En plats för berättelsen

 

Vad hör vi när vi varje morgon under fastan lyssnar till ett avsnitt ur Jeremiaboken? Den hebreiska Bibeln är en berättelse om outsäglig smärta och förlust, men också om glädjen och gåvan som väntar på andra sidan. Det är en berättelse om exil och återkomst, om sorgen över att förlora sitt hem, och om det återvändande som ingen längre vågade hoppas på.

När denna historia återges av kyrkan blir den en berättelse om en stor Fredag märkt av död och en ännu större Söndag vars mirakel är nytt liv. Det är inte underligt om denna berättelse berör oss, och att allt fler i dag vill fira påsken på ett sådant sätt att berättelsen levandegörs. Vi inser alla att detta också är vår egen berättelse. Ständigt upprepad: in i död och ut till liv.

Det är avgörande att kyrkan får vara en plats som drar in oss och hela världen i denna berättelse. Om vi blir alltför upptagna för att ha tid med den, slutar det med att vi blir alltmer cyniska, alltmer ängsliga och alltmer förblindade av förnekelse.

 

 

Världen på drejskivan

 

När Jeremia i dagens läsning från det artonde kapitlet besöker krukmakarverkstaden påminns han om sin kallelse. Bland mandelträden hemma i Anatot hade han för många år sedan hört orden: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig.” (Jer 1:5)

När profeten med växande fascination betraktar hantverkarens skicklighet och omsorg i formandet av sitt kärl blir drejskivan en uppenbarelseplats. Så som denne krukmakare formar leran, så formar jag dig, Jeremia. Om han någon gång frestats tänka att hans känsliga och sårbara natur var livets oberäkneliga spel med honom, mötte han här ett budskap som måste ha varit välgörande för hans självkänsla: Jeremia, du är handgjord för ditt uppdrag!

Men varför misslyckades kärlet? Var det på grund av slarv eller oförmåga hos krukmakaren? Det är ingen amatör Jeremia betraktar, leran är i händerna på en driven konstnär. Var det något i själva materialet, leran, som gjorde att det inte blev som det var avsett? Det finns en viktigare detalj i berättelsen: även när det misslyckas är kärlet i krukmakarens hand. Världen förblir i de händer som suveränt formar – och omformar – allt enligt sin vilja.

 

 

Vad handlar fastan egentligen om?

 

Fastan är i många traditioner en tid för bot och bikt. Det har sin plats, men är inte vad fastan primärt handlar om. Vandringen mot påsken är en vandring mot Guds framtid. Hur kan vi ta steg mot denna nya framtid så att våra liv inte längre definieras av vad som varit eller distraheras av vad vi håller kärt och fruktar i det som är?

Kan vi lita på Guds löften om en ny framtid? Om vi vill ha en verifikation finner vi den inte hos nyateisterna som reducerar tillvaron till förnuftiga argument där allt enkelt låter sig bortförklaras, inte heller hos fundamentalisterna som har Gud i en liten ask där det inte finns rum för oförklarliga gåvor.

Guds löften om en annan värld och ett annat liv verifieras framför allt bland dem som i sina dagliga liv lever ut sin tillit till Gud: de ger sin uppmärksamhet åt dem som diskvalificeras av marknadssamhället; de ger sin tid åt andra trots att de önskat att få ha tid för sig själva; de arbetar outtröttligt för fred och försoning i sin närhet. I en kultur där girighet, våld och missunnsamhet så ofta sätter agendan, är deras liv helt enkelt en berättelse om påsken: en framtid där rättfärdighet, frid och glädje utgör den nya dagordningen.

 

 

Vems agenda?

 

Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. (Jes 55:8)

Dessa ord ur Jesajaboken är riktade till en trons gemenskap i exil i Babylon på 500-talet f Kr. Den första uppgivenheten riskerade för dessa människor att övergå i acceptans, en framtid i imperiet med dess vanor och värderingar. Man såg ingen väg ut, och kunde lika gärna anpassa sina planer till Babylons löften om välstånd. Men den mättnad imperiet skänkte efterlämnade ingen glädje.

Nu säger profeten: Babylons njutningslystnad och trygghet är inte för er. Det finns en annan väg, ett alternativ som ni inte kunnat förutsäga eller föreställa er. En väg där ni tar värvning för en annan framtid och ett annat liv i den här världen, dolt för er, men i Guds närhet. Den vägen har ni inte kontroll över. Den förutsätter att ni litar på Guds agenda mer än på imperiets.

 

 

Den radikala vilan

 

Läsningen från Hebreerbrevet hör varje år till fastan. Här målas en Kristusikon som har drag av Bibelns båda delar, det första och det andra testamentet. Författaren låter oss se hur Ordet som blev kött är närvarande överallt i det hebreiska Bibeln.

