Att odla kontemplativa vanor

 

En ekumenisk spiritualitet för vår tid behöver vara kontemplativ, står det i Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säbys regel. Vad menar vi egentligen med det?

Chiara Lubich, grundare av den världsvida Focolarerörelsen, talade ofta om den kristna kallelsen som en kallelse ”att göra sig till ett” – ett med den korsfäste, ett med världens trängande behov, ja, med all mänsklig bortvändhet från Gud.

En så djupgående enhet är inte möjlig utan ett medvetet odlande av kontemplativa vanor, rutiner som leder oss allt längre in i Gud. Chiara Lubich skriver: ”De som lever i enheten … lever genom att ständigt låta sig föras längre och längre in i Gud. De kommer ständigt när­mare Gud … och ju närmare de kommer honom, desto närmare kommer de sina bröders och systrars hjärtan.”

De kontemplativa vanorna rensar bort varje oreflekterad överlägsenhetskänsla gentemot andra människor, och därmed varje tanke om att vi inte skulle ha något att lära av dem. Ett genuint kontemplativt liv visar sig i att vi ständigt frågor oss vad våra bröder och systrar – även dem vi lever åtskilda från – har att förmedla till oss.

 

 

En ”kontemplativ strategi” i Babylon

 

Hur lever man i spänningen mellan anpassning och motstånd? Livet i en minoritetssituation kräver både omdöme och mod. Det gäller att inte sälja sin själ, och samtidigt inte bli så onyanserad i sitt motstånd att man blir sin egen sekt, irrelevant och marginaliserad. Hur långt kan man sträcka sig i lojalitet till det samhällssystem man lever under, innan man börjar beblanda sig med dess gudar?

Historien om Daniel och hans tre vänner, som vi just nu tar del av i vårt lektionarium, utgör en tankeväckande fallstudie. Deras motstånd innebar inte att de totalvägrade när de kallades att tjänstgöra vid hovet. Men det fanns gränser som var otänkbara att överskrida. Det är en delikat uppgift att navigera i en social miljö där den egna trosidentiteten utmanas. När Daniel väljer vatten och vegetariskt framför den meny som bjuds de unga män som ska genomgå hovets träningsprogram, är det ett uttryck för att han inte vill kompromissa med sin judiska identitet genom att anpassa sig till Babylons extravaganser.

Men en uppenbart trotsig motståndshandling utesluter inte en ansvarstagande attityd i imperiet, dess affärer och angelägenheter. För både Daniel och hans vänner ställs det hela på sin spets när de med uppenbar risk för sina liv väljer civilt motstånd framför anpassning. Lydnad mot det kungliga dekretet var nu oförenlig med deras tro.

 

 

Den avgörande instansen

 

I dag inleder tidskriften Pilgrim årets sista jubileumsretreat. Den hålls på Sigtunastiftelsens refugium, en plats dit Gunnel Vallquist ofta återvände för att hämta inspiration och vägledning.

Retreaten är en plats där vi övar oss att lyssna, både till den vägledning som ges och till vårt eget inre. Om detta skriver Gunnel Vallquist vars andliga arv vi är samlade kring i helgens retreat:

Att få ta emot är en stor nåd. Det är också något man måste öva sig i. Vi har ofta svårt att lyssna, eftersom vi bara delvis lever i nuet. Vår uppmärksamhet dröjer kvar i det omedelbart förflutna och sträcker sig redan mot det kommande. Varje möte med en rådgivare, varje andlig läsning borde ske efter förberedelse i stillhet och följas av begrundan. Det är gott att lyssna till en rådgivare, men när man sedan går vidare och när man handlar, sker det på eget ansvar, och därför är det viktigt att också lyssna till den inre rösten, till samvetet, som alltid är den sista och avgörande instansen.

 

 

På flykt från verkligheten?

 

Efter en vecka hos karmelitnunnorna i Tromsø – ett glatt systraskap med mycket humor – påminns jag på nytt om den karmelitiska spiritualitetens kärnfråga: Hur lever man sitt liv, dag för dag, i Guds närvaro?

”För att finna Gud, och leva i Gud, måste man börja med att acceptera verkligheten sådan den är”, framhöll ofta en av Karmels stora lärare i vår tid, broder Wilfrid Stinissen. Det var en käpphäst i hans andliga vägledning. Vår olycka är att vi är på flykt från verkligheten, menade han. Och tillade:

”Människan tar första steget mot Gud genom att acceptera sin verklighet sådan den är, inte för att resignera inför den, utan för att den ska förändras och utvecklas.”

 

 

Att ta ansvar för universum

 

Den klyfta som skiljer människan från andra skapade varelser kallar etikprofessorn Clive Hamilton för ansvarsklyftan. Hamilton har under senare år gjort sig känd för sitt sätt att belysa klimatförändringarna ur ett existentiellt och filosofiskt perspektiv. ”Vilka är vi, och vilket är vårt ansvar?”, frågar han upprepade gånger i sin bok Den trotsiga jorden.

Här finns en tydlig anknytningspunkt till biblisk tradition. Den judiske filosofen Emmanuel Levinas går så långt att han talar om människan som ”ansvarig för universum”.  Det är denna ansvarighet som ”konstituerar människans identitet” och gör henne lik Gud, menar Levinas. Samma tanke möter hos Abraham Heschel, som beskriver människan som ”nödvändig för Gud”, om Gud ska kunna fullborda sin plan med världen. ”Människan behövs. Gud är i behov av henne”, skriver Heschel.

