En profetisk aktion

 

Dagens gammatestamentliga läsning: sommaren år 588 f Kr är Jerusalem belägrat av den babyloniska krismaskinen. Profeten Jeremia sitter fängslad inne Jerusalem, betraktad som en quisling eftersom han manat staden att bemöta angriparen med icke-våld.

På randen till katastrof köper Jeremia en åker i sin hemby Anatot efter att fått ett bud från sin kusin. När kontrakten skrivs i profetens fångenskap ser vittnena en profetisk handling.

Det lilla landstycke Jeremia köpt representerar hela det land som Israel är på väg att förlora. Det är bara en tidsfråga innan Jerusalem är ödelagt. Men till folket säger Herren genom sin profet: Det finns hopp för din framtid. Än en gång ska det komma en tid när ni ska bygga och plantera. Ingenting är omöjligt för Gud!

 

 

Profetens värdighet

 

Minnesdagen för Johannes döparens martyrium, avrättad när han på makabert vis fick halsen avskuren under en kunglig födelsedagsfest, är en strikt fastedag i kyrkan.

Troheten mot sanningen är profetens signum. Ända till slutet lyssnar Johannes till sanningens röst i sitt inre. När frågorna uppstår inom honom – Var det så här allt skulle sluta? – sänder han från sin fängelsecell frågan till Jesus: ”Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?” (Matt 11:3)

Frågor och tvivel är aldrig ett hot mot evangeliet. De är tvärtom nödvändiga för att slå sönder andliga luftslott och argument för tron som illa överensstämmer med verkligheten. Det uppriktiga tvivlet står i sanningens tjänst.

Den som förblir vid sanningen kan berövas livet, men aldrig sin värdighet.

 

 

”Först sjunger vi, sedan tror vi”

 

Tristess är en andlig sjukdom som drabbar när alla dagar tycks likadana. Rutinen blir en hinna som hindrar oss att välkomna varje dag med förundran. Och när livet tycks välbekant och alldagligt tystnar hänförelsen.

Ledan är smittsam och dödande, men inte obotlig. Försöken att bota den med underhållning ökar dock bara passiviteten. Underhållningens motpol är lovprisningen, firandet i förundran över ögonblickets storhet, åkallan av Guds närvaro dold i hans frånvaro. Men eftersom underhållning blivit obligatorisk i vår kultur reagerar vi inte längre när även gudstjänster blir förströelse och muntration.

”Hemligheten till att förbli andligt levande är att lovprisa”, skriver Abraham Heschel. Firandet föregår tron. I ögonblick av förundran anar vi livets mening. ”Först sjunger vi, sedan tror vi.”

 

Under fikonträdet

 

Hur verklig är Gud?

Under fikonträdet finns en utvald plats att ta reda på den saken. Där sitter Natanael i dagens evangelium. Långsamt inser han vad rabbinerna menar när de säger Torah min hashamayim. Bibeln är från himlen. När han vänder sitt öra till Skriften erfar han snart innebörden av hashamayim min hatorah. Himlen är från Bibeln. Varhelst en människa lever med sitt öra vänt mot Bibeln, där är himlens port.

Att sitta under fikonträdet är i judisk tradition en bild för det ivriga studiet av Skrifterna. När Natanel sitter där får han besök av Ordet. Berättelsen åskådliggör vad varje bibelstudium syftar till. Bibeln är inte en bok om händelser, den är händelsen. Vi läser för att dras in i dramat.

 

 

Synergism

 

”Är jag inte fri”, frågar aposteln Paulus i dagens epistel. På annat ställe heter det: ”Missbruka inte er frihet till att göra det onda.” (1 Petr 2:16)

Det som börjar med en tanke formar våra liv. Paulus påminner om att vår förvandling sker ”genom förnyelsen av era tankar”. (Rom 12:2) Liksom att det finns en och annan tanke som vi behöver göra till ”en lydig fånge hos Kristus”. (2 Kor 10:5)

Båda orden talar om en synergism: människa och Gud samverkar. Även när vi har fastnat i destruktiva vanor är vi fria att göra något åt det. Men vi behöver Guds hjälp. För varje litet steg vi tar, bistår Anden med energi som stärker vår frihet så att vi kan ta ännu ett steg.

 

 

Vad är problemet?

 

Den franske författaren Albert Camus menade att det bara finns “ett riktigt allvarligt filosofiskt problem: och det är självmordet”.

Den judiske filosofen Abraham Heschel anmälde en avvikande mening. Han hävdade att det enda riktigt allvarliga problemet är martyriet. Finns det något värt att dö för?

”Vi kan bara leva sanningen om vi är beredda att dö för den”, sa Heschel. För honom var självmordet en flykt från det onda och en eftergift för absurditeten. ”Martyren”, sa Heschel, ”är ett vittne om det heliga trots ondskans absurditet.”

 

 

Gömd i Gud

 

Vi har under de gånga veckornas Gudsmodersfasta mediterat över Lukasevangeliets ord om Maria efter de händelser som följde på hennes sons födelse: Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Hjärtat är det gömställe där människan gömmer Gud och där hon är gömd i Gud.

Som det heter om profeten Jeremia och hans sekreterare Baruk när den politiska makten ville döda dem: ”Herren hade gömt dem.”

Är inte detta den djupare innebörden av orden ”Rädda oss från det onda” i Herrens bön? Göm mig i dig, så att mitt hjärta bevaras ofördärvat.

 

 

Trons första natur

 

Kontemplation – ordet betyder skådande – är i biblisk förståelse trons första natur. Trons födelse i människohjärtat sker när vi lagt allt argumenterande åt sidan och ser ”vad inget öga sett”.

”Det vi har skådat … det är vårt ärende”, skriver Johannes Teologen. Eller som lykttändaren Carl August Flodberg, förgrundsgestalt i en andlig krets i Gamla Stan vid 1900-talets början, uttryckte det: ”Vad en människa inte skådat, kan en människa aldrig begripa.”

 

 

En mindre aktiv kyrka

 

Begrundan föder förundran som skänker frid.

När kyrkan med Maria söker den stillhet i vilken blicken renas sker något som också väcker yirah: en mindre aktiv kyrka blir en mer fruktbärande kyr­ka.

Saknas denna insikt blir det kristna vittnesbördet en fråga om kommunikation och pedagogik. I bästa fall. I sämre fall reduceras det till propaganda. Mission som marknadsföring är ett verksamt sätt att göra omvärlden immun mot evangeliet eftersom den inte räknar med förundran.

 

 

Mysteriet

 

Med talet om mysterium menar vi inte något esoteriskt. Vi syftar till själva Varat. Att det som är är, skapat ur intet, bortom vår förmåga att fatta. Mysteriet är inget som gör sig gällande genom fenomen som bara upplevs av somliga. Det räcker att vi begrundar verkligheten. Allt levande är del av ett stort mysterium. Vi kan välja att förhålla oss likgiltiga till det, men vi undkommer det inte.

Världen är på samma gång uppenbar och dold. Vi uppfattar den men begriper den inte. Därför lär oss Bibeln att vandra trons väg. Ju längre en människa går den vägen, desto mer inser hon att hon inte vet.

Trons icke-vetande är förenat med stor förnöjsamhet. Den tillit som växer ur ett hjärta som i vördnad och förundran, men utan minsta behov av att äga eller förstå, begrundar den flik av mysteriet genom vilken hon hör rösten: Jag är.