”De visade oss stor omsorg”

 

”Till slut förlorade vi allt hopp om räddning”, skriver Lukas i den dramatiska skildringen av hur 276 personerna är på väg att gå under på Medelhavet. Just denna skildring, som utgör en litterär och dramaturgisk höjdpunkt i Apostlagärningarna, har valts till huvudtext i årets globala ekumeniska bönevecka för kyrkans enhet.

Varje år väljs böneveckans tema och bibeltexter av något av världens länder. I år har turen kommit till Malta, som alltså valt berättelsen om hur de skeppsbrutna tas emot av öns befolkning med öppen famn. Temat för årets ekumeniska bönevecka består av några ord ur Apostlagärningarnas tjuguåttonde kapitel: De visade oss stor omsorg.

Vad är det Lukas vill säga oss med sin berättelse om skeppsbrottet utanför Malta och den gästfrihet dessa öbor visar främlingarna som utmattade tar sig i land på deras strand? I en värld som bygger murar och kräver gränsvakter för att utestänga dem som stör oss är den ett profetiskt tecken som uppfordrar till generositet och medkänsla.

 

 

Att bli stillhet

 

Det finns ingen plats på jorden där Gud är närmare än i människans hjärta. Ändå kan vägen dit vara lång. ”Den längsta resan är resan inåt”, skriver Dag Hammarskjöld. För att nå fram räcker det inte att bli stilla, man måste bli stillhet.

Därför hör korta hänvisningar, som den vi möter i dagens evangelium, till de viktigaste i Jesusberättelsen: Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gick han bort till en enslig plats, och där bad han. (Mark 1:35)

Den som förvärvat inre tystnad kan ta den med sig överallt. Men det vore absurt att tro att vi kan finna den inre tystnaden utan den yttre.

 

 

Glädjen över den andres annanhet

 

I början av januari firar kyrkorna i öst och väst, på delvis olika dagar, de tre stora kappadokierna: Basileios av Caesarea, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa, samtida med varandra under det gyllene 300-talet.

Ett av deras stora teologiska bidrag är innebörden av att människan är skapad till Guds avbild, till ikon av en Gud som inte är en solitär utan tre i gemenskap. I tron på Guds treenighet – en ”korsfästelse för tanken” som de gamla teologerna sa – ligger nyckeln till den mänskliga existensens gåta. Gud är inte först en och sedan många; han är en genom att vara många. Som Guds avbild blir människan sig själv endast i gemenskap. Den andre är hennes stora glädje, den som fulländar hennes liv, den utan vilken vi upphör att existera.

Det är denna glädje som berövas människan genom fallet och leder till att hon dör. Syndens essens är fruktan för den andre, som nu blir någon vi distanserar oss från. Olikhet identifieras med oenighet, den andres annanhet blir ett hot, inte en gåva.

Inkarnationen är Guds sätt att gå den andre, sin skapelse, till mötes. Han gör det genom att avstå från allt, och ger oss därmed en ”modell” för vårt eget människoblivande: att identifiera oss med och acceptera den andre utan att göra skillnad mellan de som är och de som inte är ”värdiga” vår acceptans. Märkta av fallet förmår vi endast detta, fullt ut, när Anden ges oss som gåva.

Utan den patristiska visionen av den heliga Treenigheten får vi svårt att ta till oss den radikala innebörden av vad det är att vara en person. Det är först när vi kan glädjas över den andres annanhet som vi blir personer, inte bara individer, menar de kappadokiska fäderna.

 

 

I tystnaden

 

Det är ingen tillfällighet att händelserna omkring Jesu födelse omges av en stor tystnad. Vid sidan om allfarvägarna, bortom härbärgets sorl, i skydd av natten, träder Gud in i världen. ”Fadern talade ett ord och det Ordet var hans Son, detta ord fortsätter han att tala i evig tystnad, och i tystnaden kan själen höra det”, skriver Maxiomos Bekännaren.

Så som det bara är i tystnaden vi kan höra våra egna hjärtslag, så är det bara i tystnaden vi kan höra Guds röst.

 

 

När kyrkan upphör att vara eskatologisk

 

Protestantismen var ett försök att rädda tron, rena den från att reduceras till religion. Men protestanterna har betalat ett högt pris för att de förnekat eskatologin och ersatt den med personlig individuell frälsning och därigenom i själva verket förnekat kyrkan.

Detta korta utdrag ur Alexander Schmemanns dagbok – publicerad 17 år efter hans död – sätter fingret på den ambivalens som präglar så mycket nutida kristendom: ambivalensen i förhållande till världen. En konstlad distinktion mellan kyrka och värld vars två ytterligheter är spiritualism (svärmeri, överandlighet) och sekularism.

Schmemann stora teologiska tanke var eskatologin, inte som en lära om framtiden men som närvaron i denna värld av den tillkommande världen, av Guds rike. Därför kunde han hålla tre tankar i huvudet samtidigt: världen är god, världen är fallen, världen är återlöst.

