Det är pingstnovenans första dag. Ordet novena syftar på nio, det antal dagar som Maria, Jesu mor, tillsammans med hans lärjungar drog sig tillbaka till en övre sal i Jerusalem där de höll ut i bön och väntan på Andens gåva.

Denna tid av väntan är ett mellanrum, som liknar den skarv som kan uppstå i våra egna liv när något har lagts bakom, men det nya ännu inte visat sig. Vi kan inte rycka till oss framtiden. Men när vi vilar i tron att väntan har sin egen mening infinner sig en frid som lindrar otålighet och rastlöshet.

I denna väntan skänks oss bönens gåva. Och vissheten att nåden ges när tiden är inne.

Efter att ha firat mässa i Farhults medeltidskyrka, lade jag mig raklång på en bänk vid havet. Blev liggande länge under himlen, slumrande, när tröttheten kom.

Vi hade timmarna innan talat om hur vi genom vilan öppnar oss för Gud. En av de mest verksamma formerna av fasta kan vara att upphöra med sitt eget skapande. Det är vägen till att bli en ny skapelse. Här gäller alltså orden i Hebreerbrevet: ”Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan.”

I morgon firar vi Kristi himmelsfärds dag, en fest som markerar att kyrkan hör framtiden till. Den dagen lämnar Jesus jorden och sätter sig på Faderns högra sida. Han kan nu ”vila ut från sitt verk”. Med honom tar den mänskliga naturen plats i himlen.

Därefter är Guds största gåva till oss trons vila.

När Jesus kallar oss att gå in i vår kammare för att be, är det aldrig bara för vår egen skull. Vår högsta kallelse som människor är att älska och ära Gud. När vi besvarar den kallelsen börjar vi också älska och ära människorna.

Den kontemplativa vägen leder på ett yttre plan bort från världen. Men bara skenbart. Föreningen med Gud innebär ofrånkomligen en djupare samhörighet med den värld som Gud älskar. Skild från alla förenas den kontemplative med alla. Solitären i Guds namn blir solidarisk med alla människor.

”O om jag kunde finna ett rastställe i öknen”, utbrister profeten Jeremia. Att följa denna längtan är att ta ett större ansvar för den värld vi tillhör. Endast den som har sina källor i Gud, blir själv en källa som kan släcka andras törst.

När vi idag firar minnet av herrnhutarnas förgrundsgestalt, Nikolaus von Zinzendorf, påminns vi om en vitaliserande andlig rörelse som spelat roll i Bjärka-Säbys historia. Konsul Oscar Ekmans morföräldrar, Peter och Hedvig Ekman i Göteborg, påverkades under 1700-talet av den herrnhutiska väckelsen som kommit till Sverige. Man sände sin äldste son, Johan Jakob – konsul Ekmans far – till byn Herrnhut för utbildning. Här kom han i kontakt med en kommunitetsliknande gemenskap där idealet var det levda livet i Kristi efterföljd (se dagens synaxarium).

Ett par generationer senare formade Johan Jakob Ekmans sonson, godsägare Oscar Ekman, sina två valspråk på Bjärka-Säby: Vara, icke synes. Bed och arbeta.

Ingenting är tillfälligheter. Livshållningen fanns i det ekmanska hemmet, där inflytandet från Herrnhut – namnet betyder Herrens beskydd – traderades. Den gemenskap som i dag finns kring Bjärka-Säby, förenad av en gemensam regel, har inte bara bundsförvanter i avlägsna ökentrakter. Det finns en tradition närmare än så. Herrnhutismen kännetecknades av en stillsam och praktisk andlighet, med en stark underton av glädje, där det personliga förhållandet till Jesus, och därmed till varandra, stod i centrum.

Herrnhutismens spiritualitet sammanfattas väl i inledningen till den psalm av Zinzendorf som finns i Svenska psalmboken (nr 58):

Hjärtan enigt sammanslutna
Sök i Herrens hjärta ro.
Lågor ur Guds väsen flutna,
Brinn här klart i Kristi tro.

Till öknen dras även den som inte bara vill bemästra sig själv utan också andra. Abba Ammun av Nitria besökte abba Antonios och sa till honom: “Jag fastar mer än du. Vad kommer det sig att ditt namn är mera hedrat bland människorna än mitt?”

Abba Antonios svarade: “Därför att jag älskar Gud mer än du.”

