Bibelläsningens Kristusnycklar

 

När Dietrich Bonhoeffer under en period hade läst mer i det Gamla testamentet än i det Nya, kommenterar han: ”Den som alltför snabbt vill tro och känna nytestamentligt är, som jag ser det, ingen kristen.”

I läsningen av Hesekiels bok blir det redan från början tydligt vad Augustinus menar när han säger att ”Nya testamentet ligger dolt i det Gamla och Gamla testamentet ligger öppet i det nya”. Hesekiel inleder med att berätta hur han under ”det trettionde året” såg en syn när ”himlen öppnades”. Vad döljer sig här? Gregorius den Store skriver på 500-talet: i sitt trettionde år blev Kristus döpt och himlen öppnades över honom.

I den skildring som därefter följer i Hesekiels första kapitel av fyra varelser ”med ansikten och vingar” ser många av kyrkofäderna de fyra evangelisterna symboliserade, något som senare kommit att gestaltas i konsten: människan är Matteus därför att han inleder sitt evangelium med Jesu släkttavla, lejonet är Markus vars evangelium inleds med ropet i öknen, oxen är Lukas ”eftersom han börjar med ett offer”, som Gregorius uttrycker det, och örnen är Johannes som ”sträcker sig mot djupen i Guds väsen”.

På samma gång identifierar fäderna Kristus i de fyra varelserna: han blev en människa genom inkarnationen, en oxe på korset, ett lejon i uppståndelsen och en örn i himmelsfärden.

 

 

Profet i hopplösa tider

 

I vårt lektionarium har vi den här veckan inlett läsningen från profeten Hesekiels bok, en av de tre stora skriftprofeterna i Gamla testamentet tillsammans med Jesaja och Jeremia. Med sina spektakulära symbolhandlingar och visioner är det den mest dramatiska av Bibelns profetböcker.

Hesekiel hör till det hebreiska folkets exilprofeter. Han är samtida med Jeremia, men till skillnad från denne var han bland de judar som deporterades från Jerusalem till Babylon. Efter fem år i exil, år 593 f Kr, inleder han sin profetiska verksamhet i Babylon, och sin sista daterade profetia frambär han år 571 f Kr.

Hesekiel, som både var både präst och profet, och därtill gift, lever i en övergångstid. Han har ena foten i den period av självständighet för Juda rike som nu är på väg att kollapsa, och den andra i exilepokens förstämning där folket saknar det stöd för sin tro som de traditionella religiösa institutionerna hade inneburit. I Hesekiels bok hör vi den uppgivenhet som är på väg att få dessa människor att acceptera status quo: ”Vårt hopp är ute, vi är förlorade.” (37:11)

Utmaningen för Hesekiel är att med ett delvis nytt profetiskt språk återge folket hoppet om en framtid. Ett crescendo når profetboken i det trettiosjunde kapitlets ”påskprofetia”, där Hesekiel trotsar jämmern genom att förutspå en kommande uppståndelse: ”Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem.” (37:12)

”I eländets mitt står den klarsynte och jublar av hopp”, skriver författaren Alva Dahl.

Profeten Hesekiel är denne klarsynte.

 

 

Apropå löftet

 

Varför finns det skäl att vara skeptisk, eller bjuda motstånd, när någon alltför snabbt anmäler sin önskan att avge ett löfte?

”Den som mest ovilligt avger ett löfte är snarast att hålla det”, skrev den franske filosofen Rousseau insiktsfullt.

 

 

Denna kropp…

 

”Denna kropp, som Gud har gett mig, där jag kan arbeta och bli rik”, kunde man höra ökenfäderna säga på 300-talet.

Tvärtemot att betraktas som busen, fängelset som håller själen fången och plågad, uppfattas kroppen i den asketiska traditionen som nådens port. Den är kanalen genom vilken Guds kraft strömmar in. Kroppens begär och böjelser, som ständigt ropar på belöning, är för asketen råmaterial att förfina och omdirigera så att de för oss närmare Gud.

Därför fastar vi, kyssar ikoner, tänder ljus, tecknar oss med korset, sjunger, står, faller ner, går i procession, tar emot smörjelse, och framför allt – deltar i eukaristin. Kroppen är oundgänglig i kyrkans gudstjänst, den är vår frälsningsväg. När rörelser som är emot naturen uppstår i kroppen – vad den asketiska traditionen kallar ”lidelser” – är det med kroppen vi omdirigerar dessa.

Ytterst ser vi fram emot den dag när kroppen ska uppstå och i förhärligad gestalt bli delaktig av det eviga livet.

 

 

 

Sanningssökaren

 

Den som försöker vara ärlig i stället för att söka sanningen i självförglöm­melsen är som den som försöker att hålla distansen i stället för att göra sig sårbar i kärlek.

– Henri de Lubac

 

Den enda definitionen

 

Tre personer från det första förbundets tid uppmärksammas under året i vårt lektionarium: Abraham (9 oktober), Mose (4 september) och Elia (20 juli). I dag firas alltså minnet av Mose med läsningen om mötet med Gud i den brinnande busken.

