Vetekornet

 

I går var det fest. Vi gladdes över änglarna, sända i världen för att tjäna oss som skall få del av frälsningen. Att ärkeänglarna firas just den 29 september härrör från Rom på 300-talet, där en av kyrkorna till den helige Mikaels ära invigdes på just detta datum. Följaktligen blev det – förutom Bjärkalimpan från slottsbageriet! – italienskt på menyn bland levande ljus i växthuset denna ljumma och stilla höstafton.

I dag fastar kyrkan. Jesu Kristi korsfästelse gör varje fredag till en liten långfredag. Vi stillnar, i vördnad och tillbedjan, inför korset och den kärlek som ger sitt liv för vän och fiende. Vi avstår något för honom som avstod allt.

Om en stund firar vi vår Herres offer. Vi gör det i morgonbönen i Slottskapellet denna fredag till minne av Armeniens apostel, Gregorios Upplysaren, som likt sin mästare med sitt liv vittnade om den andliga lag som gäller för alla tider: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

 

Förtätning

Bild: Zandra Erikshed

 

”Jag är glad att detta i första hand är en andlig miljö”, sa Caroline Krook när hon i går sammanfattade sina intryck efter emeritiibiskoparnas besök hos oss. De kom för att möta kommuniteten, delta i gudstjänsterna och samtala med de unga i fraternitet och husfolk.

Den andliga miljön i Bjärka-Säby har grundlagts i en annan tid än vår, av andra människor än vi. Redan i början av 1900-talet bads daglig morgonbön här när Oscar Ekman samlade familj och husfolk i stora hallen. Stockholms förste biskop, Manfred Björkquist, var godsägarens förtrogne, en ofta sedd gäst på Nya Slottet. Han tecknar en bild av morgonbönerna under ledning av Oscar Ekman: ”Hur äkta var icke allt. Vilken samling i hans personlighet. Vilken samling kring själva Gudsordet.”

Uppriktighet, förtätning och kärlek till Guds ord formar en andlig miljö. De skapas överallt där en människa beslutar sig för att gå en andlig väg.

Ofullkomlighetens spiritualitet

Det sägs att när Abba Arsenios skulle dö, hade de tårar han dagligen gråtit under sitt liv bildat en fåra i hans bröst. Inget drag är så utmärkande för öknens spiritualitet som ofullkomligheten. När vi hör Jesus säga ”Var fullkomliga så som er Fader i himlen är fullkomlig”, behöver vi ha följande klart för oss: Fullkomlighet tillhör Gud, inte oss. Vår lott är och förblir ofullkomligheten.

Det finns ingen annan väg till helighet än sårbarhet. Ofullkomlighet är inte ett ”stadium” att lägga bakom sig på det andliga livets väg. Först när vi inser att Guds enda väg till våra hjärtan går genom våra sår, kan nåden utföra sitt verk och glädjen överflöda. Tror vi oss vara helade och helgade utestänger vi nåden. Men när vi gett upp allt hopp om att bli heliga människor, kan vi äntligen ta till oss Guds outsägliga godhet.

Därför är brustenhetens tårar, i vilka vår ofullkomlighet står tecknad, den enda vägen till fullkomlighet.

Surdegsprocessen

 

När Jesus möter en människa frågar han inte: ”Tror du på Gud?” eller ”Vilka värderingar har du?” Han bryr sig varken om en människas sociala eller moraliska status. Annars skulle Matteus, som vi i dag firar, aldrig blivit aktuell i rollen som apostel.

Jesus, som själv är innehållet i den kristna tron, inbjuder oss syndare att leva med honom. Under vandringen börjar något hända. Vi förvandlas, inte genom att vi lägger oss till med en ny moral, utan av det liv som utgår från honom.

Visserligen avbryter våra slingranden allt som oftast surdegsprocessen, men ”när vi faller reser du oss upp och upphör inte att göra allt för att leda oss till himlen och skänka oss det kommande riket”, som det heter i Chrysostomosliturgin.

I dag reser vi oss upp för att med aposteln Matteus följa Jesus vart han än går.

Allt är mycket självklart

 

Sju katolska präster har arbetsdagar på ett klosterpensionat invid havet i södra Italien. På kvällarna, innan middagen, firar de mässa och inbjuder mig att delta.

