Var finns kyrkan? (III)

 

Hur många kyrkor kan man tillhöra?

Vilken enfaldig fråga! Kyrkan är en, antingen tillhör man henne eller inte. Vad gäller medlemskap i de olika kyrkosamfund vi ännu är uppdelade i, går det utmärkt att tillhöra både en och två och tre kyrkor. (Hör Samuel Rubensons föredrag i Bjärka-Säby den 5 juni!) Inte som uttryck för obeslutsamhet eller religiös polygami. Det kan rentav vara ett sätt att främja kyrkans enhet. (Även om det ogillas av de tjänstemän som är angelägna om att statsbidragen ska gå till det egna samfundet.)

Vad gäller tillhörighet är en sak avgörande: delaktigheten i en gudstjänstfirande församling. Sådan tillhörighet förutsätter ingen registrering, inga blanketter och matriklar. Däremot en hängiven trohet i den söndagliga mässan i gemenskap med biskopen. Som man sa under mer än tusen år: Eukaristin skapar kyrkan.

 

 

Var finns kyrkan? (II)

 

Vilken kyrka tillhör du? Svenska kyrkan? Pingstyrkan? Equmeniakyrkan? Katolska kyrkan? Ortodoxa kyrkan?

Frågan är förbryllande. Som om det fanns många kyrkor.

Apostlarna är evangeliets ursprungsvittnen. De var inte bara ögonvittnen till de händelser – alltifrån Jesu dop till hans himmelsfärd – genom vilka Gud ingrep i världen för att försona allt med sig, de var kallade av Kristus själv. Deras kallelse? Att vara herdar för en ny mänsklighet, inte att bygga en ny organisation eller institution.

Denna nya mänsklighet blir man inte del av genom medlemskap. Man måste dö och uppstå. Därför är dopet både grav och källa. Nedstigande i dödsriket och uppstigande till livet.

På andra sidan dopet blir kyrkan synlig. Inte i form av ett medlemsregister som kan visas upp för myndigheterna för att få statsbidrag. Hon firar en måltid – en tacksägelsens fest (eukaristi) – med Kristus som celebrant, himlen som festsal och hela världen som horisont.

Överallt där denna måltid firas finns den heliga kyrkan.

 

 

Var finns kyrkan? (I)

 

Om tre dagar firar vi apostlarna Petrus och Paulus högtid. En dag som påminner oss om att kyrkan vilar på traditionen från apostlarna, något vi varje söndag bekänner i orden om att vi tror på en ”apostolisk kyrka”.

Vad vi menar med tradition är avgörande för hur vi uppfattar trons föryngring och därmed kyrkans förnyelse. Om vi med tradition avser att allt var bättre förr kommer traditionen sannolikt att leda till att vi föråldras andligen. Föraktar vi traditionen som något föråldrat blir vi snart en spegel av vår samtid. I bägge fallen avlägsnar vi oss från kyrkans apostolicitet.

För den unga kyrkans vittnen var traditionen uttrycket för ”föryngringens Ande”, Spiritus juvenescens, med ett uttryck från Irenaeus av Lyon. Den är förutsättningen för en tro som bevarar förbindelsen med sina källor. Traditionen är inget annat än den helige Andes pågående vittnesbörd i kyrkans liv. ”Vår tro, som vi tar emot av Kyrkan och bevarar, upphör inte att föryngra sig själv under Andens inflytande”, säger Irenaeus.

Överallt där denna föryngring sker finns kyrkan.

 

 

Profeterna och Kristi ande

 

Dagens epistel från Första Petrusbrevet bekräftar hur den unga kyrkan läste och uppfattade den hebreiska Bibeln: det var ”Kristi ande” som talade i profeterna hävdar aposteln. Jesu ande i dem ”förutsade de lidanden Messias måste utstå och den härlighet som skulle följa”. (1 Pet 1:11)

Med den övertygelsen blir läsningens primära syfte aldrig kunskap för dess egen skull, utan läsarens och lyssnarens frälsning och gudomliggörelse. Vi läser för att bli förklarade – inte för att söka förklaringar.

Som Gregorios av Nyssa uttrycker det i sin kommenterar till Psaltaren, något vi kan bära med oss i varje tidebön: psalmerna uppgift ”är inte bara att lära oss historia, men att genom dygderna forma vår själ till Guds likhet”.

 

Shema!

 

Det hebreiska imperativet shema – hör – är Dekalogens första ord. Shema Yisrael, ”Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.” Johannesevangeliet inleds på liknande sätt: ”I begynnelsen var ordet.” Det första Gud gör är att tala. Det första människan förväntas göra är att lyssna.

I dagens evangelium (Luk 10:38-42) gestaltas en genuint lyssnande livshållning: ”Maria satte sig vi Herrens fötter och lyssnade till hans ord.” Genom sitt sätt att lyssna blickar hon in i ”den fullkomliga lagen, frihetens lag”, som det heter i episteln (Jak 1:25)

En fri vilja, som väljer att inte bara lyssna till sig själv, har alltmer trängts undan sedan Déscartes formulerade modernitetens credo: Jag tänker, därför är jag.

