Sommarläsning (IV)

 

En av de gammaltestamentliga teologer som betytt mest för min egen läsning av de bibliska profeterna under de år jag arbetat med min bok om Jeremia, är Ellen F Davis, professor vid Duke University i North Carolina. Med sin förmåga att läsa profetlitteraturen genom vår kulturs glasögon – eller läsa vår kultur genom profeterna – gör hon profeterna samtida med oss själva. Hon visar hur de bibliska författarna inte var teologiska idealister. Deras teologiska insikter förde dem på direkt kollisionskurs med de politiska och ekonomiska system som dominerade deras egen tid.

Nyligen uppmärksammade mig en av medlemmarna i vår kommunitet, Maja Ekström, på en bok av Ellen Davis som gått mig förbi och som jag just nu läser parallellt med annan sommarläsning: Scripture, Culture and Agriculture – An agrarian reading of the Bible. Här visar hon hur den eskalerande ekologiska krisen är moralisk och teologisk mer än teknologisk. Och hur Bibeln därför ger viktiga redskap för att möta vår tids dramatiska klimatförändringar.

Frågan om hur skapelsen – jorden och djuren, människorna och naturen – förhåller sig till Gud och varandra är ett tema den profetiska traditionen i Bibeln oupphörligen återvänder till. Kraftfullt framhåller profeter som Amos, Hosea och Jeremia hur fäst Gud är vid jorden. I ett stycke dramatisk profetisk poesi i Jeremiabokens fjärde kapitel skildrar profeten en kosmisk regression, en återgång till det tillstånd som rådde innan Gud skapade harmoni ur tomhet: ”Jag ser på jorden – den är öde och tom. Jag ser på bergen – de skälver och alla höjder skakar. Jag ser – det bördiga landet har blivit öken.” (Jer 4:23, 26) Ellen Davis gör i det inledande kapitlet av sin bok en tänkvärd utläggning av detta avsnitt hos Jeremia.

Vad får läsaren av Ellen Davis bok i utbyte? En vision av dödsrikets portar? Eller bot mot likgiltighet? Sant profetiskt tal är alltid ett motgift mot den sjukdom som vi tycks ha svårt att återhämta oss från, nämligen apatin: oförmågan att drabbas av förfäran och ånger över konsekvenserna av våra handlingar.

Ett viktigt tecken på all god bibelutläggning är att den, om än återhållsamt, ger näring åt ett realistiskt hopp. ”Arbetet med denna bok”, skriver Ellen Davis, ”har gett mig skäl till hopp, om än inte till optimism.”

 

 

Sommarläsning (III)

 

På tal om att sjunga när man arbetar: efter morgonmässan på den helige Benedictus dag i gemenskap med våra amerikanska gäster, läser jag ur klosterfaderns regel från 500-talet. Benedikt, som har kallats Europas ”arkitekt”, formulerade med sin regula en handfast vägledning för mänsklig gemenskap som inte bara lästs och läses av munkar, men vars visdom är universell.

Inte minst har han en djup förståelse av dynamiken mellan det yttre och det inre. Ett intressant uttryck är när han i kapitlet om bön talar om att sjunga psalmerna så att ”vår själ är samstämd med vår röst”. Vanligen tänker vi tvärtom, att själen ska påverka rösten. Men här är det rösten som påverkar själen. Det yttre formar det inre. Den tränade och disciplinerade rösten, som sjunger Guds ord, blir ett verktyg för människans helgelse.

Redan innan Benedikt vittnar flera munkfäder om hur en kantors eller broders klara röst har påverkat dem som lyssnat. Inte genom sin tekniskt fulländade sång utan genom att rösten står i tjänst hos det ord den förmedlar. Ödmjukhet, inte briljans, är riktmärket för de monastiska fäderna.

 

 

Sommarläsning (II)

 

Det är inte alla som sjunger när de arbetar. Humlorna gör det. Och de börjar tidigt. Redan när jag kommer ut på verandan med mitt morgonkaffe fyller de lavendelbuskarna med brusande lovsång.

