Gratis lunch?

 

Att betrakta pengar och ägodelar som gåvor från Gud, står i bjärt kontrast till den marknadsideologi som varken har utrymme för gratis luncher eller munter tacksamhet. Här existerar endast lön för prestationer och mätbara resultat.

Förvaltarperspektivet upplevs enbart provocerande eftersom marknadens ideologi lär oss att säga: ”Det här är mina pengar, jag har själv gjort rätt för dem, och gör med dem som jag vill.”

Jesus låter oss förstå att pengar är förföriska på ett sätt som leder till avgudadyrkan. De är inte neutrala oskyldiga objekt, utan äger en inneboende beroendeframkallande kraft i likhet med droger. Den lojalitet de gör anspråk på är inte möjlig att förena med lojaliteten till Gud. Man kan inte tjäna både Gud och Mammon.

 

 

Sodoms synd

 

Sodom är i Bibeln en metafor för en stad som dragit på sig Guds vrede.

Vad var Sodoms synd?

Profeten Hesekiel beskriver: ”Hon och hennes döttrar kunde leva storslaget, i överflöd och ostörd ro, men de hjälpte inte den som var svag och fattig.” (Hes 16:49)

Med tanke på allt det adrenalin som ägnas frågorna om sexualitet i kyrkan: när hördes någon kommentera Sodoms ekonomiska synd?

Det var denna, menar profeten, som ledde till hennes undergång.

 

 

Reformationens lapsus

 

Tron på Gud har i Bibelns värld en självklar ekonomisk horisont. Det är anmärkningsvärt hur förbisett det varit i den kristna förkunnelsen. Hur ofta hör vi en predikan om att den rättfärdighet som ger liv är länkad till vår hantering av pengar?

”Den rättfärdige ska leva av tro”, upprepar Luther och hans efterföljare. När detta ord citeras av profeten Habackuk – ”troheten räddar den rättfärdiges liv” (Hab 2:4) – har det nästan alltid lästs utan någon som helst koppling till den vers som följer: ”Ja, rikedom är bedräglig, den övermodige mannen skall inte nå sitt mål. Han spärrar upp gapet som dödsriket, han är omättlig som döden, och samlar alla folk hos sig, lägger under sig alla folkslag.”

Brueggeman kommenterar: ”Hur ofattbart annorlunda kunde inte teologihistorien ha sett ut om reformationens betoning av vers 4 hade knutits till innehållet i vers 5.”

 

 

Generad av pengar?

 

I ett bibliskt perspektiv är den självklara utgångspunkten i ämnet kapital, att pengar och ägodelar tillhör Gud och anförtros åt människan att förvalta. ”Jorden är Herrens och allt den rymmer.” (Ps 24:1) En förvaltare äger inget, men är ansvarig inför ägaren för det han eller hon blivit betrodd med.

Bibeln generar inte den som har mycket pengar, så länge de används till Guds ära. Det är först när pengar börjar betraktas som ”mina”, som de snabbt blir destruktiva. De tjänar inte längre det gemensamma goda, framför allt inte dem som är i störst behov, endast egenintresset.

När denna insikt faller i glömska blir pengar och ägodelar en källa till sociala orättvisor. Att minnas Gud är inte en intellektuell akt, det är en praktisk akt: att förvalta det vi äger på ett sätt som skiljer sig radikalt från det som dominerar i vår kultur.

Den profetiska traditionen är kristallklar om sambandet mellan vidlyftigt förvaltarskap, gudomlig indignation och, med tiden, förkrossande förlust.

 

 

Kärnfrestelsen

 

Bibelns berättelse om ”Adamsmänniskan” länkar samman två olika förhållanden. Till att börja med handlar den om lusten i sinnlig njutning. Frukten var njutbar. Attraktionen ökade dessutom genom att frukten var förbjuden. Men attraktionen i sig var inte förbjuden. Att attraheras av sinnliga ting är naturligt – inte syndfullt!

Men berättelsen handlar också om begäret att överskrida sina begränsningar. Detta är själva kärnfrestelsen: att överskrida sitt jag genom att lägga beslag på det som inte tillhör mig i tron att det ger nya livsmöjligheter. Adamsmänniskan vill inte acceptera sina gudagivna begränsningar.

 

 

“En god kristen”

 

Under årets julfasta ska vi på denna plats reflektera över vårt förhållande till pengar och ägande. Vi ska därmed försöka utforska vad Thomas Merton kan ha menat när han i sin klassiska skrift Vägen till kontemplation (som i dagarna kommit i nyutgåva på Libris förlag) skriver: ”En människa kan inte vara en god kristen – alltså helig – om hon inte även är kommunist.” (Han talar då inte om en kommunism som nekar andra människor att ha ägodelar).

