”Utan en strimma av ljus”

 

Kan man förtrösta på Herren när man vandrar i mörkret och Gud döljer sitt ansikte?

I dagens läsning från profeten Jesaja hör vi rösten av en utsatt och plågad människa. Men han bevarar sitt lugn, något han lärt av Herren: ”Lugnt ser jag på från min boning medan luften dallrar i solvärmen och daggen faller rikt i skördetiden.” (18:4)

När denne profet återkommande förordar stillhet som hållning i utsatta livssituationer – ”Se till att du bevarar ditt lugn” (7:4) – ska det inte förväxlas med passivitet. Vad frågan gäller är om det räcker att lita på Gud. På honom som säger: ”Genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (30:15)

Den utsatte i dagens läsning ”vandrar i mörkret utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud”. (50:10) Han säger: ”Jag vet att jag inte blir sviken.” (50:7)

Den trygghet som vilar på tro är irrationell, den är odefinierbar eftersom den inte tillhör den synliga världen utan den osynliga.

 

 

Inkognito

 

Ingen klär sig i en inkognitokåpa om hon vill bli känd och erkänd. Alla vet att det gäller att synas och höras för att finnas. I tid och otid.

Väljer någon en annan väg – som Jesus i dagens evangelium – uppstår irritation också bland de närmaste: Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. (Joh 7:4)

Bara den kan vänta i obemärkthet som kan tyda tiden. Min tid är ännu inte, men för er är det alltid rätt tid. (Joh 7:6)

 

 

Den kristna mystikens preposition

 

Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.(Joh 6:29)

Jesu ord i dagens evangelium rymmer, som så ofta, mer än vi inser vid en första läsning. Om tron är Guds verk, vad är i så fall tron?

Med hjälp av en språklig innovation gav Nya testamentet författare uttryck för ett särdrag i sin tro. Till det grekiska verbet pisteuein – tro – knöt man prepositionen eis, som har grundbetydelsen ”in i”. Det förekommer aldrig tillsammans med ordet tro i grekiska skrifter före Nya testamentet, och i flera hundra år därefter används det endast i kristna texter.

Den lilla prepositionen eis är revolutionerande, den uttrycker det unikt kristna. Plötsligt får tron en helt annan innebörd än det svenska verbet tro som anger något statiskt. Tron blir en rörelse ”in i Kristus”, enhetens och gudsföreningens mysterium. Ett Guds verk, inte ett antagande att hålla för sant.

Tre små bokstäver gör varje kristen till en mystiker.

 

 

Jean Vaniers andliga testamente

 

”Vi är på väg mot en hemlighetsfull förening med Gud”, skriver Jean Vanier i boken Från brustenhet till gemenskap.

Han är nu själv framme, efter att ha insomnat på morgonen den 7 maj i en ålder av 90 år.

Jean Vanier uppmärksammas i dag över hela världen för en unik gärning i evangeliets tecken. På hemväg från sin resa till norra Makedonien tackade påve Franciskus i går Gud för Jean Vaniers vittnesbörd: ”Han var en människa med förmågan att tyda den kristna kallelsen i ljuset av dödens, korsets och lidandets mysterium.”

Jean Vaniers testamente till kyrkan är lika enkelt som utmanande:

Gud har fört oss samman för att vara ett uppståndelsens och enhetens tecken i en värld fylld av motsättningar, av inre och yttre död. Vi känner oss små och svaga men vi lever tillsammans för att vara ett tecken på Guds makt att förvandla död till liv. Det är vårt hopp att Gud gör det omöjliga: förvandlar död till liv inom var och en av oss. Så kan vi alla, som del av en gemenskap, få vara med och förvandla vår omvärld från brustenhet till enhet och från död till liv.

Läs intervjun med Jean Vanier i tidskriften Pilgrim: www.tidskriftenpilgrim.se

 

Ett fragment av framtiden

 

Uppståndelsen har en gång för alla övervunnit dödens dödlighet. Vi bär ett fragment av framtiden inom oss fastän vi ännu är underställda förgängligheten. Men så länge ”allt” inte är ”mycket gott” kvarstår glappet mellan hopp och verklighet. Vi lever i ett provisorium – mellan Kristi uppståndelse och alla dödas uppståndelse – men med den stora skillnaden att vi nu, genom tron, sträcker oss mot en framtid som inte längre är osäker.

Vi talar då inte om framtiden som en avlägsen händelse, utan om något som är Kristus. Han är framtiden, och hans närvaro i oss upplivar hoppet om den dag när allt i enlighet med löftet ska sammanfattas i Kristus. Allt på jorden och allt i himlen.

Den dagen, när början och slutet inte bara korresponderar med varandra, men slutet kommer att överträffa början.

