Fastlagen

 

På lördag kväll inleds fastlagen, sedan är det tre dagar till Stora fastan.

Fastan har en yttre och en inre väg. Den yttre är nödvändig, fastan måste få någon form av konkretion för att vi ska kunna tala om fasta. Samtidigt vet de andliga fäderna hur lätt den yttre vägen blir ett mål i sig. Principles is what people have instead of God (Alexander Schmemann).

Fastans inre väg är övningen i kärlekens uppmärksamhet. En rätt fasta gör hjärtat mjukt. Det mjuka hjärtat ska inte förväxlas med sentimentalitet eller undfallenhet. Kärleken är stark, inte svag. Omutlig, inte medgörlig.

 

 

Väktarens arbetsvisa

 

Vi vill skydda jorden,
som jorden skyddar oss.
Vi vill skydda själen,
som själen skyddar oss.
Gud, var med oss alla.

– Väktarens arbetsvisa vid Livets vårdkase (Martin Lönnebo i Drömmen om Innersta sjön)

 

Ingen frihet är större

 

Den teologi som trehundratalets kyrkofäder utvecklade om att människan är kallad att ”bli Gud” avser inte människans natur. Den delar hon med myggan och antilopen, som skapade varelser kan vi aldrig dela Guds natur som är evig.

När människan kallas ”Guds avbild”, syftar det inte till hennes vad utan till hennes hur. Vi är inte vad Gud är och kan aldrig bli det. Men vi är skapade att likna Gud i hur vi lever: som personer överlåtna åt den andre i kärlek.

Kärlek är inte en känsla eller stämning som utgår från naturen, såsom blomman från trädet. Kärlek är en relation som gör oss till personer, så som Gud är person. Människan som Guds avbild kan bara förstå sig själv, och vara sig själv, när hon går ut ur sig själv den andre till mötes.

Verklig frihet är den frihet vi upplever när vi lever så som Gud lever. Att i denna mening ”bli Gud” – vad de grekiska fäderna kallades theosis (gudomliggörelse) – är därför identiskt med att bli fri att ”vara sig själv”. Ingen frihet är större än den vi erfar när vi avstår från det egna och öppnar oss för den andre.

 

 

Varför finns jag?

 

Descartes (1596–1650) syn på människan utgår från jaget (Jag tänker, därför är jag). En kristen antropologi utgår från den andre: Jag är älskad, därför är jag.

Det enda beviset för Gud är hans kärlek, yttrad i vår existens.

 

 

Vid världsförnyelsen

 

Om två dagar infaller den söndag som kallas septuagesima och anger att det är 70 dagar till påsk. De tre bibeltexter vi då lyssnar till i gudstjänsterna får hoppet att framträda i tydlig relief. De två första läsningarna, ur Vishetens bok och Filipperbrevet, bildar en länk mellan skapelse och uppståndelse som kastar ljus över det Jesus i söndagens evangelium kallar ”världens återfödelse”, eller med uttrycket i en annan översättning ”vid världsförnyelsen”.

Den första läsningen rymmer en ekologisk vision av hur allt Gud har skapat i grunden är gott. ”Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig gett gestalt åt något du hatade.”

Den andra läsningen påminner om hur Kristi död och uppståndelse utgör den arketypiska modellen för allt skapat. Allt som är skapat ”genom honom och till honom” äger löfte om att dela hans uppståndelse vid ”världens återfödelse.

 

 

Förvaltare eller präst?

 

Är människans roll i förhållande till skapelsen funktionell eller är den ontologisk? Svaret avgör hur vi ser på konsekvenserna av vad den ekumeniske patriarken Bartholomeus kallar ”den ekologiska synden”: är de moraliska eller är de existentiella?

Beskrivningen av människan som ”förvaltare” av skapelsen – i och för sig sympatisk – innebär ett etiskt förhållningssätt till världen. Om vi förstör naturen handlar vi omoraliskt. Men om människans förhållande till skapelsen är ontologiskt – om hon är ”skapelsens präst”, som kyrkofäderna uttryckte det – är följden av att vi förstör naturen att vi dör, vi upphör att existera.