En av sommarens mest underhållande böcker så här långt har varit Dave Goulsons senaste bok på svenska, Den stora humleresan (Volante förlag), som jag fick i gåva av några vänner. Lika full av lärdom som av humor. Goulson, som gjort sig känd genom sin banbrytande forskning om humlor, tar med läsaren på sina äventyr, från Hebridernas mest avlägsna öar till Equadors djungler i jakt på humlans hemligheter.

Dave Goulson smittar med sin passion och lekfullhet, men uppmärksammar oss också på vad människan gör med sin omvärld. Den biologiska mångfalden i världen är hotad; det är inte bara en rad humlearter som är på väg att helt försvinna. Men Goulson väljer ändå att vara hoppfull. ”Vi har råd att rädda världen om vi väljer att göra det”, säger han. Det handlar om att inse att våra handlingar på ett eller annat sätt lämnar avtryck varje dag. ”Det kanske inte känns så, men varje litet beslut gör skillnad”, skriver Dave Goulson och ger en rad exempel på vad vi kan göra. Som detta:

”Föreställ dig att varenda trädgård gynnar djur- och växtlivet med en täppa där det finns örter och vildblommor, hälsosamma köksväxter och kanske ett eget bihotell i ett hörn där soltära bin kan bygga bo.”

 

 

Sommarläsning (I)

 

Gud, min Gud, jag söker dig,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land.

”Ingen bönbok har bevisligen hållit så länge som Psaltaren, vars äldsta texter är bortemot 3000 år gamla”, skriver Anders Piltz. Jag läser hans meditationer över Psaltaren i boken Spåren i djupet (Artos) till första morgonkaffet denna sommar.

När andra ord blir slitna bär psalmerna. De tar människan på allvar. Och de är bräddfyllda av Gud. Här finns Gud överallt, på raderna och mellan. Psalmisten diskuterar inte Guds existens eller försöker bevisa den. Anders Piltz skriver:

”I psalmerna lever Gud, konkret, inte som ett postulat, ett stort X. Han tar sig ingen aftonpromenad, som i Första Mosebok. Men han sitter, klär på sig, han sover och vaknar, han reser sig, han stiger upp till himlen, han handlar med uträckt arm, han andas.”

Att göra Psaltaren till sitt dagliga bröd är att träda in i Jesu värld. Det är att formas av den bön som formade Människosonen.

 

 

Uppståndelsens spiritualitet

 

Vi har nått apostlafastans sista dag. I vår drygt månadslånga meditation över kyrkans credo, den nicenska trosbekännelsen, påminns vi slutligen om hur Nicenum utmynnar i överlåtelsen åt kyrkan som global gemenskap, en enda kropp, med rötter hos apostlarna, främst Petrus och Paulus som vi firar imorgon. Och därmed i förtröstan på kyrkans stora gåva: ett enda dop till syndernas förlåtelse.

Som vår mor och Kristi kropp är kyrkan ingen institution, hon är den gemenskap åt vilken Gud har anförtrott sig själv och sina gåvor. Det är genom kyrkan som Jesus oupphörligen säger: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, så skall jag ge er ro.” I kyrkan infogas vi genom dopet i den gemenskap vi är skapade för, med Gud och med varandra. Hon är det nya Eden, den utvalda plats Gud tilldelat människan där hon har allt hon behöver och kan mogna till Guds likhet, förverkligandet av vår sanna identitet.

Så avslutas trosbekännelsen i förväntan: vi tror ock på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Inte på grund av vår tro, men genom vad Gud gjort för oss hoppas vi på den dag om vilken det heter: ”Döden skall inte finnas mer.”

Kristen tro är mer än något annat en uppståndelsens spiritualitet. Det vi väntar är bara den slutliga bekräftelsen på vad som redan har skett: när Kristus uppstod från den oåterkalleliga döden, nedtrampade han döden och åt dem som är i gravarna gav han evigt liv.

 

 

En pågående epikles

 

Nu är det avgjort. Tron på Guds treenighet har i och med att punkt sätts för Nicenum en gång för alla slagit djup rot i kyrkan. Den är ingen teologisk innovation, ingen ”halsbrytande sifferexercis” för att tala med Lars Thunberg, utan frukten av ett ingående bibelstudium. Även om begreppet treenighet inte förekommer i Bibeln är det med språk och formuleringar från Bibeln som trosbekännelsen framhåller Gud som Fader, Son och Ande – tre personer med en enda natur.