 

 

Inspirerad skrift

 

Vad innebär det att ”varje bok i skriften är inspirerad av Gud”, som det heter i dagens epistel? (2 Tim 3:16)

”Skriften” syftar här till Gamla testamentet, och den uppståndne Kristus ger svaret när han säger: ”allt måste uppfyllas som står skriver om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.” (Luk 24:44) Vi har det med andra ord från Jesu egen mun: hela skriften handlar om mig.

Kristus är dold i skriften och för läsaren gäller att finna honom. Den övertygelsen formar den tidiga kyrkans bibelförståelse. Det gäller både Moseböckerna och profeterna (dit räknas i judisk förståelse även de så kallade historiska böckerna). Och inte minst Psaltaren.

Insikten om Kristi närvaro i Psalmerna präglar helt kyrkofäderna tolkning av dessa, och är avgörande för tidegärdens framväxt. Orden i varje psaltarpsalm, menade Augustinus, är antingen till Kristus (vox ad Christum), om Kristus (vox de Christo) eller av Kristus (vox Christi).

I denna mening är skriften ”inspirerad”. Och det krävs inspiration för att upptäcka det.

 

 

Sakramental bibelläsning

 

Vad betyder det här bibelordet?

Frågan var mindre viktig för kyrkofäderna, eftersom det var självklart för dem att ett ord i Skriften inte bara hade en enda innebörd. Den väsentliga frågan var inte vad ett ord betydde i sitt ursprungliga historiska sammanhang. Sökandet efter Bibelns mening hade alltid fokus på Kristus och Kyrkan.

I dagens epistel (2 Tim 3:14-17) ger Paulus ger uttryck för just detta förhållningssätt: poängen med att vara ”hemmastadd i skrifterna” är att dessa väcker tron på Kristus. Den övertygelsen leder till en sakramental läsning av Bibeln. Varje bibeltext är laddad med Kristi realpresens.

För att ta ett exempel: eftersom Jesus är före Abraham – och därför i en mening verkligt närvarande i Abraham – blir berättelsen om patriarken ett sacramentum futuri som kyrkofäderna skulle ha sagt. Även om berättelsen om Jesus kronologiskt följer efter Gamla testamentet är Kristushändelsen i evangelierna före de gammaltestamentliga händelserna.

 

 

Den tröst Skriften ger

 

De två veckor som följer på Heliga trefaldighets dag har i vårt lektionarium var sitt genomgående tema. Förra veckans läsningar rörde vid bönens hemlighet; den här veckan är den röda tråden ”den tröst skriften ger” med uttrycket i dagens epistel ur Romarbrevet.

Paulus påminner oss dessutom om att hela Bibeln kan läsas som ”profetia”. När det heter att ”alla profetior i skriften står där för att undervisa oss” (Rom 15:4), innebär det inte att de handlar om framtiden, men att de kastar ljus över samtiden. Begreppet profetia i Bibeln har betydelsen framsäga snarare än förutsäga.

Ordet från Gud ges inte för att vi ska spekulera om kommande tider, utan för att forma livet i dag. Som Jesus uttrycker det i dagens evangelium: den som hör Guds tilltal och handlar efter det, liknar en människa som gräver djupt och lägger sin livsgrund på en klippa (Luk 6:46-49).

 

 

Ett sakramentalt skeende

 

I klosterregeln sammanfattas gästfrihetens hemlighet i två uttryck som spänner mot varandra. Det ena är filoxenia, som står för kärlek till främlingen, det andra är xeniteia, främlingskap. Det är förhållandet mellan dessa två som gör gästfriheten till ett sakramentalt skeende: när Kristus tas emot i varje gäst kan det aldrig bli fråga om att ”släppa in världen” i klostret.

Munklivet representerar en form av avskildhet från världen som är nödvändig för varje kristen. Avskildhetens grund är att den kristne genom den heliga Treenighetens gästfrihet har fått ”en plats i himlen”. På samma gång finns ingen väg till denna plats vid sidan om livet i den verkliga världen. Det är genom att leva i vördnad för den värld där vi överallt ser Skaparens fingeravtryck och i varje människa igenkänner Kristus, som munken förverkligar sin kallelse.

I avvägningen mellan öppenhet och vaksamhet möjliggörs en gästfrihet befriad från nyfikenhet, romantik och bristande diskretion. Den är denna avvägning som sammanfattas i Jesu bön för sina lärjungar: “Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.” Här öppnar sig dessutom en väg där gästfriheten blir det ”redskap” som övervinner det onda. Som filosofen Philip Hallie har uttryckt det: The opposite of cruelty is not simply freedom från cruelty, but hospitality.

 

 

En fredsmäklande handling

 

I den bibliska kulturen innebär gästfrihet att dela måltid. Och då inte bara med dem som är ens vänner. Jesu ord om att älska sina fiender – evangeliets udd – gestaltas i Andra Kungaboken i en dråplig profetisk komedi när Israels plåga bjuds på ett ymnigt kalas.

Tvärtemot all dåtida praxis uppmanar profeten Elisa sin Israels kung att bjuda den besegrade fienden på en festmåltid. Det var minst sagt uppseendeväckande. En gästfrihet av det slag som nu visas var i den antika kulturen en social akt som markerade ett nytt förhållande mellan två parter. Den som tidigare varit utanför är nu innanför. Och eftersom festen är påbjuden av gudsmannen, är den egentlige värden vid måltiden ingen mindre än Gud själv.

Att ge sin ovän att äta kan vara en radikal, fredsmäklande handling.