Kärlekens val

 

I vår morgonbön läser vi ur Första Moseboken, om historiens första splittring i den mänskliga familjen, och ber i ljuset av denna: Gör våra liv till ett offer som Gud tar emot med välbehag.

Vad menar vi med en sådan bön? Att säga ja till den Korsfäste, är att inte nöja sig med kompromissen, att inte bara mötas halvvägs för att försöka sammanfoga en bit av den andres med sitt eget; att inte undvika smärtans och ovisshetens väg i strävan efter försoning och enhet med den som tror annorlunda.

Därför är offret, i den bibliska traditionen, alltid frivilligt. Så som kärleken är ett val.

 

 

Församlandet

 

Att samla är en av de viktigaste metaforerna i evangelierna när Jesus talar om sitt uppdrag. ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”, säger Jesus (Luk 13-34).

Samla är motsatsen till skingra, ett ord som används första gången om Babelstragedin: ”därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.” (1 Mos 11:9) Men förskingringen är inte Guds sista ord. Om förskingringen var en konsekvens av folkets envetna vilja till oberoende, vittnade församlandet om ”Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod” (Rom 2:4).

När Jesus förklarar att han skulle dö ”för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett” (Joh 11:52), ges den avgörande förutsättningen för kyrkans synliga enhet. Den enhet Jesus ber om vid den sista måltiden med sina lärjungar kan bara förverkligas som ett Guds initiativ och förutsätter hans egen död.

 

 

Början till en ny enhet

 

Nästa vecka hålls den 108:e internationella böneveckan för kristen enhet. En uppmaning till oss alla att delta i Kristi bön, låta den komma först i all vår förbön.

Gunnel Vallquist – denna vecka är det ett år sedan hennes insomnande – skriver:

Ett verkligt trons medvetande om vad Kristi kropp är, förtar varje önskan att överbevisa andra om de­ras skuld i splittringen. Man står inte inför en älskad människas sargade kropp och disputerar om vem som tillfogat det eller det såret. allting smälter ner i ett fruktansvärt medvetande om att detta har VI gjort. Blir det medvetandet tillräckligt djupt är det kanske början till en ny enhet.

 

 

Bron byggs mellan väst och öst

 

När vi i vårt Synaxarium i dag minns Lambert Beauduin (1873–1960), är det en påminnelse om att vi närmar oss den årliga ekumeniska böneveckan för kristen enhet. Beauduin var en av grundarna av klostret i Chevetogne i Belgien, där det än i dag firas dagliga gudstjänster med både västlig och östlig rit. Beauduin och hans medbröder menade att bron mellan öst och väst i kyrkan framför allt byggs i liturgin.

Med inspiration från Chevetogne firar även Ekumeniska Kommuniteten gudstjänster i gemenskap med kyrkor från öst och väst i en ständig upprepning av den bön Jesus bad inför sitt lidande att ”de alla må bli ett”. Ökenmässan, som vi håller högt, är en källa till liv som kommit till oss från koptisk tradition. Den firas i dag i Vasakyrkan i Göteborg, och nästa onsdag i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Ett berömt tidigt uttalande av Beauduin ger uttryck för hans syn på frågan om enhet: kyrkorna måste vara ”förenade med Rom, men inte kuvade av Rom”.

 

 

Vår första omvändelse

 

Trettondedagsafton är i ortodox tradition en sträng fastedag, förberedelsen inför den stora ljus- och vattenfesten som i öst kallas Theofania och i väst Epifania.

Lev Gillet, som skrivit en rad böcker under pseudonymen En munk från Östkyrkan, liknar Epifania vid vår ”första omvändelse”, i betydelsen själens första medvetna möte med sin Frälsare. Det svarar mot den stund när vi tar emot Jesus som vår mästare och vän och fattar beslutet att följa honom.

Påsken motsvarar den andra omvändelsen. Konfronterade med Kristi kors som uppenbarar vad slags död och liv en Jesu lärjunge är kallad till, ger vi oss nu åt honom i en djupare överlåtelse för att han skall forma oss till sin likhet.

Pingst, säger Lev Gillet, är den tredje omvändelsen, dopet i Ande och eld, som utgör porten till den livsförvandlande föreningen med Gud, som får hans bild att framträda i oss.

 

 

Icke-tecknet

 

Under åretes julfasta har vi velat visa hur den idé som den fria marknaden bygger på i grunden är felaktig: fler val gör inte nödvändigtvis människan friare. För att avgöra när en ekonomi verkligen gör människor fria måste man ha en rätt förståelse av det mänskliga livets mål och syfte.

Frihet är inte en evigt expanderande horisont av ett obestämt antal val, utan förmågan att veta vad som verkligen ger glädje och välja det.

Firandet av julen – Kristi födelses fest – kan, om den inte skyms av konsumismen, skänka oss den insikten. Mysteriet med Guds människoblivande är hörnstenen i all god kristen teologi, och därför värd att fira.

Ängeln gav herdarna utanför Betlehem ett tecken. Men tecknet var ett icke-tecken. För ingenting i vad de såg – barnet som låg i krubban – vittnade om att här låg världens sanne Herre. Guds fattigdom är hans verkliga tecken. Och endast den som själv förblir fattig ser att allt vad ängeln sagt var sant.

Fastebloggen önskar sina läsare en välsignad Kristi födelses fest och återkommer på det nya årets första fastedag, trettondedagsafton.

