Sammanlänkning

Förnya i oss vår lidelse för enhet, ber vi i en av bönerna under årets globala bönevecka för enhet, i dag inne på sin femte dag. En bön formulerad av kommuniteten i Grandchamp.

Den enhet som är kristendomens grundläggande princip – dess ”viktigaste krav”, som Gunnel Vallquist uttryckte det – uppnås inte genom sammanjämkning, snarare genom vad den ryske författaren Boris Pasternak med ett centralt ord i sitt författarskap kallade sammanlänkning, på ryska stseplenie. Varje föreställning, med åtföljande krampaktiga försök, om att kunna åstadkomma enhet genom att jämka samman olika ståndpunkter, leder inte till annat än frustration och uppgivenhet. Tron att enhet är en följd av att vi övervinner motsägelser – inte lär oss leva med dem – är inte bara en farlig illusion, den är ett av de största hindren för verklig enhet. 

Svårigheten att leva med motsägelser är inte bara ett drag i samtiden, det har sedan länge satt en djup prägel på västlig kristendom. Teologin reducerad till en abstrakt disciplin i förening med den protestantiska snusförnuftigheten har knappast främjat enheten. Det är just här den ortodoxa traditionens starka vision av enhet och helhet i tillvaron kan öppna vägar ut ur den återvändsgränd vi hamnat i. Som nyss citerade Pasternak kunde uttrycka sig: ”Jag har alltid haft en upplevelse av enheten i allt som existerar, av helheten i allt som lever och andas, som händer och uppenbarar sig, en upplevelse av hela tillvaron, av hela livet.”

Här står han i den ryska tradition som sammanfattas i Rubljevs berömda treenighetsikon. De tre änglarna sittande i kontemplation vid ett bord, sågs av teologer som Pavel Florenskij som uttryck för just längtan efter enhet och helhet i tillvaron. Den teologiska grunden för denna enhetsvision, som inte bara är en förhoppning och en dröm, är inkarnationen: hela skapelsen har blivit helgad genom att Gud tagit materiell gestalt i Kristus. 

Det är just detta särdrag i den ortodoxa andligheten – grundat på inkarnationen och treenighetstanken – som leder till en uppvärdering av livet på jorden, något som bland annat visat sig i att denna teologiska tradition hanterat miljökrisen med andra redskap och ett annat språk än vad vi gjort som kristna i väst. Föreningen av mikrokosmos och makrokosmos, tron på hela tillvarons sakramentalitet, gör att klimatkrisen inte bara bemöts med moraliska imperativ, men med en vision om historiens uppståndelse.

Så länge vi tror att vägen till enhet är att undanröja ett antal ”vägspärrar för tanken”, fortsätter vi att ta ett steg framåt och två bakåt. På förnuftets väg kommer vi varken att på djupet förstå Bibeln eller nå närmare varandra. Bara genom att öppna oss för den kärlek som den helige Ande utgjuter i hjärtat, kan verklig ”lidelse för enhet” födas. Ingen bön kan vara viktigare än bönen om att denna lidelse ska förnyas i oss.

Treenighetsikonen målad av Robin Johansson.

Impulser från Grandchamp

Våren 2004 fick jag möjligheten att tillsammans med min äldste son och journalisten Ylva-Kristina Sjöblom, för tidskriften Pilgrims räkning besöka det ekumeniska klostret Grandchamp i Schweiz. Det var innan vår första kontakt med Bose, som skedde året därpå, och upptäckten av den viktiga länken mellan dessa två ekumeniska kommuniteter.

Klostret i Grandchamp brukar beskrivas som en systerkommunitet till Taizé – de två har haft nära förbindelser i många år. Kommuniteteten i Grandschamp, som växte fram under 1900-talets första hälft, består i dag av ett 50-tal kvinnor från olika kyrkliga traditioner. Det är i dag västeuropas största kloster för kvinnor ur huvudsakligen protestantisk tradition. De ser som en av sina huvudkallelser att söka vägar till försoning mellan kristna, rakt genom den mänskliga familjen och med respekt för skapelsen.

