.

 

Stora veckan

 

Vi inträder nu i den Stilla veckan, eller Stora veckan som den kallades redan på 300-talet i Jerusalem. Under de närmaste dagarna utspelar sig världshistoriens avgörande händelser. Veckan inleds med att Jesus rider in i Jerusalem, en skildring ur evangelierna som vi träder in i vid ett annat tillfälle under året, första söndagen i advent. Då är perspektivet eskatologiskt: Kristi återkomst som konung förebådas profetiskt när han rider in i Jerusalem den första adventssöndagen. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden när vi hör samma evangelium. Även om denna dag rymmer stråk av glädje när Hosiannaropen ljuder, anar vi redan vad som väntar. Jesus kommer till Jerusalem för att förkastas, förnedras och slutligen dö på ett kors. Passionstiden är här på allvar.

Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför Jesus när han red in i Jerusalem. Den första kända beskrivningen av en processionsgudstjänst på palmsöndagen är från 380-talet i Jerusalem när biskop Kyrillos ledde gudstjänstfirandet. Den inleddes på Olivberget, varifrån Jesus kommit inridande i staden, och avslutades med att allt folket vandrade i procession in i staden med palmkvistar och Hosiannarop. Pilgrimen Egeria skildrar hur hela folket vandrar ”under hymner och antifoner och med det återkommande omkvädet: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Alla barn deltar, också de minsta som inte kan gå och därför bärs på föräldrarnas axlar. Alla bär kvistar av palm eller olivträd, och så ledsagas biskopen på samma sätt som Herren den gången ledsagades.”

Palmsöndagens väsentliga händelse är välkomnandet av Kristus. Han närmar sig, och vi uppmanas att med glädje skynda honom till mötes: ”Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren”, heter det i en av söndagens profettexter. I en del traditioner läses denna dag även orden ur Filipperbrevets fjärde kapitel: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga. Gläd er … Herren är nära.”

Jesus kommer nu som konung, inte bara som vår lärare och mästare. Han kommer till oss var och en personligen – ”din konung kommer till dig” – för att bestiga vårt hjärtas tron. Han förväntar sig att vi lägger ner allt för hans fötter och låter honom regera våra liv. De mantlar som folket breder ut framför Jesus representerar våra ägodelar, vår trygghet, alla våra idéer, begär och föreställningar. Allt i våra liv – precis allt – också det vi håller kärt, får vi lägga ner framför Jesus och överlåta åt honom så att han ensam får bli kung.

Förutom palmblad skar folket alltså olivkvistar från träden. Oliven var det vanligaste trädet runt Jerusalem vid denna tid. I svensk tradition används ofta sälg- eller videkvistar i stället för palmer. Kvistarna välsignas av prästen innan eller i början av gudstjänsten och delas ut till församlingen, gärna av barnen, medan processionen pågår och Hosiannaropen ljuder. Några av dessa kvistar sparas sedan till fastetidens början kommande år, då de bränns till aska – den aska med vilken korset tecknas på våra pannor i askonsdagens gudstjänst.

Såväl palmen som oliven har i Bibeln en symbolisk innebörd: palmen representerar seger, oliven står för fred och smörjelse. Jesus är konungen, den smorde, som kommer för att besegra ondskans alla makter och skapa fred och försoning på jorden. Det förstärks av ett av de evangelier som mycket länge lästs denna söndag, både i väst och öst: skildringen av hur Maria i Betania – ”sex dagar före påsken” – smörjer Jesu fötter med dyrbar olja. En händelse som Jesus själv tolkar som en förberedelse för hans begravning. Smörjelsen med olja är på samma gång ett uttryck för att slutfasen av Jesu messianska gärning nu tar sin början – i judisk tradition smordes fötterna när en person stod inför ett nytt skede i sitt liv.