Bönens kvalité

 

Den första av regelns vägvisare är en uppmaning till att varje dag troget leva i och genom bön.

I och genom bön.

Det betyder: att låta bönen genomsyra livet och livet genomsyra bönen. Att inte göra bönen till något ”religiöst”, som hör till vissa tider och vissa platser.

Att leva i och genom bön är att leva hjärta mot hjärta med Gud. Bönen vänder människan både inåt och utåt. Föder en ömsesidighet som gör deras röster till en.

Bönen exponerar själen för såväl vrede som medkänsla. Vrede över flyktingar som stigmatiseras, avvisas som ”illegala” – som om en människa kan vara illegal! Medkänsla med både offer och förövare i Vilddjurets värld där Fallets lagar råder.

Att leva i och genom bön är att återfå förmågan att vara alltigenom mänsklig. Det är att skapa en ny värld genom att leva den nya världen. Däri visar sig bönens kvalité.

 

 

Döparens meny

 

Vad innebär det att ”vandra med vänliga fötter på jorden”?

Eller för att tala med vår regel: hur eftersträvar man en livsstil präglad av enkelhet och ekologisk hållbarhet i ansvar för skapelsen?

I varje generation visar synden sin bestickande originalitet. I vår tid: den ekologiska synden, med sin ofrånkomliga sociala dimension. Ett ansvarslöst utnyttjande av naturen för eget välbefinnande slår hårdast mot de svaga och fattiga i den mänskliga familjen.

Medan västerländska kristna, i fråga om skapelsen, har en tendens att upptas av frågorna om evolution och kreationism uppehåller sig de bibliska författarna ytterst sparsamt vid enskildheter kring livets ursprung. Ett enda självklart svar ges: ”hos dig är livets källa”. Något annat behövs inte. Långt viktigare är frågan om hur skapelsen – jorden, människorna, djuren, ja, allt levande – förhåller sig till Gud och till varandra.

Urskillning och återhållsamhet vid kött- och fiskdisken blir en alltmer nödvändig del av den fasta som ”befriar de förtryckta” (Jes 58:6). Johannes Döparen, vars födelse i dag firas, lät sig nöja med gräshoppor och vildhonung på midsommarafton!

 

 

När girigheten normaliseras

 

Under apostlafastans avslutning ska vi se på några av de ”vägvisare” som ger riktning åt vår kommunitet (Regeln sid 17-18). I en av dessa uppmuntras kommunitetens medlemmar

* att i solidaritet med världens fattiga ta steg för ett miljövänligare liv och göra konkreta insatser för att dela med sig av sitt överflöd.

I en kristen ”regel” är detta inte ett appendix. Som Ivone Gebara (munkavlad av Vatikanen på 1990-talet) skriver: ”Det viktigaste kristendomen har gett mig är min oförmåga att anpassa mig till den orättvisa och smärta som de fattiga utsätts för.”

När Guds vrede brinner i de bibliska profeterna, som om de svalt en eld, står avguderi och social orättfärdighet i förgrunden. Profeterna vänder sig mot en kultur som normaliserat girigheten.

Den profetiska etikens själ går inte att ta miste på: Vilken roll spelar offer och tempel, lovsång och liturgi, om rättfärdighet och medkänsla med den fattige och främlingen saknas? Profeternas svar är: Ingen alls.

 

 

Begränsningen befriar

 

Det ligger i sakens natur att en regel innebär en begränsning. Föreställningen om begränsningen som en hämsko för friheten har kommit att bli djupt rotad i vår kultur. Det krävs dock inte särskilt stor eftertanke för att inse att det kan vara precis tvärtom. Begränsningen befriar.

Denna insikt finns inte bara i den monastiska traditionen, men också inom konsten. Den romantiska idén om att en poet eller författare skriver på ren gudagiven inspiration är inget annat än en illusion. Konsten är ett hantverk, och inom till exempel lyriken har alltid funnits stränga formkrav. För att en sonett ska få kallas för sonett krävs att den är konstruerad enligt sonettens alla regler: en jambisk, femfotad fjortonrading uppdelad i fyra strofer med en komplicerad rimflätning.

Genom att en författare underordnar sig vissa begränsningar, vissa regler, stimuleras hennes kreativitet och uppfinningsförmåga. Återigen paradoxen: det formella tvånget blir en potentiell befrielse. Alla som till exempel underställt sig retreatens strikta regler kan med förundran vittna om denna paradox, dess förlösande inverkan.

 

 

Bönen behöver arbetet

 

Uttrycket pax benedictina syftar till den frid som är frukten av den benediktinska livsrytmen. En frid som inte gäller en andlig sfär av tillvaron utan hela livet.