Just nu uppmärksammas Grandschamp då kommuniteten fått ansvaret för att förbereda årets globala ekumeniska bönevecka, som i dag är inne på sin tredje dag.

Böneveckan för kristen enhet, som infaller 18–25 januari, uppstod ursprungligen i Rom men kom att få en internationell och bred ekumenisk uppslutning mycket genom den vision som bars av den franske prästen Paul Couturier, som var nära vän till systrarna i Grandchmp.

Det tema man valt för årets bönevecka är orden ur Johannesevangeliets femtonde kapitel: Bli kvar i min kärlek så skall ni bära rik frukt. För var och en av de åtta dagarna delar man ett bibelord, en meditation, en bön och ett citat ur Taizés ”Källor”. Materialet finns att hämta här för daglig läsning och andakt tillsammans med kristna över hela världen:https://www.skr.org/wp-content/uploads/2020/09/grundmaterial-boneveckan-for-kristen-enhet-2021-svensk-version.pdf

Utifrån orden i Lukasevangeliets 2 talade man i går om att steg för steg ta sig in i mysteriet med Jesus genom att likt Maria i sitt hjärta bevara Guds handlande i sitt liv och i hennes sons liv. Kommuniteten i Grandchamp beskriver hur det tar en hel livstid att lära känna djupet av Kristi kärlek så att han blir kvar i oss och vi i honom. Med ord ur Taizés Källor talar man om ”att låta Kristus stiga ner i djupet av vår hela varelse… Han skall genomlysa vårt förstånd och vårt hjärta, han skall nå våra kroppar ända till vår innersta varelse, så att också vi en dag skall få uppleva djupet av barmhärtigheten.”

Dopets rörelser

Det kenotiska draget – för att använda det grekiska ordet – genomsyrar kristendomen. Det innebär att bara den som blir bruten kan bryta igenom separationens mur. Genom den som själv blivit söndersliten tränger ljuset fram och förvandlar världens motbjudande ansikte. 

Mönstret för det kristna livet finns i spänningen mellan nedstigande och uppstigande. De två rörelserna – som är dopets rörelser – kan inte fångas i en linjär kronologi där det ena följer på det andra. Nedstigandet och uppstigandet tränger in i varandra i varje ögonblick av Jesu liv. 

Här formas en spiritualitet som är allt annat än sekterisk. Den som förenas med Kristus i hans nedstigande – beväpnad med inget annat än tron, hoppet och den medlidande kärleken – driver vare sig korståg mot den moderna världen eller flyr den. Det är en kontemplativ andlighet som genererar en aktiv, profetisk närvaro som leder historien i en ny riktning. Allt i enlighet med Jesu ord: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Trefaldig ’kenosis’

Under firandet av julen har vi återkommande lyssnat till Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel: Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt”. När Paulus söker ett språk för den djupa ödmjukhet som kommer till uttryck när Gud blir människa, väljer han det upprörande grekiska ordet kenosis, som brukar översättas med utblottelse.

Den tidiga kyrkans lärare talar om Guds sons trefaldiga kenosis: han blir människa, han blir gjord till synd, han dör. Dessa tre uttryck för Jesu nedstigande svarar mot tre platser: Betlehem, Jordan och Golgata. Var och en av dem inbegriper de övriga.

Efter att under julens tretton dagar ha varit i Betlehem – platsen där Gud stiger ner från himlen till jorden – kommer vi i kyrkans år till Jordan, platsen där Jesus solidariserar sig med oss syndare och stiger ned i vattnet för att döpas av Johannes. Dopet i Jordan är den logiska följden av födelsen i Betlehem, på samma gång som det föregriper Golgata. Jordans vatten symboliserar dödsrikets djup. Dit skulle Jesus stiga ned, därifrån skulle han också stiga upp. 

Allt som följer efter Jordan har redan skett i dopet.

Ikonens ljus

Ljuset i en ikon kommer inte från en exakt punkt, det finns överallt och kastar inga skuggor.  Precis som i Uppenbarelsebokens beskrivning av det nya Jerusalem: ”Guds härlighet lyser över den … och folken skall leva i detta ljus” (Upp 21:23–24). 