Vi är åtta personer i systrarnas minimala, sparsmakade kapell. Allt är mycket självklart. I denna måltid är alla skiljemurar nedbrutna. Mina bröder, prästerna, firar den heliga mässan som om de aldrig gjort annat. Fullt närvarande inför varandra, inför mysteriet.

Om någon frågade mig, när jag gick ut från denna mässa, hur jag vill sammanfatta min tro skulle jag svara: Det mest sublima och upphöjda har blivit en del av vår vardag; den Heliga Treenigheten har gjort människan till sin vistelseort. Det är alltsammans.

 

Ett oövervinnerligt segertecken

”Ge dem ett oövervinnerligt segertecken”, sjunger kyrkan i en av lovsångerna till Kristus när korset i dag hyllas.

Denna ”lilla långfredag” under tidig höst, Heliga korsets upphöjelse som festen kallas, borde kunna firas av alla kristna, även om långt ifrån alla ännu återupptäckt den. Den är en lovsång till korset, vår glädje och vår ära, en hyllning till honom som inte tvekade att överlämna sig i syndares händer och lida den död som nedtrampade alla dödar.

Med kyrkan över hela jorden böjer vi oss i dag inför korsets trä. I liturgin gör vi det med våra kroppar, ”för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp”.

 

P.S. För er som följer vandringen genom kyrkoåret med hjälp av boken Heligt år, vill jag här påpeka att datum för Heliga korsets upphöjelse felaktigt angivits till 15 september på två ställen i texten om denna högtid. Gudsmoderns avsomnande firas den 15 augusti och Korsupphöjelsens fest den 14 september – inget annat!

Det enda nödvändiga

 

Två livshållningar för den troende:

Att leva för Gud.

Att leva med Gud.

De motsäger inte varandra, men det händer att obalans uppstår. Önskan att leva för Gud kan föra till utbrändhet. Den som lever med Gud äger alltid frid.

Varje fastedag är en kallelse till det enda nödvändiga: att göra den inre stillheten – livet med Gud – till vistelseort.

Gud med oss

 

Besökte i söndags Lewi Pethrus grav på dennes minnesdag. Gravstenen vid Solna kyrka gör intryck. Ristade längst upp, de ord han gjorde till sin livsdevis: Gud med oss. När Lewi Pethrus betraktade sitt liv använde han granen i den skog i Västergötland där han föddes som sinnebild för sitt eget öde.

Den fälles och fraktas ned till bygden. Den lägges mellan sågklingorna och föres ut till marknaden för att användas till alla möjliga ändamål, till verktyg, som kan brukas för mer eller mindre påfrestande uppgifter, till möbler, som människor skall prisa eller kritisera, till golvträ, som man skall trampa på, eller kanske i sällsynta fall till ett fiollock, som med sin ton skall glädja någon människa.

Sin yttre väg väljer inte människan. Därför behöver vi inte tänka på den. Vår sak är att tänka på den inre vägen: den hållning med vilken vi tar emot vårt liv. Vilket öde som än blir vårt, vart vägen än bär, är Gud med oss.

Glädjens kyss

 

”Varje bord kan bli ett eukaristiskt bord”, sa André Gouzes när han igår talade till präster, kyrkomusiker och andra intresserade i Linköping. När det verkligen går upp för oss inser vi varför liturgin är kyrkans hjärta. Det vi är i gudstjänsten blir vi i livet. Om gudstjänsten är påver, platt och dyster får vår kristendom samma ansikte. Vare sig vi vet om det eller inte.

När gudstjänsten är fylld av glädje och eukaristin en fest, hälsar vi alla vi möter som ”min glädje” och gör varje måltid till en eukaristi.

André Gouzes berättade om församlingar som varit stela och fastlåsta, suttit ”som i en sardinburk”. Men i mötet med en levande liturgi började rynkorna långsamt försvinna från deras pannor. De började andas igen. Och kunde vända sig mot varandra och ge fridskyssen, som är ”glädjens kyss”.

Så har mötet med denne levande dominikan som gästat oss denna vecka varit. Som en glädjens kyss.