Gemensam reflexion

 

Den förste, så långt vi vet, som skrev en klosterregel var Pachomios (Se Synaxariet den 15 maj). Den ordning han på 300-talet skapade för sitt kloster i Baw, inte långt från Luxor i södra Egypten, gjorde honom till en banbrytande gestalt i kyrkohistorien.

När Pachomios förde in tydliga regler i koinonian, som Pachomiosgemenskapen kallades, var det som skedde revolutionerande. Medan asketiska gemenskaper tidigare betonat lydnaden mot abban som det avgörande, sökte Pachomios formulera regler som alla skulle följa – även han själv.

Därmed betraktades alla i gemenskapen som i grunden jämlika. Ledarskap fick endast utövas enligt reglerna. Inga rättigheter eller skyldigheter styrdes av den enskildes förmåga. Munkarna skulle inte okritiskt ta till sig ledarens undervisning utan uppmuntrades till gemensam reflektion av det som sagts. I regel nr 19 heter det:

På morgonen skall munkarna i varje hus efter bönerna inte genast återvända till sina celler, utan tala med varandra om det som de hört före­stån­darna förklara, och därefter gå in i sina celler.

 

 

Apostlafastan: vår regel

 

Andra måndagen efter pingst börjar apostlafastan och varar fram till apostlarna Petrus och Paulus fest den 29 juni. Apostlafastan är den tredje av de fyra stora fasteperioderna under året, den iakttas framför allt i de ortodoxa och orientaliska kyrkorna. Som med all fasta i det kristna livet är den ytterst en sak mellan den enskilde och Gud.

Under årets apostlafasta ska vi på denna plats reflektera över klosterregeln i allmänhet och vår egen kommunitets regel i synnerhet.

Vad är regelns syfte? Vi uttrycker det bland annat på följande sätt:

Syftet är att eftersträva en väl avvägd balans mellan bön och arbete, gemenskap och rekreation, måltider, studier och vila. (EKiBS regel, sid 4)

En av regelns uppgifter är med andra ord att vara ett skydd mot överdrifter. Som en av ökenfäderna säger: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna.”

 

En kärleksnatt

 

Natten innan shauvot – judarnas pingst liknar rabbinerna vid en kärleksnatt. Den judiska pingsten firar minnet av förbundsakten mellan Gud och hans folk, ingången vid Sinai, som får sin mest fullödiga uttolkning i Höga visans kärleksberättelse.

På samma sätt med kyrkans pingst som vi nu firar: genom Anden utgjuts Guds kärlek i människornas hjärtan och allt det Gud gjort blir en verklighet som befriar oss från oss själva.

Vilken frihet kan vara större än den som får människan att vilja vara okänd också av sig själv!

 

 

Verklig dialog bygger på skillnad

 

Den gångna helgen tog påven Franciskus emot det prestigefyllda Karlspriset, som utdelas till personer som främjat europeisk enhet. I ett av sina mest uppmärksammade tal hittills kallade påven Europa till omvändelse:

”Vad har hänt med dig Europa, humanismens hem och förkämpen för mänskliga rättigheter, demokrati och frihet?”

I en tid där gränserna för tolerans diskuteras påminde påven Franciskus om hur verklig dialog bygger på skillnad: att möta den andre utan att utplåna sig själv. Om jag anpassar mig helt eller kräver konformism utplånas skillnaden och samtalet dör.

I Martin Luther Kings anda avslutade påven sitt tal med att tala om sin dröm för ett Europa om vilket det inte kommer att sägas att hennes engagemang för mänskliga rättigheter var hennes sista utopi.

Läs mer: http://www.expressen.se/kultur/pavens-drom-om-ett-fredligt-europa/

 

 

När frånvaron är närvaro

 

I går firade vi Kristi himmelsfärds dag, den kristna mystikens födelsedag. Början på vårt fördolda liv med Kristus hos Gud.

I yttre avseende: Jesus tas ifrån lärjungarna, försvinner bort i ett moln.

I inre avseende: frånvaron är för dem närvaro. Med trons öga ser de klart det som är avlägset och osynligt. De ser inte vägens vedermödor, ty de lever hela tiden i Fadern. ”Ni har fått en plats i himlen.” (Ef 2:6)

Deras glädje på jorden kommer av att deras hjärtan är i himlen. De har helt och hållet vänt sin blick och sitt hopp till den kommande världen.

 

 

Den enkla vägen

 

Vägen till Gud är alltid enklare än vad vi föreställer oss. Beprövade andliga råd tar ofta fasta på det yttre snarare än det inre. Den som söker Gud ges en handfast övning att hålla sig till. ”Plantera ett träd och vattna det varje kväll”, sa en av ökenfäderna till sin lärjunge. En annan sa: ”Gå in i din cell och den skall lära dig allt.” Eller Jesus till sina lärjungar inför pingsten: ”Stanna i Jerusalem.”

Att följa ett råd, att konsekvent efterleva en regel som först kanske inte ens verkar ha med Gud att göra, kan sätta igång en process som leder människan till sig själv och sina egna gränser. Med tiden möter vi vår egen vanmakt, känslan av hjälplöshet. Så småningom öppnar övningen oss för Anden.

Goda vanor är mognadens vänner. På ett yttre plan medför de en viss leda och tristess, på ett inre plan skänker de Andens frukter så som tålamod och självbehärskning.

 

 

Bevara ditt lugn

 

Ett pärlband av profetior ur Jesajas bok hör till påsktidens läsningar varje år. Profeten talar så som endast den gör som mött en Gud som ”alltid vill förlåta” (55:7).

Efter att ett glödande kol vidrört hans läppar söker Jesaja upp kung Achas och ger honom ett teopolitiskt program. Ett fientligt angrepp närmar sig Jerusalem och får kungen att skaka ”som när skogens träd skakas av stormen” (2 Krön 28:8). Då säger Jesaja: ”Se till att du bevarar ditt lugn!” (7:2).

Samma sak upprepar profeten senare till en annan av kungarna: ”Vänd och var stilla, då skall ni räddas.” (30:15) Den profet som hört seraferna ropa trefalt helig vet vad det innebär att efterlikna Gud. ”Lugnt ser jag på från min boning medan luften dallrar i solvärmen och daggen faller rikt i skördetiden.” (18:4) Herren är stilla, därför måste också Israel vara stilla. Hur länge? ”Tills ande från ovan utgjuts över oss”, svarar profeten (32:15).

Stillhet som politisk hållning är profeten Jesajas program för sitt folks ledare. Han vet att ”den som har tro förhastar sig inte” (28:16).

 

 

Var finns kyrkan?

 

DSC_3527Det är avslutande dag på ett liturgiseminarium i San Masseo, Assisi. Vi är ett 15-tal präster och pastorer från olika kyrkor som under några dagar har delat bönelivet med bröderna i klostret och ägnat tid åt mässans liturgi.

Ofrånkomligen ställs vi inför frågan om ”församlingssyn”, vad som gör en grupp kristna till ”kyrka” i verklig mening. Den ortodoxe teologen Olivier Clément skriver: ”Genom Andens vind och eld utgör en mångfald av personer i Kristus en enda människa: Kristi kropp i vilken vi alla är delar av varandra.”

Om det är sant finns inget avstånd mellan huvudet och kroppen. Där Kristus är, där är kyrkan. Där kyrkan är, där är Kristus.

Hjärtat i denna vision av kyrkan är eukaristin, ”mysteriernas mysterium”. I den eukaristiska gudstjänsten – mässan – förenas kroppen med sitt huvud. Eukaristin gör kyrkan till Kristi kropp.