Vad som ännu fattas i Kristi lidanden

 

Trons vittnen har i alla tider, och tvärs igenom dogmatiska skiljelinjer, varit tecken på att testet på verklig samhörighet med Gud är en djupare samhörighet med den lidande mänskligheten och skapelsen. En samhörighet som för den kristne är en del av identifikationen med den lidande Kristus, att fullborda ”vad som ännu fattas i Kristi lidanden” (Kol 1:24) med Paulus både gåtfulla och utmanande ord. Att meditera över Kristi korsdöd är inte att iklädd offerkofta försjunka i morbida grubbel. Det är en robust andlig praktik som påminner oss om den ömsesidighet vi är skapade för.

Först när smärtan vidgar det egna hjärtat för den mänsklighet som vi alla är en del av blir vår delaktighet i Kristi lidande mer än bara ord. Hoppet om en värld med rättvisa och rättfärdighet för alla folk, vad evangeliet kallar Guds rike, får aldrig bli något abstrakt. Det måste innebära en klarsynt insikt om att ingen mänsklig varelses lidande enbart är hennes eget.

Utmaningen i dag är därför att hålla ihop två saker: å ena sidan beslutsamheten att i handling bjuda motstånd mot de krafter och den retorik som driver oss att bygga såväl mentala som fysiska murar mot det lidande som klimatkrisen redan nu skapar runt om i världen. Å andra sidan, en inre självrannsakan, född ur bön och den stillhet som får vår samhörighet med Gud att bli en upptäckt av hur vi hör samman med vår broder och syster som lider. Utan en djup erfarenhet av denna samhörighet får fientlighet och fruktan snart övertaget.

 

 

Livnärd i öknen

 

Och vad är öknen för människan?
“Den plats där hon blir livnärd.” (Upp 13:14)

I den dagliga epistelläsningen ur Uppenbarelseboken läser vi denna vecka om hur “kvinnan” – kyrkan – flyr undan “draken” ut i öknen “där Gud har berett henne en tillflykt”. (Upp 13:)

Öknen förvandlad till ett paradis, en livgivande trädgård, som blir kyrkan och världen till räddning när påfrestningarna är stora.

 

 

Alltid inom räckhåll

 

För att bönen inte ska hamna utom räckhåll i en tempofylld tillvaro behöver vi göra en grundläggande upptäckt: så som en människa bara kan förstå det hon redan har förstått (Martin Lönnebo), så är bön erfarenheten av det vi redan äger.

Bönen får inte separeras från livets banaliteter, då fördunklas sambandet mellan vårt ”sekulära” liv och det heliga. Om vi tror att vi först måste bemästra kontemplativa tekniker och uppnå ett tillstånd av ”mindlessness”, kommer bönen ständigt att undfly oss.

Mer än att vara en aktivitet, är bön en dimension som är närvarande i hela vårt liv. I hjärtats suckar under det dagliga livets alla utryckningar, såväl som när vi strövar en stund i trädgårdens kvällssvalka.

 

 

Ouppfyllda löften

 

I går inföll allhelgonadagen, firad i kyrkan sedan 900-talet. (Firas i morgon i Den svenska evangelieboken.) En av antifonerna i vespern var hämtad från Hebreerbrevets elfte kapitel: I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade.

Orden kastar ljus över sambandet mellan tro och uppfyllelse. Kan man kämpa för något och låta det förändra sitt liv enbart för att man tror att det är rätt, oberoende av om man får se några resultat av sin kamp eller inte?

Klimatkrisen aktualiserar samma fråga. När vi tar beslut om att förändra våra liv, vad det än gäller, måste det vara för att vi är övertygade om att det är rätt. Även om vi inte är övertygade om att de förändringar vi gör kommer att rädda världen.

 

 

Fastedagens memento

 

Varje onsdag och fredag inleds morgonbönen i vår tidebönsbok med att vi ber med orden i Psaltaren 95. Första hälften av psalmen är en måttlös hyllning till livets och Skapelsens Gud. Kom, låt oss jubla till Herrens ära

Sen händer det, lika plötsligt som oväntat: Om ni ändå ville lyssna till honom i dag. Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen.