I det fjärde kapitlet möter vi talet om ”att gå in i Guds vila” (Hebr 4:10). Denna vila har tre sidor: sabbatdsdagen när Gud vilar från sitt verk; folkets vila när de efter ökenvandringen kommit till ro i löftets land; himmelrikets vila – det rike som har en utpost i våra hjärtan.

”Landet där tankarna kommer till ro”, som Isak Syriern kallar det, är aldrig långt borta. Vi kan när som helst träda in i Guds vila. Fastan är en tid att finna ingången.

 

 

Kritiska samband

 

I epilogen till Jakobsbrevet, som vi nyss läst, påminns vi om hur profeten Elia fick makt över liv och död. Det ges inga förklaringar. Bara antydningar om ett samband med hans bön, hans matvanor och hans vägran att acceptera den politiska maktens agenda. Istället för att äta vid kungens bord, tar han emot föda av Gud i vildmarken.

Elia iscensätter en värld som upphäver gamla konventioner och stereotyper. Liv erbjuds där döden redan inträtt. Tillvaron förvandlas för stupade söner och sörjande änkor.

Fastan är vår vandring mot nytt liv. I vår dödlighet är frågan om liv påträngande. Har Eliaberättelsen någon ledtråd att ge? Det tycks som att den kraft Elia innehar inte finns inom räckhåll när vi är alltför mätta och imponerade av dem som har inflytande.

Fastan är en tid att se över sin diet och sina lojaliteter. På olika sätt är vi alla förförda, insnärjda, köpta – ekonomiskt, religiöst, politiskt, moraliskt, intellektuellt. Vi är i skriande behov av påsken, det liv som Gud ensam kan ge. I historien om Elia förmedlas livet genom människor som äter smalt och ber kraftfullt.

 

 

Fångad av kärlek

 

Fastan är en tid att bli infångad av Guds kärlek. Som det heter i den tjugotredje psalmen: Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv.

Följa är ett kraftfullt aktivt verb. Gud förföljer oss med sin godhet. Han vill bli vårt enda begär. Vi kommer inte undan, till sist hinner han upp oss och håller fast oss i ett stadigt grepp. Ändå gör vi vårt bästa för att hitta flyktvägar. Vi låter oss drivas av alla möjliga befängda begär: girighet, fruktan, självförsvar, ängslan. Är det för att vi inte vågar lite på en sådan godhet, utan tror att våra egna ansträngningar är bättre än Guds barmhärtighet?

Fastan är en tid att sluta fly. Gud har inte avsett ett liv i ständig oro för någon enda människa. Hans avsikt är att vi ska leva omfamnade av nåd. Men först måste vi tillåta honom att gripa oss.

 

 

Linneklädnaden

 

I dagens läsning får Jeremia ett oväntat uppdrag. Han ska bege sig ut på shoppingrunda för att köpa nya kläder. ”Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt på dig det, men låt det inte komma i vatten.” (Jer 13:1) Efter en tid talar Gud på nytt. Profeten ska nu bege sig till Ein Perat och gömma det i en bergsskreva. När han efter lång tid återvänder finner han linneskynket förmultnat.

Detta är första gången Jeremia utför en symbolisk handling, en form av icke-verbal profetia som kraftfullt kommunicerar Guds budskap. Linneskynket är inte bara profetens klädnad. Det symboliserar Guds klädedräkt: Guds folk är Guds klädnad. Eller med Irenaeus ord: ”Guds ära är den levande människan.”

”Varför fick Jeremia bära linneklädnaden omkring sina höfter?” frågar Origenes. Han svarar: ”För att visa hur Guds folk är som ett skydd för Gud. De står mellan Gud och dem som anklagar honom.” Det var i denna anda Etty Hillesum i koncentrationslägret under Andra världskriget kom att förstå sin kallelse som ”att ta ansvar för Gud”: att ge honom en skyddad plats mitt i all terror och skräck. Det är det omvända profetiska perspektivet. ”Gud är, trots allt, i trygga händer hos oss”, skriver hon två månader före sin död.

 

Vilket är valet?

 

Till vandringen mot påsken hör även den dramatiska berättelsen om Josef. Vilket val hade Josef i livet? Han blev sviken och såld av sina bröder. Hur tolkar Josef, långt senare, den obarmhärtiga behandling han utsattes för? ”Gud skickade mig hit före er för att rädda liv.” (1 Mos 45:5)

Gud skickade mig hit. Var det inte hans bröder som sålt honom till Egypten? Hur kunde han se sitt öde på det sättet?

Det är mycket i livet som vi inte väljer. Men det vi kan välja är den hållning med vilken vi tar emot vårt liv. Josef kunde radat upp mängder av förebråelser mot sig själv, mot andra, mot Gud. ”Om jag bara inte hade gått för att träffa mina bröder.” ”Om jag inte hade berättat om mina drömmar.” Istället väljer han att ta emot sitt liv ur Guds hand, precis sådant livet ser ut. Varje dag gör han valet att leva i kärlek och trohet, övertygad om att han lever sitt liv inför Gud mer än inför människor.