Apostel för apostlarna

 

I dag minns kyrkan den omsorg Maria från Magdala visade Jesus och bär fram sina gåvor, för att vi genom dem ska få möta vår uppståndne Frälsare.

Före alla andra förkunnade Maria påskens glädjebudskap. Hon har därför kallats en apostel för apostlarna. Enligt Johannesevangeliet var hon den första som Jesus visade sig för efter sin uppståndelse.

När den gråtande Maria från Magdala ser in i Kristi ansikte på påskdagens morgon gör hon en erfarenhet som vi alla kan få dela. Hur stora våra synder än är förmår de inte utestänga oss från Guds rike om vi överlämnar dem till honom. ”Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer.” (Rom 5:20)

 

 

Strandens doxologi

 

Den frihet Gud leder folket in i får en fullödig manifestation i den profetiska lovsång Mose och hans syster Mirjam leder folket i på Röda havets andra strand.

Profetia och doxologi – lovprisning – hör samman. ”Om profetian skiljs från doxologin, kommer den antingen att förvittra eller reduceras till ideologi”, skriver Walter Bruggeman.

De sånger vi sjunger berättar om de liv vi lever. Det är sången i gudstjänsten, inte de böcker vi skriver om tron, som avslöjar den teologi – eller brist på teologi – som är rådande  i kyrkan.

 

 

Teopolitik

 

Kärnordet i det fjortonde kapitlet i Andra Moseboken, ur vilket vi läst de senaste dagarna, är vers fjorton. Herren skall strida för er, och ni skall vara stilla därvid (1917).

Verbet ”vara stilla” återkommer hos profeterna, Jesaja använder det fyra gånger. Bland annat i mötet med den uppskakade kung Achas: ”Se till att du bevarar ditt lugn!” (Jes 7:4) Senare upprepar Jesaja samma uppmaning när Juda rike söker stöd hos Egypten: ”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes 30:15)

Vad frågan ytterst gäller är om det är nog att lita på Herren. Den hållning profeten råder makthavarna till kallar Martin Buber ”teopolitik”.

Men en teopolitisk attityd, att gå stillhetens och tålamodets väg, är knappast gångbar i en kultur som kräver av Gud att han skyndar sig. ”Må han skynda sig, må han snart utföra sitt verk, så att vi får se det.” (Jes 5:19) Ännu längre i sin gudskritik går folket i Jeremia bok: ”Varför står du lamslagen, likt en kämpe som inte kan segra?” (Jer 14:9)

Den profetiska tron visar på en annan väg, den stilla tillitens: ”Den som har tro förhastar sig inte.” (Jes 28:16) Tron försöker inte påskynda Guds verk, även om den troende skulle kunna göra det.

 

 

Nästa steg

 

Vad är nästa steg?

Det är inte vår sak att tänka på det. Vår sak är att tänka på Gud.

Därför bör vi inte ägna så mycket möda åt vad vi ska göra, utan snarare åt vad vi ska vara. “Bara en sak behövs.” (Luk 10:42)

När vi ska ta nästa steg kommer vi då att veta det. Och vet vi det inte, är det troliga att vi ska fortsätta att göra det vi gör. Just där vi är.

 

 

Profetens legitimitet

 

Profeternas profet i Israel är Mose: laggivare, mystiker, medlare, förebedjare. Men framför allt profet.

Ensamheten rustade honom för uppgiften. Befriade honom från den fåfänga lusten att vägleda andra. Hans enda legitimitet, efter fyrtio år i öknen, var hans fördolda liv med Gud. I honom skulle orden i dagens evangelium uppfyllas och bli ett mönster för alla profeter: ”det är inte ni som talar utan er Faders Ande talar genom er.” (Matt 10:20)

Från Mose och framåt är profeternas roll är att återge folket dess andliga gehör. De ger oss tillräckligt ljus för att vi ska kunna ta nästa steg.

 

 

När de utvalda väljer fel

 

Gud vet hur lätt även de utvalda väljer fel.

Mitt i sommaren läser vi i dag om den händelse från vilken det nya utgår: Herrens påsk. I både judisk och kristen tradition är det befrielsens stora fest. Kyrkan i öst kallar varje söndag en påskdag och tecknar hela det kristna livet i ljuset av Pascha, påsken.

