Överlåtelsen

 

Framför oss ligger fastlagssöndagen och vi inleder på allvar vandringen upp mot Jerusalem.

En väg Jesus inte hade valt själv. Ändå måste han välja den, dag för dag. Endast så kunde hans ofrånkomliga offer bli ett frivilligt offer. Och bara om det var frivilligt kunde det bli ett kärleksoffer.

En yttre väg och en inre väg. Vi väljer inte allt vi möter i livet. Men det vi kan välja är den inre hållning med vilken vi tar emot vårt liv. Det är denna inre väg – överlåtandet av livet i Guds händer – som vi övar oss att gå när vi ber med orden i completoriet: I dina händer, Herre Gud, lämnar jag nu min ande.

 

 

Lärdom från Babylon

 

I kyrkans tradition har förfastans trettio dagar tillsammans med den egentliga fastans fyrtio liknats vid judarnas sjuttioåriga fångenskap i Babylon. Under denna tid tystnade sången och folket hängde sina harpor i pilträden. Om man hade förlorat sin heliga plats, hade man då inte också förlorat sin Gud?

Men när tanken på en långvarig exil känns outhärdlig, visar profeten Jeremia på ett nytt förhållningssätt: att ta emot sin livssituation ur Guds hand i tron att Gud är närvarande på varje plats.

Fastetiden har en liknande funktion. För att bevara sin tro i en främmande kultur, rentav göra en skillnad, gäller det att bli rotad. Och för den som blivit hemma i sitt hjärta är varje plats helig.

 

 

Bönens vara

 

Paulus kallar det ”bön i Anden” eller ”Andens bön”, men vad är det egentligen?

När jag deltar i kopternas liturgi denna morgon märker jag hur lätt det är att falla in. Vägen från oral bön till mental bön till kordial bön är inte en teknik eller metod. Vi dras in i bönens värld av den bön som pågår. Vår sak är att lämna platsen som åskådare för att bli liturger. En liturg är någon som drar in världen i Gud.

I ögonblick av nåd förnimmer vi vad som pågår i vårt eget hjärta, vårt fördolda djup. Där bor Kristus. Där är den helige Ande. Där Gud är, är bönen enkel och otvungen. Som ett klart, rinnande vatten. Den är inte längre något vi gör, men något vi är. Vi är inte upptagna av hur vi ska be eller vad vi ska be. Det är nog att vara.

 

 

Vägledning för fastan

 

Med den söndag som ligger framför oss och vars namn – Septuagesima – berättar att det är sjuttio dagar kvar till påsk, inleds den så kallade förfastan. Så som den fyrtio dagar långa fastan är en förberedelse inför påsken, är förfastan en förberedelse inför själva fastan.

Nu är tid att fråga sig: på vilket sätt bjuder jag motstånd mot allt det som hindrar mig att älska generöst? All kristen askes är en övning i kärlekens uppmärksamhet, med andra ord en aktion som gör hjärtat mjukt. Medan den samtida kulturen är uppfinningsrik vad gäller att hitta vägar för att tillgodose människans laster, återger oss fastan medvetandet om hur begränsad och ändlig vår värld är. Det gör oss lyhörda för allt som är ömtåligt.

Fastan är en påminnelse om att den övning som får hjärtat att mjukna inte bara sker på ett inre plan, utan har en självklar ekologisk och social sida. Jordens rop och de fattigas rop är två viktiga källor till vägledning när vi förbereder vår fasta.

 

 

Säck och aska

 

I den syriska kyrkan avslutas i dag den tre dagar långa Ninevefastan, på syriska Sawmo D’Ninve, som iakttas 10 veckor före påsken.

Bakgrunden är berättelsen i Jona bok – en skildring med många bottnar – om hur befolkningen i den assyriska huvudstaden omvänder sig på 700-talet f Kr när de hör profetens predikan. Som omvändelsehandling fastar de i säck och aska. Och var och en gör det inte bara för sin egen skull, men för hela stadens räddning.

Fastan är väsentlig del av kyrkans liturgi för världens liv: det några gör för de många, som ordet betyder. När kyrkan ber och fastar för dem som ännu inte själva gör det, företräder hon en hel värld i den befrielsekamp som behöver få handfasta uttryck.

”Säck och aska” är ett sådant uttryck. Vad representerar det i vår tid?

 

 

En apofatisk berättelse

 

Att avstå från att förklara är också en form av askes. Dagens gammaltestamentliga läsning är Abrahams offer av Isak. Berättelsen är fylld av ett överväldigande mysterium, den har en djupgående apofatisk dimension. Man måste därför värja sig för en moralisk utläggning av den. Kierkegaard insisterar på att vi måste närma oss berättelsen med fruktan och bävan.

Svagheten med den moderna liberalismens världsbild är att allt är överblickbart, det finns inte utrymme för några mysterier. Det är en världsbild utan några hörn.

Hur kan vi gå till väga i en meditation över berättelsen om Abrhams offer? Andrew Louth ger rådet: ”Låt oss hålla oss exakt till vad texten säger, och inte skapa fantasibilder av den. När vi gör det, börjar vi också lägga vårt eget till texten.”

 

 

En liturgisk hållning

 

Den yttersta paradoxen, grunden för all askes: vi omfamnar världen genom att avstå från världen.

När vi inte längre använder världen för att odla vår fåfänga, ges världen tillbaka till oss – förhärligad. Vi upptäcker att hela världen är ”råmaterial för sakrament”, och lär oss en liturgisk hållning till livet.

 

 

Schmemanns vision

 

Intresset har varit stort för det symposium som i dag inleds i Bjärka-Säby om arvet efter Alexander Schmemann.

Schmemann, som var rysk präst och teolog, verkade under en stor del av sitt liv i New York, och är framför allt känd för sitt arbete med gudstjänstens teologi och praktik. Hans stora bidrag inom detta område handlade inte om ett ordo, utan om en vision.

Vad Schmemann på ett unikt sätt lyckades förmedla var visionen av vad vi gör – för vi gör något – när vi firar gudstjänst. Och därmed en vision av vad kyrkan är, och, inte minst, vad världen är och kan vara i ljuset av Pascha, Kristi påsk.

Efter att ha firat påsken 1973 skrev Schmemann i sin dagbok:

Påsk. Stilla veckan. I allt väsentligt ljusa dagar, sådana vi behöver. Och det är verkligen allt som behövs. Jag är övertygad om att om folk verkligen förstod innebörden av Stilla veckan, Påsken, Uppståndelsen, Pingsten, Avsomnandet skulle det inte finnas något behov av teologi. Här finns all teologi. Allt man behöver för sin ande, sitt hjärta, sin tanke och sin själ. Hur är det möjligt att man kan ägna sekler åt att diskutera rättfärdiggörelsen och försoningen? Allt finns i dessa gudstjänster. Det inte bara blottas, det flödar av sig själv i hjärtat och sinnet.

 

 

Trons hållning

 

Vad kommer det sig att en del människor säger att de ”har lämnat tron” eller ”inte längre kan tro”? Är tron antaganden om Gud, så att vår tro skulle bero av vår förmåga att övervinna tvivlen?

Det nytestamentliga ordet för tro, på grekiska pisteuein, antyder att tron inte bara handlar om förtröstan, utan snarare en hållning. En hållning som formas genom att vi överlåter oss åt något eller någon, och trofast håller fast vid den eller det. Vi låter det prägla våra liv.

Man förlorar inte sin tron, som man tappar en plånbok, men den kan upphöra att prägla ens liv.