Vi ska ta hjälp av ett par böcker som utkommit under 2016. Den första har titeln An Other Kingdom – Departing from the Consumer Culture, och är skriven av Peter Block, Walter Brueggeman och John McKnight. Den andra, Money and Possessions, har enbart Brueggeman som författare och ingår i den förtjänstfulla serien Resources for the Use of Scripture in the Church. Boken har formen av ett bibelstudium där Brueggeman belyser sitt ämne genom en vandring från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, och han tillägnar denna volym sina två medförfattare i den tidigare nämnda boken.

Bibelns grundläggande tes i vårt ämne är att pengar och ägodelar är en gåva från Gud. ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader.” (Jak 1:17).

Genom att insistera på att allt vi äger är en gåva, inte prestation, underminerar Bibeln en svår frestelse: tron att vi gjort oss förtjänta av det vi har.

 

 

Låt den Rättfärdige strömma ned

 

Vi går nu mot advent, en tid på året när kyrkan sjunger i glädje och förväntan tillsammans med profeten Jesaja: Dugga, ni himlar, från ovan; ni skyar, låt den Rättfärdige strömma ned. (Vulgatas översättning)

Adventstiden levandegör, mer än under någon annan period på året, trons och kyrkans eskatologiska väsen. Det grekiska ordet eschaton har betydelsen det yttersta och används vanligen när vi talar om den yttersta tiden och händelserna däromkring. Men eschaton – eskatologin – är inte främst en lära om den yttersta tiden. Det är en dimension i tron. Kristendomens eskatologiska dimension är alltings fullbordan i den nya tidens, Guds rikes, slutliga genombrott.

Vi väntar nya himlar och en ny jord, utropade profeten Jesaja på kyrkoårets sista söndag, Kristus konungens dag. Denna förväntan fördjupas under adventstiden och är en kraftfull maning till kyrkan att i sina handling och sin gemenskap föregripa den rättvisa och rättfärdighet som profeterna företräder.

 

 

En osäkerhetens teologi

 

Det finns olika sätt att relatera till sin oro. Ett är att försöka undvika eller eliminera orsakerna till oron genom ökad säkerhet och kontroll. Att bygga murar mot det vi uppfattar hotfullt och skrämmande. Att beväpna och försäkra sig mot verkliga eller inbillade fiender.

Ett annat sätt är att utveckla vad Simone Campbell, medlem av Sisters of Social Service i USA, kallar en ”osäkerhetens teologi”. Det innebär att vi sluter fred med vår osäkerhet och accepterar det faktum att vi alla är mer sårbara än vi vill erkänna. Det okända, det ovissa, det som vi ogärna välkomnar kan frigöra en trons kraft och kreativitet i våra liv, när vi inte längre uppfattar det som hot mot våra föreställningar om hur livet bör vara.

Tron blir stark endast genom att leva med en grundläggande osäkerhet. Först när vi avstår från begäret att behärska och kontrollera liv och död kan vi nå en djupare förtröstan till Gud och det goda han har i beredskap för oss.

 

 

Den svåra makten

 

De senaste två veckorna har vi uppehållet oss i profeten Daniels bok i den gammaltestamentliga läsningen i vårt lektionarium. Händelserna utspelar sig i Babylon på 500-talet f Kr, efter Jerusalems förstörelse och det judiska folkets exil.

Ett av bokens teman är hur ytterligt svår makten är att bära. Efter allt han varit med om kan det tyckas förvånande att kung Nebukadnessar så lättvindigt lyckas skaka av sig de dyrbart förvärvade insikter han förkunnat i sin lovsång till Gud (kap 4). När utslaget till sist faller över Babylon är det därför hårt och skoningslöst. Och skälet är framför allt ett: barmhärtigheten har ersatts av ofattbar grymhet och en skamlös maktutövning.

Varje gång det sker insisterar profeterna: råstyrka och självhävdelse kommer att ställas till svars i den här världen.

 

Praktisk ateism

 

Abstrakta ateister är inte bibelläsare, det är däremot praktiska ateister. De finns inom såväl riksdags, rättsväsende som ordningsmakt. Respektabla människor som menar sig verka för allas trygghet och säkerhet.

De hävdar att deras beslut och åtgärder har goda effekter på sikt vare sig det handlar om att utvisa ”illegala flyktingar”, främja ekonomisk tillväxt eller forska för framtagandet av effektivare vapen.

Praktisk ateism avslöjar sig genom att till varje pris vilja behärska liv och död. Den som förespråkar evangeliets vägar blir i dess ögon en del av ”problemet”.