Vem av oss kan hävda att vi är fria? Vi lever i en kultur som oavbrutet naggar vår frihet i kanten. Förslavar. En av den bibliska historiens ironier är att för det folk som upplevt exodus, befrielsens uppbrott, slutade allt där det en gång började. Ekot av befrielsen tonade långsamt ut när vittnesbördets generationer var borta. Påsken firades inte längre som ett pågående presens.

De som befriats från Egypten kom med tiden att bygga ett nytt Egypten. I allt sitt välstånd blev det utvalda folket ett byte för Mammons raseri, fångna och förbrukade.

När historien blivit en mardröm kommer profeterna och förkunnar människan i ny version.

 

 

Barmhärtighetens andedräkt

 

Ur dagens evangelium: det är när Jesus kritiseras för att äta med tullindrivare och syndare, som vi hör honom säga: “Gå och lära er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer.”

Så som gästfriheten upphäver fastan, är barmhärtigheten frukten av det offer som behagar Gud. Därför ber vi i dagens morgonbön:

Befria oss från all egenkärlek så att vi lever och andas i din barmhärtighet, och i frid tjänar varandra med tillgivenhet och ömsesidig aktning.

 

 

 

 

Ett avslutande ord om regelns mål

 

Apostlafastans sista dag. Vi har sedan den 23 maj, då denna fasteperiod inleddes, reflekterat över Ekumeniska Kommunitetens regel. Denna utgör en vägledning, med evangeliet som självklar utgångspunkt, och syftar till detta enda: ett liv där kärleken till Gud och kärleken till människorna alltmer sammanfaller.

Med andra ord: regeln har aldrig något egenvärde och får därför inte läsas och tillämpas som om den vore en lag. Till sist handlar allt om hjärtat. Anden gör levande, bokstaven dödar. Därför måste varje kristen regel kontinuerligt utvärderas: Vänder den mitt hjärta till Gud och till min broder och syster? Regelns uppgift är inte att göra oss principfasta, snarare uppmärksamma. Något som fångas i följande tänkespråk från ökenfäderna:

En broder besökte en eremit, och när han skulle lämna sa han: ”Förlåt mig, fader, för att jag hindrat dig att följa din regel.” Eremiten svarade: ”Min regel är att gästfritt välkomna dig, och att i frid sända dig vidare på vägen.”

 

 

 

Enhetens tvingande måste

 

På sidan 4 i vår regel heter det:

Ett genomgående drag i de andliga rörelser som kloster och kommuniteter utgjort under historien har alltid varit en djup känsla av samhörighet med hela kyrkan. En kärlek till hela kyrkan har motverkat sekterism och separatism.

Därför uppmanas vi i en av vägvisarna att ”verka oförtrutet för den kristna enheten och därmed ett vittnesbörd som vinner hjärtan för Guds rike”.

Att leva en enhetens spiritualitet handlar om mer än dialog och strategier. Det djupaste motivet är inte ens pastoralt. All enhet har sin källa i Treenighetens mysterium. Ju mer vi tränger in i denna hemlighet, desto svårare blir det att uthärda att leva i splittring med våra bröder och systrar i den världsvida kyrkan. Enheten blir ett tvingande måste.

Vi lägger då argumenterandet åt sidan och frågar oss istället hur vi kan växa i vår tro genom att ta emot Andens ljus från andra kyrkor än vår egen. Med den fråga påven Franciskus i ett tal på Petersplatsen uppmanade sina åhörare att ställa sig själva: “Vad kan vi få som gåva av våra bröder och systrar i andra kyrkor?”

 

 

Bönens kvalité

 

Den första av regelns vägvisare är en uppmaning till att varje dag troget leva i och genom bön.

I och genom bön.

Det betyder: att låta bönen genomsyra livet och livet genomsyra bönen. Att inte göra bönen till något ”religiöst”, som hör till vissa tider och vissa platser.

Att leva i och genom bön är att leva hjärta mot hjärta med Gud. Bönen vänder människan både inåt och utåt. Föder en ömsesidighet som gör deras röster till en.

Bönen exponerar själen för såväl vrede som medkänsla. Vrede över flyktingar som stigmatiseras, avvisas som ”illegala” – som om en människa kan vara illegal! Medkänsla med både offer och förövare i Vilddjurets värld där Fallets lagar råder.

Att leva i och genom bön är att återfå förmågan att vara alltigenom mänsklig. Det är att skapa en ny värld genom att leva den nya världen. Däri visar sig bönens kvalité.