Ikonens bakgrund brukar ikonografer kalla för ”ljuset”, symbolen för Gud som är ”allt, överallt” (1 Kor 15:28). Linjerna i ikonen konvergerar inte mot en gränspunkt där de ”försvinner”, de expanderar i ljuset, ”från härlighet till härlighet”. 

Sådant är trettondedagstidens och förklaringsbergets ljus: ett inre ljus som bryter fram och förklarar världen. I denna epifani framträder sanningen om människan och alla skapade varelser. Kristendom är att ”leva i detta ljus”.

Ikonen av Den heliga familjen målad av Robin Johansson.

Makten omdefinierad

En av de psaltarpsalmer som återkommer under julens gudstjänster, inte minst under firandet av epifania, är den sjuttioandra. Det är en psalm som i sitt historiska sammanhang adresserar Salomo, men kyrkofäderna var eniga om att den utgör en Kristusprofetia som förkunnar evangeliets universalitet och Jesus som fredens konung. Han är ”kungasonen” i psalmens inledning, som ska låta de ”betryckta få sin rätt” (v 1–2). Psalmens profetiska poesi ger oss några av de vackraste beskrivningarna av den kommande Kristus, ord som borde vara definierande för all utövning av makt och ledarskap:

Han skall komma som regn över grödan,
som ett stilla regn som vattnar jorden. (v 6)

I denna psalm förutses även de vise männens – i traditionen kallade ”heliga tre konungar” – hyllning av barnet i Betlehem. När de bar fram sina gåvor och ”föll ner och hyllade honom”, gick Kristusprofetian i psalm 72 i uppfyllelse:

Kungar från Tarshis och fjärran kuster 
skall komma med gåvor,
kungar från Saba och Seba
skall bära fram sin tribut.
Honom skall alla kungar hylla,
alla folk skall tjäna honom. (v 10–11)

”I östern betraktades stjärntydare som kungar”, skriver Tertullianus på 200-talet. Han fortsätter sin utläggning av psalm 72: ”Stjärntydarna fann honom och vördade honom med sina gåvor. Med böjda knän hyllade de honom med sina gåvor.”

Må han leva och hyllas med guld från Saba. (v 15)

Guldet som de bär fram är en symbol för ”kungavärdigheten”. Guldet i ikonen. I psalm 72 tecknas bilden av en ”konung av Guds nåde”:

Han räddar den fattige som ropar,
den arme som ingen hjälper.
Han förbarmar sig över de svaga och fattiga,
räddar de fattigas liv.
Han befriar dem från våld och förtryck,
deras liv är dyrbart i hans ögon. (v 12–14)

Den makt som inte känns igen på sina yttre attribut – hon har inga – men som återger människan hennes värdighet, är den enda värd namnet.

När det nya bryts genom det gamla

Händelserna kring Jesu födelse får i vår bibel sin mest fullödiga skildring i Lukasevangeliets två inledande kapitel. Här får vi bland annat lyssna till tre profetiska lovsånger, vars form och poesi är det närmaste vi kommer Psaltaren i Nya testamentet. Det är ingen tillfällighet att Marias, Sakarias och Symeons lovsånger samtliga har fått en plats i kyrkans dagliga bön vid sidan om psaltarpsalmerna. I poesins och lovprisningens gestalt fångar de inkarnationens ofattbara verklighet med ett språk inspirerat av Israels stora bönbok.

När Anden uppfyller en människa och gör avtryck i hennes själ bryts det nya genom det gamla. De profetiska orden skrivs inte på en tabula rasa, ett vitt blad, de är färgade av böner och texter i den andliga tradition som format den som talar. Därför är det inte underligt att vi hör ett språk mättat av Psaltarens poesi när Maria, Sakarias och Symeon uppfyllda av helig Ande brister ut i jubel över att Herren har vänt sin blick till sin mänsklighet och låtit ljuset gå upp för alla folk. 

