Vad var orsaken till tvivlet?

 

Varje mässa firas för att Jesus ska andas på oss så att vi blir födda på nytt. Om vi uteblir går vi miste om pånyttfödelsen. Ty tron är inte gårdagens bröd. Den är färskvara.

Evangeliet den andra påsksöndagen är en berättelse om att tron lever av den gudstjänstfirande gemenskapen. Vad var orsaken till Tomas tvivel? Han ”hade inte varit med när Jesus kom”. (Joh 20:24) Tomas troskamp hörde samman med att han gått för mycket för sig själv och grubblat över påskens händelser.

Tron är ett vi, inte ett jag. Den är inget man ror i land med på egen hand. Utelämnade åt oss själva blir vi bräckliga. I mässan, där vi varje söndag firar Kristi påsk, visar sig den uppståndne. När han andas sin frid över oss ges oss tron på nytt och vi kan jubla, även om vi för ”en kort tid skulle få utstå prövningar”, som det heter i söndagens epistel.

 

… så att vi i morgon får glädjas

 

Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. (Joh 31:32)

Fastans drama – i dag är dess sista dag – är en dragningskamp. Bakom oss ligger fyrtio dagar när det blivit uppenbart att vi lever i spänningsfältet mellan den lidande kärlekens Herre och denna världens härskare. Vi dras alla i bägge riktningarna. Vi känner av tvetydigheten i våra egna liv. Vi vill bry oss, visa omsorg, vara generösa. Men vi vill också värna vårt eget, försvara oss, ha det på vårt eget sätt.

Fastetiden intensifierar dragningskampen. Jesus vill dra oss till sig för att leva i hans nya värld. Dra oss in i ett läkande liv av generositet, förlåtelse och gästfrihet. Bort från en toxisk tillvaro av girighet, fruktan, ängslan och brutalitet.

Processen pågår för fullt hos oss alla. Vi dras åt båda hållen. Nu ska det avgöras vem som får övertaget. Nu är denna världens furste dömd. Nu har den självutgivande kärleken förkroppsligats i honom som sa: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör blir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Påsken är denna rika skörd, denna nya glädje, denna ojämförliga frihet, denna lättnad. Men påsken når vi bara via den fredag som drar oss bort från oss själva, in i den kärlek som inte är utmanande, inte självisk, som inte brusar upp och inte vill någon något ont. Den fredag vi går firade är en magnet, som i dag vill dra oss alla till sig, så att vi i morgon får glädjas över en ny värld, strålande i påskens glädje.

Bild från gårdagens gravläggningsgudstjänst i Bjärka-Säby.

 

En annan väg än vår egen

 

Många kungar och profeter har velat se det ni ser…

Vad är det om Jesus som har undgått kungar och profeter? Svaret är: korsets kraft.

Allt som är sant, starkt och förvandlande med Jesus hör samman med korset. I denna stora vecka har vi nu nått fram till den stilla fredag då de lärda och mäktiga verkställer en statlig avrättning för att eliminera en obekväm medborgare.

Denna förfärande och förunderliga fredag döljer allt vi behöver veta om Gud, ty ”ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” (Luk 10:22)

Denna fredag uppenbarar att Jesus verkligen är Gud – ”Den mannen måste ha varit Guds son” (Mark 15:39) – och att Guds kraft alltid manifesteras i svaghet och sårbarhet. Fastan har velat leda oss fram till en djup insikt om detta enda: ingen verklig förvandling är möjlig utom den som kommer ur sårbarhet.

Och korset är inte en engångshändelse som bara gäller Jesus. Det ger oss ledtråden till hur vi själva kan forma våra liv på en annan väg än vår egen. Och vilken är ledtråden? Den nåd som gör allting nytt är dyrköpt. Vad som står på spel i dag är inget mindre än vårt liv.

 

 

Nattvardens födelsedag

 

Vi bakar i dag, på nattvardens födelsedag. När brödet till kvällens eukaristiska måltid bakas vandrar vi med psaltarpsalmerna genom hela frälsningshistorien, från skapelse till påsk. Psaltaren är en andlig och existentiell thriller där hela dramat utvecklar sig. Kristus är intrigens A och O, dess början och dess slut.

När degen knådas och formas börjar Gud på nytt med sin värld, med var och en av oss, för att allt ska bli ”så som han ville ha det” (Jer 18:4).

När bröden stämplas framträder ikonen, ”den osynlige Gudens avbild”, och i den vår sanna identitet.

När bröden sårmärks tillber vi den korsfäste och ber om nåd att få dö bort från allt det som gör att vi sårar varandra och Guds skapelse.

När bröden gräddas förtärs jästen – vår synd – för att vi ska få dela hans uppståndelse.

I kväll tar vi emot ”ett fullhetens bröd som den helige Ande har knådat och bakat, ett vin blandat med eld och Ande. Det är Guds egen kropp och blod som är utgivet för alla människor” (Efraim Syriern).

 

 

Till vi nått botten

 

Klagovisorna skapar inte smärta, men dess sånger frilägger smärtan. Det är första steget på vägen mot helande. Det finns ingen väg vidare för den som inte ger röst åt sin smärta, och inte heller för den som inte vill lyssna till andras smärta.