 

Människan före profiten

 

Arthur Nash kände sig alltmer obekväm med att tjäna så mycket pengar. Han ville leva enkelt och hade ingen önskan om att bli förmögen. Han meddelade därför att det skulle bli en ny löneökning, nu i storleken 10-20 procent. De initiativ Nash tog ledde till att de anställda kände sig alltmer delaktiga i företaget, och därmed blev mer motiverade.

Men Arthur Nash var inte nöjd med detta. Nästa steg var att låta idén om den gyllene regeln även omfatta kunderna. Varför skulle man ta ut priser som var skyhögt över produktionskostnaden? Istället för att höja priserna, vilket var det normala, bestämde han sig för att man endast skulle göra en dollars förtjänst per såld kostym. Medan konkurrenterna tog hundra dollar för en kostym, tog Nash mellan 19 och 29 dollar. Vilket ytterligare bidrog till att Nash, som var uppriktigt ointresserad av att tjäna pengar, paradoxalt nog fick se sitt företag växa alltmer.

År 1920 var antalet anställda 500, några år senare var man 2 100. År 1922 startade Nash ett vegetarsikt kafé för dem som arbetade på företaget, och införde samtidigt kortare arbetsvecka. Särskilt för kvinnorna som han menade inte skulle behöva arbeta mer än 35 timmar i veckan. År 1925 hade företaget blivit det största i hela USA inom klädbranschen med en omsättning på 12 miljoner dollar, och Arthur Nash anlitades nu som föreläsare över landet.

Naturligtvis fanns de som försökte kopiera Nash, de såg ju hur enormt framgångsrik han var. Men det visade sig inte fungera. Den gyllene regeln går inte att använda som en metod för effektivare affärer, menade han. Den fungerar endast för den som på fullt allvar sätter människan före profiten.

Det gjorde Arthur Nash. Han dog 1927, i en ålder av 59 år. Ända till slutet av sitt liv var han helt övertygad om att den gyllene regeln är, som han skrev, ”världens enda säkra, fungerade, ekonomiska och industriella lag”.

 

 

”Hur går affärerna?”

 

De initiativ Arthur Nash nu genomförde hade han egentligen inte råd med. Han var medveten om att hans lönepolitik troligen skulle leda till företagets undergång, men han förklarade att han för sitt samvetes skull inte kunde handla på annat sätt. Han sa till de anställda att han inte kunde garantera hur länge de skulle få behålla sina jobb, men så länge företaget gick runt hade han bestämt sig för att tillämpa den gyllene regeln.

arthur_nash_formal_sitting_circa_1927När han några veckor senare frågade sin kassör hur affärerna gick, fick han till sin häpnad höra att företaget nu producerade tre gånger så mycket kläder som tidigare. Det visade sig att de anställda hade gensvarat på hans inititiv med en förnyad arbetsglädje, vilket lett till att produktionen skjutit i höjden.

Nu utvecklades saker och ting i snabb takt. I juli 1919 flyttade Nash tillverkningen från den lilla lokalen till ett ombyggt sexvåningars bryggeri. Hundratals nyanställningar skedde. Medan omsättningen året innan varit 132 000 dollar, blev den under detta år en halv miljon.

Men vad gjorde Nash med alla de pengar han nu tjänade?

 

 

Arthur Nash och den gyllene regeln

 

Vi ska nu berätta den sanna historien om klädproducenten Arthur Nash, som byggde upp ett av världens största och mest lönsamma företag trots – eller på grund av? – att han var fullständigt ointresserad av att tjäna pengar. Det är en av de mest anmärkningsvärda berättelserna om hur en alternativ social och ekonomisk ordning introduceras på marknaden.

År 1919 blev Arthur Nash ägare till ett företag inom konfektionsbraschen med 29 anställda och åtta maskiner. Under sin bibelläsning hade han blivit överttygad om att essensen av Jesu undervisning var den gyllene regeln: allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem.

När han som nybliven företagsledare såg vilka usla löner de anställda hade, sa han till sg själv: ”Hur kan jag sitta här på kontoret och ta ut högre lön än mina anställda som syr kläderna?” Han samlade de anställda och förklarade att han ville ge dem löneökning. Den förste han vände sig till var en äldre kvinna vars arbetsuppgift var att sy fast knappar på kostymerna. Hon hade hittills haft en lön på 4 dollar i veckan. Nash förklarade nu att hon skulle få 12 dollar i veckan – ett lönelyft med 300 procent! På samma sätt med de övriga arbetarna i farbriken. Alla fick sina löner kraftigt höjda.

Men varifrån kom pengarna?

 

 

Tolvdagarstomaten

 

Marknadens kommersialisering av varor och tjänster blir kanske allra tydligast när det kommer till mat. Det ska gå snabbt, vara högförädlat och alla grönsaker förväntas finnas tillgängliga året runt. Nu är 12-dagarstomaten en verklighet.

Konsumtionskulturens ledord är effektivitet, snabbhet, bekvämlighet. Något av det första och mest grundläggande i en vägran att acceptera de villkor marknaden underställer oss, är att odla ett annat sätt att förhålla sig till tiden och maten. I en antikommersiell kultur mäts tiden i djup, inte i minuter och timmar. Långsam matlagning, närproducerad och kemikaliefri mat, gästfrihet, måltider som får ta tid – sådant blir i sig subversiva praktiker i en värld dominerad av den fria marknaden och dess rastlösa jagande efter vinst.

Att bida tiden är en trotsig handling i en kultur där tid alltid är en bristvara. Precis som att iaktta sabbaten. Sabbaten är en konkretisering av det faktum att det alltid finns tid, hur mycket du än har att göra.