Morgonbön i Bellegarde

 

I den lilla sydfranska staden Bellegarde, med bergen på ena sidan och floden på andra, möts vi i gryningen i den gamla kyrkan för tillbedjan.

Vi är inte många, det behövs inte. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn.” Löftet är inte symboliskt, det ska läsas bokstavligt.

Efter en halvtimme böjer den gamle framför mig knä inför Kristus, synlig i sakramentet, och möts av orden: ”Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.”

 

 

När vi faller reser han oss upp

 

Jesus kräver varken tro eller dygd för att inleda en relation med oss. Därför kunde svindlaren Matteus bli en evangelist och Jesu Kristi apostel?

Han som själv är trons hela innehåll räcker oss sin hand och säger: Gå med mig, lev med mig, se på mig. I hans närhet börjar tron växa. Så börjar förvandlingen. Inte genom att vi lägger oss till med nya beteenden, utan genom att vi delar livet med Kristus.

Och ”när vi faller reser han oss upp, och upphör aldrig att göra allt för att leda oss till himlen och skänka oss det kommande riket”, som det heter i den eukaristiska bönen i Chrysostomosliturgin.

 

 

Att glömma eller minnas?

 

Två perspektiv på det förgångna behöver följas åt.

Den ena: ”Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna.” (Jes 43:18)

Det andra: ”Tänk på det som förut var, för länge sedan.” (Jes 46:9)

Det nya som Gud gör innebär inte att vi går in i framtiden med raderade minnen. Den som inte lär av det förgångna kommer att upprepa det. ”Förklara det förflutna, så att vi kan begrunda det.” (Jes 41:2)

Men liksom historiens insikter kan falla i glömska, kan det som tillhör det förflutna bli ikoner som vi vördar och beundrar, som om de vore amuletter som skyddar mot allt ont.

 

 

Platslöshetens kris

 

Höstens läsning ur Jeremia bok avslutas i dag med det femtioandra kapitlets skildring av Jerusalems förstörelse. På den nionde dagen i månaden Av bränns templet och palatset ned till grunden och större delen av stadens befolkning tvingas i exil.

Förlusten av Jerusalem på 500-talet f Kr är i det judiska folkets historia den pålrot till vilken alla andra förluster relateras. Därför fortsätter judar att år efter år, på den nionde dagen i den judiska månaden Av, sörja den dag när babylonierna raserade templet och lade Jerusalem i ruiner. Denna förlust går inte ur judarnas minne.

Ingen profet tränger så djupt in i Guds sårade hjärta som Jeremia. Ingen frilägger Guds vånda, och på samma gång Herrens beslutsamhet att ge Israel en framtid. Jeremia framhärdar i att påstå att platslöshetens definitiva kris inte är slutet på Guds vägar med dem. Om de förmår ta in detta, vågar tro hans ord, kommer orden att göra den största skillnad i den framtid som väntar.

 

 

Bokbålet

 

Ur dagens gammaltestamentliga läsning från Jeremia 36:

Vintern år 605 f Kr genomförs historiens första bokbål när den cyniske kung Jojakim sällar sig till de politiska makthavare som kränkt det fria ordet. Bläcket har knappt hunnit torka i bokrullen med Jeremias profetior när den läses upp för kungen. Innehållet är sprängstoff. Men efter bara ett par meningar rycker kungen bokrullen ur läsarens hand, tar fram sin fickkniv, börjar skära sönder pergamentrullen och kastar hånfullt strimlorna i kolelden för att få upp värmen i sitt vinterpalats.

Bara några mil bort står den babyloniska armén. På slätten vid Medelhavet har den brutale Nebukadnessar precis rakat hjässan av Gaza och förintat Ashkelon. I Jerusalem, utanför kungens palats, ropar folket till Gud om förbarmande.

I en judisk midrash heter det att Gud ville omintetgöra världen på grund av Jojakim, men när han såg på människorna som i sin förfäran bad och fastade i vinterkylan mildrades hans vrede.

 

 

Övning i ödmjukhet

 

”En ödmjuk människa såras aldrig djupt av kritik eller angrepp.” (Gunnel Vallquist)

Det gäller att se hur även illasinnad kritik har något positivt att ge. Därför finns ingen anledning att reagera med indignation, än mindre med agg. I den mån det ligger något i kritiken får vi ett tillfälle att rätta till något som är fel. Är den obefogad angår den oss inte.

Men ska man acceptera att bli förnedrad? Om något är förnedrande är det behovet att ständigt försvara sig. Självhävdelsens krampaktiga försök att slå sig fram.

Askes är övning i ödmjukhet. Och ödmjukheten övas aldrig bättre än i förödmjukelsen.

 

 

En profetisk aktion

 

Dagens gammatestamentliga läsning: sommaren år 588 f Kr är Jerusalem belägrat av den babyloniska krigsmaskinen. Profeten Jeremia sitter fängslad inne Jerusalem, betraktad som en quisling eftersom han manat staden att bemöta angriparen med icke-våld.

På randen till katastrof köper Jeremia en åker i sin hemby Anatot efter att fått ett bud från sin kusin. När kontrakten skrivs i profetens fångenskap ser vittnena en profetisk handling.

Det lilla landstycke Jeremia köpt representerar hela det land som Israel är på väg att förlora. Det är bara en tidsfråga innan Jerusalem är ödelagt. Men till folket säger Herren genom sin profet: Det finns hopp för din framtid. Än en gång ska det komma en tid när ni ska bygga och plantera. Ingenting är omöjligt för Gud!

 

 

Profetens värdighet

 

Minnesdagen för Johannes döparens martyrium, avrättad när han på makabert vis fick halsen avskuren under en kunglig födelsedagsfest, är en strikt fastedag i kyrkan.

Troheten mot sanningen är profetens signum. Ända till slutet lyssnar Johannes till sanningens röst i sitt inre. När frågorna uppstår inom honom – Var det så här allt skulle sluta? – sänder han från sin fängelsecell frågan till Jesus: ”Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?” (Matt 11:3)

Frågor och tvivel är aldrig ett hot mot evangeliet. De är tvärtom nödvändiga för att slå sönder andliga luftslott och argument för tron som illa överensstämmer med verkligheten. Det uppriktiga tvivlet står i sanningens tjänst.

Den som förblir vid sanningen kan berövas livet, men aldrig sin värdighet.

 

 

”Först sjunger vi, sedan tror vi”

 

Tristess är en andlig sjukdom som drabbar när alla dagar tycks likadana. Rutinen blir en hinna som hindrar oss att välkomna varje dag med förundran. Och när livet tycks välbekant och alldagligt tystnar hänförelsen.

Ledan är smittsam och dödande, men inte obotlig. Försöken att bota den med underhållning ökar dock bara passiviteten. Underhållningens motpol är lovprisningen, firandet i förundran över ögonblickets storhet, åkallan av Guds närvaro dold i hans frånvaro. Men eftersom underhållning blivit obligatorisk i vår kultur reagerar vi inte längre när även gudstjänster blir förströelse och muntration.

”Hemligheten till att förbli andligt levande är att lovprisa”, skriver Abraham Heschel. Firandet föregår tron. I ögonblick av förundran anar vi livets mening. ”Först sjunger vi, sedan tror vi.”