Här är en av de viktiga poängerna med varje livsregel: den skänker en rytm där det ena avlöser det andra på ett sätt som bildar ett integrerat helt. Rytmen blir ett skydd mot allehanda överdrifter, såväl svärmeri som slaveri.

Svärmeri uppstår när bönen skiljs från arbetet. Slaveri när arbetet skiljs från bönen.

Det ena är inte ett medel för att förverkliga det andra. Som en munkfader skriver: ”Bönen behöver arbetet för att vara bön. Lika väl som arbetet behöver bönen för att vara arbete.”

 

 

Harmoniska proportioner

 

I sin förnämliga skrift Bokens proportioner, berör den grafiske formgivaren Jan Tschichold hemligheten bakom en vacker och läsbar bok. Det är många faktorer som måste samverka, så som typsnitt, typografi, tryck, inbindning. Men viktigast av allt är harmoniska proportioner. Han skriver:

Hur en bok ter sig för oss när vi läser den, håller den i handen eller när den ligger på bordet, det beror framför allt på dess proportioner.

Samma insikt finns i den klassiska klosterregeln. En viktig del av dess andliga vägledning består i en harmonisk balans mellan bön, arbete, läsning, rekreation, måltider, sömn etc. Rätta proportioner, med väl avvägda mått, är mer än en fråga om estetik, det handlar om just harmoni. Medan måttlösheten är lasternas grogrund.

 

 

Retreatens två nycklar

 

Retreaten är en övning i att leva i Guds närvaro. En förtätning som kan sammanfattas i de två ord som utgör nycklarna till Filokalia, den förnämsta vägledningen till bön i den ortodoxa traditionen: nepsis och hesychia.

Nepsis står för vaksamhet, nykterhet, klarsyn. Frukterna av den uppmärksamhet som ser Gud i allt och därmed genomskådar falsarierna.

Hesychia betyder tystnad, retreatens mest utmärkande kännetecken. Den tystnad som är talets fasta genom vilken språket för en ny glöd och kyskhet.

Därför är retreatens avskildhet en väg till djupare samhörighet med allt skapat. Den frihet människan förvärvar ger henne nåden att röra vid världen utan att begära den.

 

 

Fördolt och offentligt

 

Människan är ett träd. Med krona, stam och rötter.

Kronan: vårt arbete och engagemang, våra ”kläder”, vår stolthet. Allt det vi har att tacka för och vårda.

Stammen: vår identitet, så tyder och tolkar vi vårt liv i den här världen.

Rötterna: vårt fördolda liv med Kristus hos Gud.

Den årliga retreaten, som regeln manar oss till, rör förhållandet mellan rötterna och det övriga trädet. Mellan synligt och osynligt. Det fördolda och det offentliga. ”Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4:18)

 

 

Stor bokstav

 

Vad firar vi i eukaristin som gör det så angeläget att ingen söndag, ingen vecka, får läggas till handlingarna utan att vi går till mässan?

Mina-vägar-är-inte-era-vägar.

Sex stavelser som i Kristi död och uppståndelse sammanfattar mystikernas, profeternas och martyrernas vokabulär.

Lagen – regeln – har aldrig gjort människan ett uns mer rättfärdig. Som Thoreau skriver: ”Av respekt för lagen blir vi dagligen orättfärdighetens ombud.”

I Kristus får Lagen stor bokstav, blir personifierad, förvandlad till en kärlekens regel. I eukaristin blir den lika nära som vårt hjärtslag och vårt andetag. Vår kärlek förvandlas till att bli lik den kärlek med vilken Gud älskar Gud.

Varje mässa är en tillvänjning till Gåvan: den kärlek med vilken vi är älskade.

 

 

Mässans mysterium

 

Vår andra överlåtelse när vi avger löftet gäller deltagandet i en eukaristisk gudstjänst varje vecka. Regeln beskriver eukaristin som ”bönernas bön, den handling genom vilken vi bär fram oss själva och hela värl­den till Gud”.

Firandet av mässan är en händelse som manifesterar det kristna livet så som ett frambärande.

En händelse: När Kristus stiger in i världen uppenbarar han en gång för alla Guds fysionomi. En Gud som obeväpnad och sårbar väljer att ge sitt liv snarare än att ta liv. Denna händelse upprepas i varje mässa, en outsäglig ikon av det liv vi är kallade att efterlikna

Ett frambärande: Allt det vi frambär till Gud i tacksamhet, blir för oss till gemenskap med Gud.