Magnificat, Marias lovsång som har sin givna plats i vespern, hör vi inte bara ekot av Hannas lovsång i Första Samuelsbokens inledning. Här finns spår av flera psaltarpsalmer, inte minst den etthundrasjunde. ”Hungriga mättar han med sina gåvor”, sjunger Maria och lånar ord ur psalm 107:9: ”Han … mättar de hungriga med allt gott.” Och omkvädet i samma psalm utgör själva grundtemat i Marias lovsång: 

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.

Benedictus, Sakarias lovsång som hör till tidegärdens laudes, uppfångar vi psalm 18 – ”Jag blev räddad från min fiender”(v 4) – i orden om ”frälsning från våra fiender och alla som hatar oss” (Luk 1:71). Och när Sakarias prisar Gud för ”en soluppgång för dem som är i mörkret” känner vi igen den profetiska poesin i psalm 112:4: 

För de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

När så den helige Symeon – vars korta lovsång återkommer i det dagliga completoriet – 40 dagar efter Jesu födelse tar barnet i sin famn i templet och prisar Gud för att ”mina ögon har skådat frälsningen”, ljuder hans ord av bönen i psalm 119:18, som nu gått i uppfyllelse:

Öppna mina ögon,
låt mig skåda det underbara i din lag.

I detta barn har Herren ”visat sig i sin härlighet” (Ps 102:17), och vi hör Symeon, genomsyrad av psalmernas spiritualitet, tala om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk, Israel.” (Luk 2:32)

Kanske blir det aldrig så påtagligt som när julens händelser firas, hur Psaltaren inte bara citeras gång på gång i Nya testamentet. Psalmerna utgör resonansbotten när de människor som under ett helt liv formats av dess poetiska böner, ger uttryck för det ofattbara de fått bevittna i Jesu Kristi födelse i Betlehem.

Mystikens födelseplats

I Ekumeniska Kommunitetens tidebönsböcker fungerar antifonerna – de korta ramverserna – som nycklar till den hemlighet om Kristus som finns dold i varje psaltarpsalm. Genom att antifonerna dessutom skiftar under kyrkoåret, får de en dubbel roll: de låter oss inte bara ana Jesu närvaro i psalmen, utan kastar också ljus på den fasett i Kristusmysteriet som vi firar. Så kan samma psalm, genom valet av antifon, lovsjunga såväl inkarnationen som uppståndelsen och himmelsfärden. Eller ta oss med in i Jesu kamp i öknen och i Getsemane.

Låt oss se närmare på några “julpsalmer” när vi nu står inför firandet av Jesu födelse. I juldagens första vesper ber vi till att börja med psalm 98. Den inleds med orden:

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång,
ty han har gjort underbara ting.

Och psalmen avslutas med följande strof:

Se, han kommer
för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda med oväld över folken.

Genom att denna psalm i juldagens vesper har fått en antifon hämtad ur julevangeliet – ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias Herren” (Luk 2:11) – blir tolkningen uppenbar. I psalm 98 hör vi änglarna sjunga Gloria inför de häpna herdarna! Barnet Jesus som fötts i Davids stad är orsaken till den ”nya sången”; i honom har Gud kommit för att upprätta sitt rike och ”råda rättvist över jorden”.

Nästa psalm i juldagens första vesper är 132. En bit in i denna klassiker bland julpsalmer i Psaltaren möter vi orden: 

Herren gav David sin ed,
ett ord han aldrig skall svika:
”Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron.”

I sitt historiska sammanhang syftar dessa ord till Davids son, Salomo, och de följande generationerna i Davids släkt som skulle bli regenter i Juda rike. Men vilken antifon har psalmen fått på juldagen? 

Du Betlehem, från dig skall det komma en hövding, 
en herde för mitt folk Israel.

När detta profetord – från Mika bok i Gamla testamentet och citerat av evangelisten Matteus i samband med Jesu födelse – får inleda psalm 132, blir denna en profetia om hur Jesus föds i rakt nedstigande led från David – i just den stad som David kom från, Betlehem.

