Ett säkert tecken

 

”I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något”, säger profeten Nehemja.

Går det att lita på Guds försyn? Att den som fäster sig vid Gud aldrig kommer att sakna något hur livet än ser ut (kommande söndags epistel)? Att vi inte ens behöver bekymra oss över vilken väg vi ska gå?

Men hur ska man veta vilken kallelse man har? Vad det innebär i just mitt liv att söka Guds rike först? Kyrkans vägledningstradition säger med samstämmig röst: det säkraste tecknet på kallelsen är den längtan och glädje Gud lägger ned inom oss.

 

 

Profetens CV

 

Dagens fråga: ”Vad gick ni ut i öknen för att se?”

I öknen väntade en som inte apostroferade sig själv. ”Nej. Jag är inte Profeten.” En man vars curriculum vitae löd: Allt ljus på den andre!

”Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.”

Ett livslopp vars mål är att någon annan ska bli större.

 

 

Munken i staden

 

Vem är munk?

I den tidiga monastiska traditionen är man klar över vem som är munk (av grekiskans monachos med innebörden ”odelad”): Munken är ingen annan än den kristne, som inte är någon annan än människan.

Öknens munkar ska därför inte uppfattas som ideal, några att försöka efterlikna, deras liv har snarare teckenkaraktär. Med sin sedvanliga klarsynthet utmanar oss Amma Synkletika, en av ökenmödrarna, till ett viktigt ”översättningsarbete” när hon säger:

Många som lever i öknen för­därvas genom att göra det som stadsbor gör, och många som lever i städer räddas genom att utföra de handlingar som hör öknen till. Ty det är möjligt att i sinnet handla som en munk fast man är bland många, och det är möjligt att i tanken vistas bland folkmassor fast man är ensam.

Munken är med andra ord den som ”bevarar den inre stillheten mitt i bruset” (Dag Hammarskjöld, minnesdag 17 september).

 

 

Segertecknet

 

I dag, på Korsupphöjelsens fest, sjunger kyrkan:

Vi prisar Kristi ärorika kors,
vi ärar spikarna, det heliga spjutet,
röret och törnekronan.
Vi ropar: var hälsat kors, ty Du bär Livet.
Var hälsat kors, ty Du är paradisets port och Livets träd,
Du är de troendes pelare och Din Kyrkas mur.
Genom Dig har förbannelsen vikit från Adam
och dödens makt är bruten.
Du har lyft oss från jordens grus till himlens salighet.
Du är segertecknet och Du fördriver alla onda makter och krafter,
Du är martyrernas krona och de heligas sanna prydnad,
Du är frälsningens hamn och endast genom Dig,
du Kristi kors, kan världen bli benådad.
  

 

 

Var hälsat kors!

 

Egeria, en Pilgrim från Spanien som besökte Jerusalem på 300-talet, berättar i sina resebrev om en andlig högtid som vid denna tid firades i Jerusalem, och som i betydelse endast hade påsk och pingst före sig. Den inföll den 14 september och hölls till minnet av invigningen av Anastasia, Uppståndelsekyrkan, som skett på just detta datum år 335. Kyrkan var byggd över den plats där kejsarinnan Helena enligt bevarade traditioner återfunnit Jesu kors.

”Det finns ingen som inte beger sig till Jerusalem på denna dag”, skriver Egeria Hon berättar att minst fyrtio till femtio biskopar var närvarande när gudstjänsterna firades i den heliga staden, vilket visar på dess universella karaktär.

Korsupphöjelsens fest är en pendang till långfredagen, men ljusare till karaktären. Hyllandet av korset är självklar del av liturgin denna dag när kyrkan sjunger i sin gudstjänst:

Var hälsat kors, ty Du bär Livet.
Var hälsat kors, ty Du är paradisets port och Livets träd,
Du är de troendes pelare och Din Kyrkas mur.

 

 

Efter tjugo år

 

”Det har tagit mig tjugo år av kamp att betrakta alla människor som en enda människa”, sa eremiten i öknen.

Vägen till klarsyn är lång, men mödan värd. Efter tjugo år börjar man inse att något har hänt som gör hela självhävdelseprocessen irrelevant. Då släpper rädslan och kampen upphör.

 

 

Ur själens värme

 

Inget är som stillheten, menar de som funnit den.

Abba Diadokos gav följande liknelse: ”Liksom badhusdörrar som står öppna snabbt släpper ut värmen så är det också med själ­en. Dess värme skingras genom talets port när den vill samtala med många, även om den talar väl.

Själens värme, som abban talar om, öppnar vår mun till att förkunna Guds ära. Med de första orden i varje morgons tidebön – Herre, öppna min mun till ditt lov – ber vi att livets grundackord ska få vara tillbedjans tacksamma förundran.

 

 

Vad är världen?

 

”Vad är världen?”, frågade en broder.

”Världen är allt som distraherar”, svarade abban. Och han tillade:

”Världen är att ägna tankarna åt att klamra sig fast vid denna tidsålder. Världen är att ägna sig åt kroppen på ett sätt som skadar själen och att berömma sig av vad man har försakat.”

 

 

En gång för alla

 

Tredje Moseboken, eller Leviticus, som vi nu börjat läsa ur är en liturgisk handbok, en förlaga till det mysterium vi firar i mässan. I bokens inledning ges instruktioner om fem offer: brännoffer, matoffer, gemenskapsoffer, syndoffer och skuldoffer.

I brödbakningsliturgin inför ökenmässan symboliserar de fem bröd som bakas för att bäras fram i gudstjänstens inledning just dessa fem offer. De är arketypiska och pekar mot Kristus, det fullkomliga offret. När prästen korsat sina händer över brödkorgen – utväljandets gest – med orden Må Herren utvälja åt sig ett felfritt lamm, väljs ett av bröden ut och orden från Hebreerbrevet upprepas: Efter denna Guds vilja har vi alla helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla. Ett enda syndoffer för alla tider. (Heb 10:10, 12)

Det som i en annan tid och enligt en annan ordning måste upprepas oavbrutet och likväl inte kunde göra ”samvetet till freds” (Heb 9:9), har ”en gång för alla” (Heb 9:26) och genom ”ett enda offer … för all framtid fullkomnat dem som blir helgade” (Heb 10:14).

Ett ord följer oss därför under läsningarna ur Tredje Moseboken: ”Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.” (Heb 10:18) Och varje gång vi firar denna verklighet tar vi emot den och gensvarar med eukaristi – tacksägelse.

 

 

Höljd i ensamhet

 

Minnesdagen för Johannes Döparens martyrium är en av få särskilda fastedagar under denna del av året.

En solitär höljd i en ensamhet som gör honom svår att förstå. Vi möter honom i berättelserna men lär aldrig riktigt känna honom. Ändå står han, tillsammans med Guds moder, närmare Jesus än någon annan.

Jämfört med den andre Johannes i evangelierna, som också äger en särskild närhet till Jesus, är kontrasten stor. Vem vill inte likna den älskade lärjungen som lutar sig mot Jesu bröst? Men vem dras till Johannes döparen?

Profeten lever i en öken som gör honom klarsynt. Vad han ser får andras liv att blomstra medan hans eget får ett smärtfyllt slut.