Öknens hemlighet – att kärlek endast kan bo i ett hjärta som renats från sig själv – är svår att tillägna sig när vi övertygat oss om det motsatta: att kärlek kan uppstå i ett hjärta som bågnar av begär.

Det händer att människan, för att vinna sin frihet, lockas ut i den trakt där de vilda djuren bor. ”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” (Hos 2:14)

”Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd”, säger David i den etthundratrettionionde psalmen.

Vilken kunskap talar han om? I den föregående strofen heter det: ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.”

Guds fullständiga kunskap om varje människa.

I dagens lektionarium från profeten Jesaja återkommer det: ”han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte.”

Det ”djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud”, som Paulus förundras över i Romarbrevet, är den hemlighetsfulla väg som Gud väljer ”för att kunna förbarma sig över alla” vars namn han uttalat redan i deras moderliv. (Rom 11:32) Därför är varje fastedag kyrkan ger oss en källa till lovsång. Den för oss ett litet famntag närmare det kunskapens djup i vilken tron hämtar sin näring.

Hur vet vi att vi förblir på Vägen? Det finns ett enkelt tecken: vi förblir i vilan. Genom tron har vi redan fått ”gå in i Guds vila” (Hebr 4:10). Där bor den djupa, stilla glädje som tar emot livet ur Guds hand.

I det kristna pilgrimskapet är Jesus både vägen och målet. I honom sammanfaller vandringen och viloplatsen. Den som låtit sitt liv sammanflätas med Kristi liv har sin viloplats i sitt hjärta, är framme trots att hon ännu är på väg. Med en sådan livshållning blir det viktiga inte hur långt vi hunnit. Långt viktigare är att vi har kommit till ro.

Stressen och otåligheten undergräver tron. De är symptom på att vi vill framåt på egen hand och ännu inte överlåtit oss åt honom som vinkar in mot hjärtat och säger: ”Här är viloplatsen” (Jes 28:12).

I går framlades vid Uppsala universitet den första avhandlingen om Emil Gustafson, älskad andlig lärare i Sverige vid 1800-talets slut. I kretsar där man törstade efter ett rikare liv med Gud lästes och citerades Emil Gustafsons böcker ivrigt under och ännu mer efter hans levnad.

Ett av dragen i hans andliga undervisning var lidandet som Gud redskap för att leda människan bort från självupptagenhet och distraktioner, till en större närvaro inför Gud. Som metafor för lidandet använder han öknen.

Avhandlingens författare visar hur öknen för Emil Gustafson är platsen där Gud alltid uppenbarar sig. Gustafson skriver: ”Då vi vända ryggen till denna verldens förtrollning och vända vårt ansigte mot öknen, få vi se Guds härlighet.”

Men öknen är inte alltid platsen som människan frivilligt söker sig till. För att leda henne dit använder Gud lidandet: en ofrivillig form av fasta som för oss närmare Gud.

Närmast korset står Guds moder och den lärjunge som Jesus älskade. Så intar de den plats där kyrkan står varje gång eukaristin firas. Som Lev Gillet, munken från östkyrkan, påminner oss i våra läsningar i middagsbönen den andra veckan i påsktiden: När brödet bryts och vinet hälls i kalken står präst och församling ”sida vid sida under korset, med hjärtat fäst på Golgata”.

Genom att frambära det offer som aldrig behöver upprepas, men som varje gång förmedlar den eviga nåd som strömmar från Kristi eget offer, förenas vi med den kärlek om vilken det heter: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

Den första fastedagen i påsktiden är efterlängtad. Det är inte utan att ett visst vemod infinner sig när Stora fastan är över. Något som dessutom lätt ger upphov till en smula dåligt samvete. Borde vi inte glädjas nu, leva uppfyllda av påsktidens ljus?

Känslan av saknad är naturlig eftersom fastan i så hög grad motsvarar våra villkor i denna världen. Den är en förtätad bild av den jordiska verkligheten och dess mödor. Fastetidens realism gör att det är lätt att känna sig mer hemma där än i påsktiden, som motsvarar Guds rike – den verklighet som ännu inte är fullt ut realiserad.

Nu får de återkommande fastedagarna, varje onsdag och fredag, vara en ständig påminnelse om att den återhållsamhet och vaksamhet som hör fastetiden till, alltid bör följa oss. Ty ”djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”.