I samma psalm återkommer uttrycket ”viloplats” ett par gånger. Bland annat i den åttonde versen:

Kom, Herre, till din viloplats,
du och din mäktiga ark.

Vad händer när dessa ord ”passerar” genom antifonen? Den herde som ska komma från Betlehem är född till världen för att vi ”skall komma in i hans vila” (Heb 3:18). Därför talar Jesus i mogen ålder om sig själv som herde, och säger: ”Jag skall skänka er vila.” (Matt 11:28)  

Men vilken är den ”viloplats” som Herren ska ”komma till”? Något han med eftertryck upprepar senare i samma psalm:

För evigt är detta min viloplats,
här vill jag bo, det är min önskan.

Flera ord i Nya testamentet kastar ljus över de metaforer som psalmen här använder. I Johannesevangeliet säger Jesus. ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom (14:23). Och i Efesierbrevet skriver Paulus: ”genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.” (2:22)

När vi nu i vår läsning av psalm 132 – och i ljuset av dess antifon – ”tolkar andliga ting med Andens hjälp”, för att tala med Paulus, öppnar psalmen mot en verklighet som ”inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9, 13)

Så blir Psaltaren den kristna mystikens födelseplats!

Psaltarens skrivna Kristusikon

Låt oss nu, med tre dagar kvar till firandet av Kristi födelse, återvända till vad vi tidigare kallat Psaltarens passepartout: Jesus Kristus som nyckeln till de bibliska psalmerna. Eller omvänt: Psaltaren som ikonverkstad där oväntade nyanser i bilden av Jesus framträder.

En så kallad kristologisk läsning av Psaltaren bygger på en förståelse där varje psalm antingen talar om Kristus, till Kristus eller med Kristi röst. När vi ber med Psaltarens böner, skriver Dietrich Bonhoeffer, ”ska vi inte först och främst fråga oss vad de har med oss att göra, utan vad de har med Jesus Kristus att göra”. I psalmerna har Kristus ”inför Gud burit fram all mänsklig nöd, all glädje, allt tack och allt hopp”, som han uttrycker det.

Vem är det alltså som ber i Psaltaren? David anges som författare till många av psalmerna. Men när ett längre avsnitt ur den nittiofemte psalmen återges i Hebreerbrevets tredje kapitel föregås citatet av orden som den helige Ande säger. Detsamma lyser igenom i en bön i Apostlagärningarnas fjärde kapitel. Efter orden du som låtit den helige Ande säga genom vår fader David, din tjänare, följer ett psaltarcitat. Och när psalm 22 citeras i Hebreerbrevets andra kapitel läggs psaltarpsalmens ord direkt i Jesu mun: ”Han [Kristus] säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov.” Bonhoeffer kommenterar: ”Kristus bad i sin förelöpare David.”

Övertygelsen om Psaltaren som en Kristusprofetia inspirerad av Anden, får de första kristna att tolka Jesu liv och gärning med hjälp av psaltarpsalmer. När ord ur Psaltaren flätas samman djupnar Kristusmysteriet. Gång på gång i Apostlagärningarnas inledning läggs olika psalmer som ett raster över Jesusberättelsen. Som när aposteln Petrus i sin predikan på pingstdagen uttryckligen säger att David i den sextonde psalmen talade profetiskt när han förutsade Jesu uppståndelse: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen. (Apg 2:30–31)

Den bok i Nya testamentet som allra utförligast skriver en Kristusikon med hjälp av psaltarstrofer är Hebreerbrevet. Redan i den andra psalmen i Psaltaren urskiljer Hebreerbrevet en profetia som förebådar inkarnationen: Du är min son, jag har fött dig i dag. (2:7) I psalmen hörs nu Faderns vittnesbörd om Sonen vid Jesu dop: ”Denne är min älskade son, han är min utvalde.” 

Plötsligt har Psaltaren blivit en plats där vi uppfångar brottstycken ur dialogen inom den heliga Treenigheten. Och vi utbrister vid psalmens slut: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ikonen “Den av icke-människohand skapade” är skriven av Robin Johansson.