Studier av intervjuer med överlevande från Förintelsen har visat hur de intervjuande ofta hade påfallande svåra att lyssna färdigt till berättelsernas råa brutalitet, utan istället velat skynda vidare mot det ”hoppfulla”, vad som eventuellt kan ha kommit ut av sådant ofattbart lidande i form av mänsklig motståndskraft och mognad. Berättelser om outhärdlig smärta riskerar därmed att alltför lättvindigt göras om till skildringar av hur lidande och utsatthet kan hjälpa oss att mogna.

I kristna miljöer är det inte ovanligt att detta mönster upprepas i samband med grava svek av ledare. Det trauma som kan utlösas när personer som man haft den största tillit till sviker, kan få hela ens universum att rasa. När vi då inte ges tillåtelse att synliggöra vår sorg och förtvivlan, utan endast får höra att vi ”måste gå vidare” och ”måste du dra upp det där igen”, riskerar vi att anträda förnekelsens väg. Förträngd och förnekad smärta i en gemenskap kommer förr eller senare att implodera.

 

 

Jesus gick först

 

”Jesus och hans lärjungar var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först.” (Mark 10:32)

Jesus gick först. De tre orden har varit några av de viktigaste vi haft med oss under vandringen genom fastan. De hör också till livsvandringens viktigaste. Vi går inte i blindo. Jesus går alltid först. Därför vågar vi ta emot våra liv ur Guds hand, även när allt är kaos och vi känner osäkerhet över vart vägen ska föra oss.

Det finns ingen mänsklig erfarenhet i vilken Jesus inte gått före. Han ”har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd”. (Heb 4:15) Det är för att Jesus gått först, ned i själva dödsriket, som inte ens döden kan skilja oss från Guds kärlek.

 

 

Ett sorgens oratorium

 

Nu är det tid för Klagovisorna. Varje dag under Stilla veckan lyssnar vi till de röster som i denna bibelbok bildar ett ”sorgens oratorium”. Ögonvittnen vandrar runt i det vandaliserade Jerusalem och rapporterar om mardrömslika scener och en stank av död i den stad som en gång väckte turisters och pilgrimers avund. Rösterna griper in i och motsäger varandra i sina berättelser om de olyckor de överlevt och de förluster de drabbats av. Ett klanglöst ”varför” stiger som en vålnad ur graven.

Men en röst saknas i Klagovisorna. Vi hör aldrig Gud yttra ett enda ord. Och här framstår Guds tystnad som ”inspirerad”: just genom att bibeltexten inte ”tvingar” Gud att tala, ges de röster som vittnar möjlighet att fritt och med full kraft artikulera sin förtvivlan och desperation. Gud avbryter inte, försöker inte lägga till rätta, allra minst försvarar han sig inför våra utbrott av hopplöshet och indignation. Här dyker heller ingen upp som försöker föra Guds talan, som i Jobs bok. Himlen är en tabula rasa. Gud förblir mållös. Lika tyst som när den korsfäste Människosonen förgäves ropar efter ett svar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Det finns ögonblick när så mycket som ett enda ord av Gud, är ett för mycket.

 

 

”Du gör jorden ny”

 

Tröstebokens tema är en ny framtid för folket. Det fastslås inte när, bara att ”det skall komma en tid” (Jer 31:27). Men att den kommer råder inget tvivel om. Uttrycket upprepas fyra gånger i kapitlen 30-31.

Ett nyckelord hos alla skriftprofeterna är ordet nytt. ”Herren skapar något nytt på jorden”, säger Jeremia. (31:22). ”Nu gör jag något nytt”, förkunnar Herren genom Jesaja. (43:19) ”Du gör jorden ny”, sjunger psalmisten. (104:30) Och så de märkliga orden i kapitel 31:31-34 om ett nytt förbund, som inleder det avsnitt som i en kristen läsning av Jeremia bok utgör hela denna profetboks höjdpunkt:

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda … De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

 

 

 

 

Vad är möjligt?

 

Jeremias Tröstebok utmanar våra föreställningar om vad som är möjligt och inte när vi ser på världen. Jeremia tvekar aldrig när han frambär sitt budskap. För Gud är ingenting omöjligt! Han argumenterar med Guds underskrift på sina ord: ”Jag är Herren, allt levandes Gud – finns det något som är omöjligt för mig?” (Jer 32:27) Utgår vi från vad som ter sig troligt i världens ögon, eller vilket scenario omständigheterna talar för, väntar inget annat än frustration, ångest och till sist död.

Guds alltigenom goda avsikter för världen är mer pålitliga än världen själv, argumenterar Jeremia och gör en jämförelse: se på kosmos, hur allt följer givna lagar som inte kan rubbas. ”Först när ni har upphävt mitt förbund med dagen och mitt förbund med natten, så att dag och natt inte kommer som de skall, först då skall också mitt förbund med min tjänare David upphävas…” (Jer 33:20-21).

Här används den mest definitiva bild av pålitlighet som går att hitta. Nattens och dagens rytm är fastslagna i skapelseordningen, inget kan vara mer pålitligt och förutsägbart. Så är det med Guds kärlek, den är mer orubblig än skapelsens ordning.