Allra klarast lyser detta mysterium i Johannesevangeliet, som när Jesus säger: ”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid.”Sonen är den som beder, Fadern är den som sänder, Anden är den som kommer.

Därför är den kristna gudstjänsten en ständigt pågående epikles. Kyrkan upphör aldrig att säga: ”Kom, helige Ande!”

 

 

Han såg Tre och tillbad En

 

Även i den hebreiska Bibeln, vårt gamla testamente, framträder konturerna av Guds treenighet. Därför bekänner kyrkan tron att den helige Ande talade genom profeterna.

När den ryske munken och ikonmålaren Adrej Rubljov på 1400-talet greps av en längtan att gestalta Guds treenighet, målade han under Andens inspiration vad som blivit den kanske mest berömda ikonen i hela världen. Motivet är Mamres terebintlund där Abraham får besök av Gud i tre gestalter. Ambrosius av Milano kommenterar: I sina gäster ”såg Abraham Tre och tillbad En”.

 

 

Livgivandets nådegåva

 

Trosbekännelsen framhåller en av de många bilder som används i Bibeln för att beskriva den helige Ande: Livgivaren.

Som livskällan, den som alstrar liv, representerar Anden Guds moderliga sida. Skapad till Guds avbild – den helige Andes avbild – är människans kallelse att ge livet vidare. Varje människa har ett uppdrag att vara förälder, inte alla i biologisk mening, men alla genom att vara fruktbärande och förmedla liv.

Här är all andlighets viktigaste probersten, dess test. En kyrka fylld av Ande känns inte igenom på sina upplevelser, eller aktiviteter, utan på livet som ständigt föds och förnyas.

När däremot det funktionella tar överhanden bedrövas den helige Ande, livgivandets nådegåva tynar och vi får en kyrka genom vilken Gud inte längre kan födas i världen.

 

 

Den sista är den första

 

Även om den helige Ande kommer ”sist” i trosbekännelsens tillbedjan av den treenige Guden, är Anden den vi möter först i egenskap av Livgivare. Utan Anden ser vi inte vem Jesus är; utan Sonen förblir Fadern dold för oss. Som Irenaeus av Lyon uttrycker det: ”Genom Anden uppstiger vi till Sonen; genom Sonen uppstiger vi till Fadern.” Eller med Basileios ord: ”Man kan inte tänka på Sonen utan att vara upplyst av Anden.”

Många vet dagen när de första gången mötte Jesus på ett personligt sätt, men ingen kan med säkerhet säga när hon första gången berördes av den helige Ande. Anden är verksam i våra liv långt innan vi är medvetna om det.

I allt levande förnimmer vi Andens – och därmed Guds – närvaro. Därför utbrister psalmsångaren: ”Vart skall jag gå för din Ande och vart skall jag fly för ditt ansikte.” (Ps 139:7)

 

 

Och på den helige Ande

 

Nu följer en mening i Nicenum, den ekumeniska trosbekännelsen från 300-talet, som under stor noggrannhet formulerades vid det andra kyrkomötet, det som hölls i Konstantinopel 381:

Och på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Faders, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna.

När kyrkan med eftertryck hållit fast vid tron på Sonens gudom återstod att reflektera över en fråga som det ännu vid denna tid rådde en utbredd osäkerhet kring: Vad eller vem är det som Jesus talar om som ”en annan hjälpare”? Är Anden ett namn på en dimension, en egenskap i Gud? Eller är det Gud själv som kommer till människan i den helige Ande?

De kappadokiska kyrkofäderna – Basileios av Caeareaa, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa – kom att spela en avgörande roll när tron på den helige Ande stärktes. Ett huvudargument, liksom när man hade talat om Jesus, var att det måste finnas ett samband mellan vad Gud gör och vem Gud är. Den som är delaktighet i Guds handlingar är rimligen också delaktig i Guds väsen.

När Anden uppfyller en människa är det inte en energi som genomströmmar henne. Det är Gud själv, i sin fullhet, som tar sin boning i henne. Detta är det nya, det oerhörda och det tidigare ohörda när evangeliet utbreds.