 

 

Påsktidens första fastedag

 

Hopplösheten och meningslösheten har övervunnits av någon ”som slagit sig ned hos oss, deltagit i historien med oss och även stigit ned i Hades för denna saks skull, för att sedan bryta fram från insidan och lyfta av dödens portar”, som teologen David Fagerberg uttrycker det.

När Kristus överskred dödens gräns, överskred han också gränsen till framtiden. Det är denna händelse – uppväckandet av Jesus från de döda – som skiljer det kristna talet om framtiden från utopin. ”Han är vårt hopp”, förkunnar Paulus (Kol 1:27) Varje påstående om Jesus Kristus utgör därför inte bara ett påstående om vem han är och vad han gjort, utan också om vem han kommer att vara i framtiden.

 

 

Hoppets födelsestund

 

Hela den kristna tron – all teologi, all gudstjänst, all predikan, allt lärjungaskap – roterar kring en avgörande händelse: påsken. Den består av tre heliga dagar – Triduum Sacrum på latin – som för kyrkan inte bara är historiens och liturgins brännpunkt, men ett drama med kosmiska konsekvenser. Jesu död och uppståndelse utgör den arketypiska modellen för hela skapelsen.

Påskens två poler är långfredagen och påskdagen. Korset och uppståndelsen. Korset, vid första anblicken en katastrof som slår hoppet i flisor, representerar slutet för en världsordning. Uppståndelsen är början på den nya skapelsen, ett gruvligt nederlag för dödens och förintelsens krafter, hoppets födelsestund.

Mellan de två dagarna finns en tredje, i äldre kristen tradition även kallad den stora och heliga sabbaten. Dagen när Skaparen själv vilar i en grav. I västlig tradition är påskaftonen en dag som vi inte riktigt vet vad vi ska göra av i vårt påskfirande, i östlig kristenhet är den fylld av förtätad liturgi som öppnar mot påskens mysterium.

Påskaftonens drama åskådliggörs oöverträffat i den bysantinska påskikonen, Kristi nedstigande i helvetet eller Dödsrikets plåga, som vi har betraktat under stilla veckan. Ikonen avbildar ”hopp där inget hopp finns”. När den gräns som markerar slutet för allt mänskligt hopp korsas, genom att den korsfäste stiger ned i dödsriket och upp därifrån, då övergår tron till att bli hopp.

Så länge hoppet är förankrat i uppståndelsens överskridande av den mest definitiva av alla gränser, kan det aldrig bli en fråga om eskapism. Genom Kristusuppståndelsens prisma ser inte hoppet en evig himmel; den ser en framtid på en ny jord – den jord på vilken korset restes.

 

 

Kristus lider tills alla trätt in i himmelriket

 

Se hur den bysantinska påsikonen sträcker sig tillbaka, ända till Adam och Eva och historiens gryning. Men också framåt, mot nya himlar och en ny jord. De historiska händelserna – Jesu död, begravning, nedstigande i dödsriket och uppståndelse från de döda – ”spiller över” i framtiden. Utmärkande för hebreisk och kristen historiesyn är att det förflutna rymmer ett löfte om framtiden. Tolkningen av historien antar formen av profetia.

Så som Kristi uppståndelse är en händelse som utspelar sig i historien, så är det kristna hoppet knutet till historien. Det sträcker sig mot novum ultimum, alltings nyskapelse genom den Gud som i Kristus nedtrampat döden. Därför styr nu även historien mot uppståndelse. Allt är vänt mot den kosmiska förvandlingen. ”Eld som är dold och till synes slocknad under denna världens aska ska flamma upp och på gudomligt vis bränna upp dödens skal”, skriver Gregorios av Nyssa.

Men att korset och uppståndelsen är oskiljaktiga innebär också, med Origenes ord, att ”Kristus kommer att lida till världens slut”. Han kommer att lida tills alla människor har trätt in i himmelriket, tills hela jorden har återfötts.

 

 

”Allt ska dras med”

 

Hela kosmos, allt skapat, måste återkallas från döden till livet. Påskikonen förkunnar uppståndelsens ”princip” som genom Kristus strömmar ut till hela naturen.

Förutsättningen för denna metamorfos är korset. Därför skriver den ortodoxe teologen Olivier Clément: “Korset är i grunden en livgivare. Det kan inte skiljas från nedstigandet i helvetet, uppståndelsen och himmelsfärden till Faderns högra sida. Genom korset blir Kristus den kosmiska gestalt som förvandlar universum.”

Och i den bysantinska påskliturgin sjunger kyrkan: Allt är nu fyllt av ljus: himlen, jorden och till och med helvetet.

Ljuset från påsken sprider sig långsamt, nedåt, uppåt, åt sidorna. Vid tidens slut, vid Kristi ankomst, skriver Clément, ”ska det flamma upp i allting”. Allt ska till sist dras med i uppståndelsens dynamik.