Det var denna eskatologiska vision som gjorde Alexander Schmemann till en livets och glädjens teolog. ”Det bekymrar mig”, kunde han säga, ”att i de voluminösa dogmatiska system som vi ärvt så är praktiskt taget varje term förklarad och diskuterad utom just det enda ord som det kristna evangeliet börjar och slutar med: glädje.”

Hade Schmemann levt i dag skulle han förmodligen sagt att skälet till att många kristna förhåller sig så tafatta till den globala kris som klimatförändringarna skapat, är att kyrkan upphört att vara eskatologisk och istället gjort världen eskatologisk.

 

 

En tidlös son åt tiden

 

Vad undrar Du över, Maria?
Varför häpnar Du över vad som finns i Dig?
Därför att det sägs att jag fött en tidlös son åt tiden
utan att ha undervisats om den föddes avlelse.
Jag som är utan man och hur skall jag då föda en son?
Vem har sett en obefruktad kvinna och mor?
Ty varest Gud vill, besegras naturens ordning,
som det står skrivet:
Kristus är född av en jungfru i Betlehem i Judeen.

Hymn efter psaltarläsningen i juldagens ortodoxa morgongudstjänst

 

Besökaren

 

Vem är budbäraren som kommer över bergen med goda nyheter i Jesajas profetia i dagens gammaltestamentliga läsning? I evangeliet får vi svaret: det är Maria, den skönaste bland kvinnor, som med lätta steg skyndar över kullarna i Juda bergsbygd för att berätta för sin förtrogna väninna, Elisabet.

Några dagar tidigare har hon fått besök av en ängel som berättat: ”Helig Ande ska komma över dig.” I begynnelsen svävade Guds Ande över vattnet och skapelsen blev till. När den nya skapelsen tar sin början svävar Anden över Marias moderssköte som snart börjar fyllas med fostervatten. Fadern uttalar sitt ord, ”Ljus bli till”, och Ljuset blir till i jungfruns inre.

Nu övertar Maria den roll som ängeln haft i hennes eget liv: hon blir själv en ängel – grekiskans angelos betyder budbärare – vars steg väcker glädje, ja upprymdhet hos Elisabet som fylls av helig Ande vid väninnans besök.

Men den verklige besökaren – därav glädjen! – är ingen mindre än Gud själv.

 

 

Med barnet som liturg

 

Profetian i Jesajaboken 11 fortsätter med orden:

Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.

Vad ormen är en bild av är uppenbart. Barnet som inte räds ormen har Jesaja tidigare profeterat om: ”Ett barn har fötts, en son är oss given.” Ambrosius av Milano skriver i slutet av 300-talet i en kommentar till Jesaja 11:8: ”Guds ord blev människa, stack sin hand i ormens håla, avlägsnade giftet och tog bort synden.”

Den profetiska poesin tecknar här visionen av en framtid där Guds shalom omfattar hela skapelsen.

Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.

Även djuren omfattas av frälsningen i profeten Jesajas framtid. Det är en vision av en helig lek på en upprättad jord, en kosmisk liturgi med barnet som oskadliggjort ormen som liturg och lekledare.

 

 

Ur roten

 

Den tredje stora Kristusprofetian i Jesajas bok möter vi i det elfte kapitlet, som inleds med orden ”En gren skall växa ut Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.” De tio första verserna i detta kapitel hör till läsningen i juldagens vesper i den ortodoxa liturgin. I den svenska evangelieboken läses detta avsnitt söndagen efter jul; i det romersk-katolska lektionariet hör det till tisdagen första veckan i advent.

Jishaj var far till David, hjältekonungen, och Jesaja förutser här det otänkbara: dynastin från David skulle gå under, störtas som när yxan fäller trädet till marken. Det skedde också drygt hundra år senare, när den babyloniska armén skövlade Jerusalem år 587 f Kr. Men hur skulle det då gå med Guds löfte att Davids kungavälde ”skall bestå i all framtid”? (2 Sam 7:16).

Inte ens de mest omvälvande katastrofer förmår annullera Guds löfte. Så länge det är Guds löfte är Gud subjektet för dess uppfyllelse, och Gud förbinder sig att vara trogen sina löften. När världen skälver faller därför inte löftet i bitar. Och nu profeterar Jesaja om hur dynastin från David ska återuppstå ur skottet som skjuter upp ur roten. ”Ett heligt släkte är den stubben”, har Jesaja redan tidigare yttrat (6:13).

Det är ur roten – genom att återvända till rötterna – som kyrkan förnyas och börjar blomstra även i tider när hon fällts till marken, förötts och förtröttats, och allt hopp tycks ute. Advent är en tid som ger närig åt hoppet om en ny början, en tid att lära sig urskilja Guds trofasthet. Det är en tid som påminner om att I det kristna livet har tron prioritet, men hoppet är det primära (Moltmann).