Fastedagens nödvändiga påminnelse: en vandring som lett genom port efter port, till synes kantad av välsignelser, får aldrig förleda oss att tro att vi är utom räckhåll för frestelsen. Att slå sig till ro är att utsätta sig för fara.

 

 

Eskatologisk praxis

 

Dagens Jesusord, om att inte bara tolka vädret men också tyda tiden (Luk 12:54-59), handlar om innebörden av en eskatologisk beredskap. Hur ska man tänka om framtiden?

Efter att ha antytt de sociala konflikter som väntar när det blir sent på jorden – motsättningar även inom familjer – sätter Jesus fokus på frågan hur vi lever tillsammans och kommer överens med varandra. ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”

Att rätt tyda tiden är inte att hemfalla åt spekulationer om jordens framtid, men att rätt förvalta sina pengar, sin tid och sina relationer, vad Lennart Thörn i sin Lukaskommentar kallar eskatologisk praxis: ”Man kan inte samtidigt vänta på Människosonens ankomst och förnedra sin nästa eller förneka hennes behov.”

På frågan hur man ska tänka om framtiden, svarar dagens evangelium: Att leva rätt är en väg till att tänka rätt.

 

 

Den svåra kärleken

 

Kärlek är det extremt svåra erkännandet att något annat än en själv är verkligt.

Orden kommer från den irländske filosofen Iris Murdoch (1919-199), vars tankar, inte minst om kärleken, uppmärksammats av flera samtida författare. Såväl den norska professorn Toril Moi som den danske filosofen Svend Brinkmann, lyfter fram henne. Även Charles Taylor anknyter gärna till Murdochs tänkande.

Avgörande för kärleken, menar Murdoch, är att styras bort från sig själv. Att låta den andre vara någon på egna villkor. Man bör lägga märka till att hon i det anförda citatet använder uttrycket ”erkännande” (eng: realization), inte känsla. Varför är detta ”extremt svårt”? Därför att vi lever i en tid när det lilla ordet ”själv” sätts framför så många andra goda ord: självkänsla, självtillit, självkärlek…

När Murdoch talar om kärleken som en radikal form av uppmärksamhet, något som kräver att man går ut ur sig själv, kan vi känna igen den hållning som formuleras i den mystika traditionen ända tillbaka till ökenfäderna. Kärleken kan aldrig instrumentaliseras, då upphör den att vara kärlek. Man kan inte älska för att bli älskad. Därför är också tanken att man ska älska sig själv en självmotsägelse (tolkar vi Bibelns ord om att ”älska sin nästa som sig själv” i den riktningen har vi helt missförstått dem).

Kärlek är helt enkelt att upptäcka verkligheten. Men så länge vi är upptagna av att upptäcka oss själva famlar vi förgäves efter verkligheten. Vi kanske rentav tror att vi själva är verkligheten.

 

 

Andens koreografi

 

Det kristna livets kärna: allt som den kristne gör är ett utflöde av Den heliga Treenighetens ständiga handlande, av kyrkofäderna beskrivet som en perichoresis, en andens koreografi där var och en helt går upp i glädjen över den andre.

Denna förening är inget som uppnås genom en viss andlig teknik – sådana tenderar lätt till strävan efter kontroll – den är själva grunden för vårt liv. Den som anat något av dess verklighet kan säga med skomakaren Jacob Böhme: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag är ingenting.”

 

 

Kyrkans prydnad

 

Allsmäktige, evige Gud,
du som pryder kyrkan, Kristi kropp,
med martyrernas vittnesbörd,
låt den härliga seger vi firar i dag
när den hellige Ignatios vann evig ära,
skydda oss nu och för alltid.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Bön i mässan på Ignatios av Antiochias minnesdag.

 

Bild: Ekumeniska Kommuniteten firar martyrmässa i Johannes döparens stavkyrka på Lia gård (Foto: Karin Høiland).