Gud och intet mer

I går firade vi 100-årsminnet av Linnea Hofgrens död. I en ålder av 52 år insomnade hon efter lång tids sjukdom den 26 januari 1921.

Hösten 1996 fick jag i min hand en bunt svarta vaxade anteckningsböcker som ägts av den tidigare tulltjänstemannen Oscar Junge (d 1959) i Norrköping. Han tillhörde det ekumeniska nätverk med förgreningar över hela Sverige som gick under namnet Flodbergskretsen. Lykttändaren Carl August Flodberg i Gamla stan var spindeln i nätet i denna mystikkrets. Bland böckerna fanns en avskrift av Linnea Hofgrens opublicerade självbiografi. Läsningen gav en doft av samma spiritualitet som formade kvinnor som Thérese av Lisieux, Elisabeth av Treenigheten och Paulina Mariadotter för att nämna några. Men det rika andliga liv Linnea Hofgren levde dolde hon under besynnerlighetens inkognitokåpa. Långt ifrån alla förstod sig på denna, som de tyckte, egendomliga kvinna.

I sin självbiografi återger Linnea Hofgren en transfigurerande erfarenhet om vilken hon skriver: ”Jag vågade inte tala om det för en enda människa.” Hon berättar bara för dagboken hur Gud uppenbarade sig för henne i ”beskådelsen”, som hon uttrycker det.

Han uppenbarade sig som Kärleken, trefaldig Kärlek. Hela mitt inre blev förvandlat. Kärleken – Kristus – steg in i hjärtat, tog det i besittning, älskade där och satte hjärtat i älskande förmåga. Att han var Kärleken, det visste jag, men att det innebar detta hade jag inte trott om någon sagt mig det.

I vår tid har Linnea Hofgren återupptäckts. Skribenter som Maja Lindahl och Abir Frances har publicerat texter om hennes liv och spiritualitet, sångaren Bengt Johansson har gjort en inspelning av hennes klassiska Hur ljuvlig att få vara en ton från himmelen, och skivbolaget Compunctio har gett ut nya tolkningar av Linneas lyrik. Bland annat på ett album med David Åhlén som fått namnet 1921 – efter Linnea Hofgrens dödsår.

Hur lät Linnea Hofgrens modersmål? I likhet med mystiker i alla tider vittnar hon om trons och evangeliets universalitet, om en Gud som tar hela kosmos i sin famn. På dagbokens sista sida utbrister hon: 

O, hur underbart en gång när du fångar alla de spridda strålarna till en enda flamma som blixtrar in i dig för att evigt förenas med sitt ursprung. Då skall enheten uppenbara sig i mångfalden och mångfalden insänkas i enheten, då skall kärleken vara sitt eget pris, när du blivit allt i alla, då skall saligheten fullt avtäcka sin nu blott genom tron ande hemlighet: ”Gud och intet mer.”

Comments are closed.