Den bibliska litteraturen företräder en antropologi där Guds intentioner för människan är gudomliga och människans ansvar för sina handlingar vidsträckt. ”Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud”, säger Predikaren.

I den asketiska traditionen är askes ett sätt att ta ansvar för sina handlingar i världen. Men ett ännu viktigaste sätt att ikläda sig sitt ansvar för universum är, menar Levinas, förbönen. Det hör till bönens väsen att den aldrig är upptagen av de egna behoven. ”Inte någon enda gång”, skriver Levinas, ”är bön en vädjan för en själv; i egentlig mening är den ingen vädjan överhuvudtaget, utan ett utgivande av en själv, ett själens uttömmande.”

För den verklige bedjaren är den andres frälsning alltid viktigare än den egna. Inte den egna överlevnaden, men hela skapelsens befrielse, är förbönens yttersta mål.

 

Vad är kärlek?

 

En av bröderna sade: ”En gång när vi satt och talade om kärlek, sade abba Josef: ’Vet vi vad kärlek är?’ Och han berättade om abba Agathon att han hade en liten kniv. En broder kom till honom och sade: ’Det var en vacker liten kniv du har.’ Abban lät honom inte gå därifrån förrän han tagit emot den.”

Ur Ökenfädernas tänkespråk, den tematiska samlingen kap 17

 

Pantokrator

 

Uppenbarelseboken utgör profetlitteraturens crescendo. Två viktiga förhållanden framträder under läsningen. För det första: Gud är pantokrator, allhärskare, och hans makt är suverän. Herren står inte i beroende till någon och delar inte sin tron med någon.

För det andra: Gud kommer att göra upp räkningen med varje välde som styr genom våld och förtryck. Men inför den romerska maktens framfart under det första kristna århundradet ”behövs de heligas uthållighet och tro” (Upp 13:10).

Lärjungaskapets logik innebär en våldsam död för många av dem som vägrar ta till svärd. Icke-våldets väg är självklar i den tidiga kyrkan. De heliga går under. Martyrernas antal räknas i tusentals när vilddjursstatens raseri är obarmhärtigt. För en tid. När dess fall kommer ska allt gå snabbt: ”På en enda timme har den ödelagts” (Upp 18:19).

 

 

Världens slut?

 

Den här veckan har vi inlett den dagliga läsningen ur Uppenbarelseboken, eller Apokalypsen som Bibelns sista bok också kallas. En genomläsning av denna bok återkommer varje år vid denna tid, från mitten av oktober och fram till adventstidens början.

Uppenbarelseboken är en profetisk-poetisk bok i samma genre som den stora profetlitteraturen. Under Andens inspiration nedtecknar Johannes sina profetior utifrån en kreativ omläsning av den hebreiska Bibelns profeter. Han förutser världens slut och hur en ny värld kommer till genom Guds beslut och kraft.

Talet om ”världens slut” och en ”ny värld” har varit föremål för åtskillig missriktad spekulation genom tiderna. Den värld som går mot sitt slut i Uppenbarelseboken är inte planeten Tellus – jorden – utan den världsordning som för bokens första läsare representerades av det romerska väldet. Världens slut är, för de små kämpande församlingarna i Mindre Asien till vilka denna skrift ursprungligen var sänd, liktydigt med romarrikets kollaps och upplösning. Gud kommer att göra upp räkningen med varje välde som styr genom våld och förtryck.

 

 

Kärlekens källa

 

”Guds rike är snart hos er”, säger Jesus i evangeliet när vi i dag firar evangelisten Lukas (Luk 10:9).

Med de orden förebådar Jesus Andens ankomst i världen. ”Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande.” (Rom 14:17) Lukas framhåller tydligare än de övriga evangelisterna den helige Andes hemlighet i Jesu liv, och när han tecknar ner det första avsnittet i kyrkans historia, Apostlagärningarna, får den karaktären av en biografi över den helige Ande.

Andens hemlighet är dold i det kristna namnet. Lukas är den förste som berättar att de Jesustroende började kallas ”kristna”. Kristen – av grekiskans Christos och hebreiskans Messias – har innebörden ”Andebärare”. Hur märks det att någon är bärare av den helige Ande? Andens initierar en rörelse i oss, drar oss ut ur oss själva och in i Guds vänskap, i den Kärlekens källa som är Sonens vänskap med sin Fader.

Den som vistas vid den källan, och dricker ur den, blir själv en källa. Den kristnes kallelse i världen: att vara en källa som röjer Guds kärlek, en källa där Gud själv släcker sin törst. Därför ber vi i mässan på evangelisten Lukas festdag:

Herre, vår Gud, Du utvalde den helige Lukas
att röja din kärlek till de fattiga.
Låt oss som med stolthet bär det kristna namnet,
hålla ut i bön med ett hjärta och en själ,
och låt alla folk se din frälsning.

 

 

En kontemplativ blick

 

När vi vänder oss till Gud utan tanke på egen vinning får vi hjälp att se realistiskt på våra begär och fantasier, så att vi kan tämja den.

Så avtäcks ett ansikte format av kontemplation. Med en blick som ”älskar människorna som människor”, med Augustinus ord, och inte för vad de lovat oss eller kan ge av trygghet och bekräftelse. Och som ser den skapade verkligheten sådan den är inför Gud, utan att vilja utnyttja eller behärska över den.