Berättelsen är universell och arketypisk, en manifestation av Guds innersta väsen. Busken brinner med en eld som varken falnar eller förtär, samtidigt som Gud avslöjar sitt namn för Mose: Jag är.

”Gud är” betyder ”Gud är kärlek” – den enda definition som ges av Gud i Nya testamentet – vilket i sin tur innebär att världen är alltigenom älskad. Efter att i en retreat ha mediterat över den brinnande busken skriver Lev Gillet skriver: ”Vi förstår nu vad vi måste kalla Gud om vi ska våga färdas ända in i hans hjärta. Gud är gränslös kärlek.”

Människan är inte bara föremål för denna kärlek, hon är den genom vilken Guds kärlek omfamnar allt skapat och förenar det med sig.

Här är kärnan i den kallelse Mose fick. Och i varje kristens kallelse.

 

 

Up to date

 

Abba Pambo skickade sin lärjunge till Alexandria för att sälja sitt hantverk. Under de sexton dagar han tillbringade i staden sov han i S:t Markuskyrkans vapenhus, deltog i liturgin och lärde sig den nya tidens lovsånger. När han återvände till öknen märkte den andlige fadern att han var bekymrad.

”Min son”, sa han, ”jag ser att det är något som plågar dig. Har du blivit ansatt av någon frestelse i staden?”

Brodern svarade: ”Fader, jag är rädd för att vi slösar bort vår tid här i öknen. Vi lär oss inga nya lovsånger. När jag var i Alexandria såg jag kyrkan full av folk och de sjöng hänfört sina lovsånger. Men vi har ju inget av detta.”

Den andlige fadern svarade: ”Må Gud bevara oss, min son, för tider har kommit när munkarna överger den fasta födan, de ord som kommer från den helige Ande, och löper efter lovsånger och lättsmälta melodier. När såg du dessa lovsånger föda sorg över synden och hjärtats förkrosselse? Vad slags sorg över synden ser du hos en munk som står i kyrkan och brölar som en oxe? Munkarna kom inte ut i öknen för att kråma sig inför Gud, vifta med händerna och tralla uppsluppna sånger. Tvärtom bör vi frambära vår bön till Gud under bävan och vördnad, nyktra till sinnet och med ödmjuk röst.”

Ur Ökenfädernas tänkespråk

 

 

Det nödvändiga tvivlet

 

I dag vördar kyrkan minnet av Johannes döparens martyrium och iakttar därför fasta.

I Synaxariet påminns vi om att troheten mot sanningen kostade Johannes livet. Profeterna har sanningen som sin enda agenda. Men de är fria från sanningssägandet, aldrig hånfulla eller självgoda.

Ända till slutet lyssnar Johannes till sanningens röst i sitt inre. När frågor uppstår inom honom – Var det så här allt skulle sluta? – sänder han från sin cell frågan till Jesus: ”Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?”

Frågor och tvivel är aldrig ett hot mot evangeliet, men ofta nödvändiga för att riva luftslott och nå närmare sanningens kärna. Den som förblir vid sanningen kan berövas livet, men aldrig sin värdighet.

Ikon målad av Robin Johansson

 

 

 

De två polerna

 

I mötet med bröderna och systrarna i Monastero di Bose tänker jag ofta på Gunnel Vallquists korta kommentar när vi satte oss i bussen och lämnade Bose efter vårt besök i detta kloster i april 2005: ”Djupt traditionellt, djärvt nyskapande.”

Med sedvanlig pregnans satte hon ord på en dialektik som är utmärkande för ett liv i evangeliets efterföljd: det djupt rotade, det reservationslöst öppna. Eller som hon också kunde uttrycka det: att vara genomglödgad av övertygelse och på samma gång en förbehållslös sökare.

Ett förhållningssätt Gunnel Vallquist beskriver som ”en konstant spänning mellan vad man skulle kunna kalla konservatism och radikalism”. Denna spänning grundar sig ytterst på de poler som är två för kristendomen konstitutiva element: å ena sidan troheten mot Kristi ord, å andra sidan vissheten om Kristi återkomst. Hon skriver:

Det eskatologiska perspektivet framåt i tiden tvingar den kristna kyrkan till ständig förnyelse, garanterar hennes eviga ungdom, förbjuder henne att ta sin tillflykt till det skenbart tryggaste sättet att bevara sitt arv: det sterila besittandet, pundet som grävs ner i jorden. Och perspektivet bakåt i tiden, till utgångspunkten som är Kristus och hans förkunnelse, hindrar henne att låta sig ryckas med av efemära strömningar, att ackordera med det absoluta.

 

 

Om det goda vinet

 

Vad är det för likhet mellan en vindruva och en människa?

Hörde ni gårdagens Meny i P1? I ett reportage om de framväxande vingårdarna i Sverige, kommenterade den kunnige sommelieren Mattias Säfvenberg att ”en druva blir som bäst när den odlas nära dess nordligaste gräns”.

Och han förklarade varför:

”Det betyder att den får en långsam mognad, den får pinas, den får kämpa för att få näring, rötterna söker sig djupt ner. Då hinner druvorna samla på sig många aromämnen.”