Ekologin, hur vi förhåller oss till skapelsen, har att göra med vårt esse, vårt vara, inte bara vårt bene esse, vårt välbefinnande. ”Orsaken till den ekologiska krisen”, skriver den grekiske teologen Johannes Zizioulas”, är inte bristande etik utan brist på ethos.”

 

 

Ängsliga ledare

 

Ingen av Nya testamentets författare skriver så klarsynt och insiktsfullt om rädslan och kärleken som varandras antiteser som Johannes: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan.” (1 Joh 4:17)

Medan kärleken föder medkänsla – den utger sig för den andre – föder rädslan makt.  Inget har bidragit mer till historiens tragedier än att ängsliga människor utsetts, eller utnämnt sig själva, till ledare. Det gäller politiskt, religiöst, inom yrkesliv och kultur eller andra områden. Sådana ledare blir maktspelare, eftersom makten är det redskap genom vilket de trycker undan sin egen rädsla och förtiger den bakom en mask av pondus. Det är en regel, inte ett undantag, att de självsäkraste ledarna är de ängsligaste.

Medan kärleken alltid försvarar den andres frihet att vara olik, har rädslan en inneboende misstro mot den andres annanhet. Maktens attribut är därför att exkludera och eliminera all olikhet. Den belönar lojalitet och bestraffar olikhet. Den är oförmögen till självkritik, och uppfattar varje form av kritik som opposition. Den har alltid ett färdigt svar och tillåter ingen anslutning med förbehåll. Medan kärleken betraktar världen ”som den är”, förmår makten endast se världen genom ideologins slipade prisma. Makten är därför oförmögen att ta in avvikande uppfattningar i sitt officiella manifest.

Kanske är makten aldrig mer förödande än i religiösa miljöer, eftersom den då utger sig för att äga sitt mandat från Gud. Men allt maktspel i Guds namn är en självmotsägelse. Ingen är så tydlig som Johannes med att kärlek inte är en egenskap hos Gud utan själva Guds vara: ”Gud är kärlek.” (1 Joh 4:16) Eftersom den fullkomliga kärleken utesluter rädslan, är det otänkbart för Gud att använda någon som helst form av makt i det skeende som förverkligar Guds vilja och uppenbarar Guds rike. Kärleken är alltid lågmäld, aldrig högljudd (”Han skall inte träta och ropa, ingen skall höra hans röst på gatorna”, Mark 12:19) Det yttersta uttrycket för denna orimlighet – absurditet, skulle någon säga – är korset. Den allsmäktige Guden tillgriper ingen annan ”makt” än kärleken, som per definition inte kan utöva makt, inte förmår att utesluta eller eliminera – då vore det inte kärlek.

Den enda form av uteslutning som därför är tänkbar i kyrkan är uteslutningen av själva möjligheten att utesluta, det vill säga av sådant som innebär ett avståndstagande från den andres annanhet.

 

 

Du har ingenting att förlora

 

När Sofia såg mitt ansikte, blev hon ljus av ömhet.

– Bli inte rädd. Det blir ljusare mot djupet. Först går du estetikens slipade vita marmortrappa ner. Sedan etikens stadiga grå av granit. Sedan klättrar du ned för religionens fladdriga repstege, som slutar i ingenting. Men då är du redan nere i det fullkomliga beroendet. Längre går det inte att komma. Du har ingenting att förlora. Var inte rädd.

Ur Martin Lönnebos roman Det visa hjärtat från 1989.

 

 

Askesens höjdpunkt

 

Benedikts regel handlar i grunden om en enda sak: stabilitet. Det vill säga, att bli kvar på samma plats med samma människor.

Med Rowan Williams ord: ”Självförnekelsens och askesens höjder består inte i tagelskjortor och bönevakor; de handlar om att i stillhet stå vid sidan av samma människa år efter år.”