Det eukaristiska livet

 Firandet av eukaristin – en självklarhet på varje apostladag – är en träning i det nya förhållandet mellan människorna.

”Eukaristin bestämmer inte bara kyrkans väsen och gemenskapen mellan de kristna utan också deras sätt att vara i världen, som bör utmärkas av delande, tjänande och en ständigt förnyad strävan mot gemenskap mellan människorna och förvandlingen av jorden”, skriver Olivier Clément.

Det är slående hur Nya Testamentet beskriver omsorgen om de nedersta i samhället som gudstjänsthandlingar. Och omvänt: att bli döpt, och därmed få delta i den eukaristiska gudstjänsten, var i den tidiga kyrkan oförenligt med en yrkesutövning som innebar en kränkning av skapelsen och det mänskliga livet. Hur kunde det vara på annat sätt? Eukaristin är paradisets måltid.

Gudstjänstens uppstigande till himlen transfigurerar människan så att hon rör vid världen med ömmare händer. När det inte sker blir liturgin ond.

Bönens fiende

 

Var uppmärksamma!

Diakonens utrop i gudstjänsten inför läsningarna från Guds ord – i synnerhet evangeliet – är mer än en maning till oss att i det ögonblicket spetsa öronen. Det rymmer ett av det andliga livets viktigaste råd.

Ouppmärksamhet är bönens svåraste fiende. Tankarnas oupphörliga vandring i tiden och i rummet försvårar mötet med den Gud som är i nuet. Varje nytt åtagande blir en konkurrent om vår uppmärksamhet.

Fastan är vårt svar på maningen till uppmärksamhet. En överraskande upptäckt väntar: när vi tänker mindre på oss själva och allt vi har att göra, och mer på Gud, häpnar vi över hur mycket Gud tänker på oss.

Tintinnabuli

 

”Vad är klockan?”, upprepade broder Youstos, efter sin död igenkänd som en helig dåre i Antoniosklostret. Somliga irriterades av denna upptagenhet av tiden, medan andra insåg att det inte var klocktiden, chronos, han frågade efter. Munken spanade efter kairos, den tid som sammanfaller med evigheten.

Kompositören Arvo Pärt har skapat en musik som han själv kallar för tintinnabuli, det latinska namnet för liten klocka. Han liknar sitt skapande vid sökandet efter enfald: ”att se klart och befria sig från det överflödiga.”

När Jesus i dagens evangelium manar oss att inte bara avläsa vädret, utan också tiden – ”Vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det?” – klarnar kyrkans verkliga kallelse. Hon finns i världen inte för att spekulera om vad som skall ske, men för att vara en närvaro av framtiden. Så att örat kan uppfånga en enda, ren ton.

Trons viktigaste krav

Apostoliske nuntien (stående) tillsammans med biskop Biörn. Bild: Zandra Erikshed

I vår Regel står att läsa: En av kommunitetens huvudkallelser är att verka för och gestalta enheten i Kristi kyrka. Som en ekumenisk gemenskap eftersträvar kommuniteten goda relationer med samtliga kyrkofamiljer.

När vi i Bjärka-Säby i dag gästas av den apostoliske nuntien, Heliga stolens diplomatiska sändebud i Norden, Hans excellens ärkebiskop Emil Paul Tscherrig, är det ett uttryck för den vänskapens ekumenik som är en viktig del av vår kallelse. All strävan efter kristen enhet – ”trons viktigaste krav”, som Gunnel Vallquist uttryckt det – måste börja med Anden, inte bokstaven. Mötet i bön, andliga samtal och ett gemensamt sökande av trons rötter har en förbluffande förmåga att överskrida gränser. Som fader Matta al-Miskin skriver: ”Vi måste börja leva tillsammans i trons enda och innersta väsen innan vi kan enas om innehållet.”

Syftet med all dialog är att söka en djupare förståelse genom att med öppet sinne besöka varandras världar. Då växer i regel respekten. Vi börjar lyssna till varandra av genuint intresse, utan återfall till självhävdelse och ängsliga försvar.

I kväll i Övre salen: vi firar Eukaristin – enhetens måltid – i gemenskap med biskop Biörn, den apostoliske nuntien och systrar och bröder från många kyrkor.

 

I gryningen

 

Vi har just avslutat morgonbönen i det lilla kapellet i Landamäre. Kanske inte alla känner till att det numera firas daglig gudstjänst i tre kapell i Bjärka-Säby. Slottskapellet och Övre salen i Nya slottet är många bekanta med. Sedan en tid tillbaka firas också Laudes klockan sex i kapellet i Landamäre, ett par kilometer från slottet där några av kommunitetens medlemmar bor.

Morgonbönen är dagens huvudgudstjänst i vår gemenskap, den står vi inte gärna över. Då lyssnar vi till evangeliet, låter Kristi ord fylla vårt inre inför den kommande dagen. Vi går, om än ostadigt, i Jesu spår: Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han.

Det är inte bara för att retas som jag ibland har svarat på frågan om vad som är viktigast för att bli en god pastor eller präst: Man måste lära sig gå upp på morgonen.

Det går inte att lägga taket på ett hus innan man lagt grunden.

Martyriet och Anden

 

Kyrkan har fått en ny martyrdag. Efter massakern på kristna i Kairo i söndags har den koptiska kyrkan under ledning av patriarken Shenouda utlyst tre dagars fasta, från tisdag till torsdag denna vecka.

Det martyrium som för oss kan kännas avlägset är en realitet för fler kristna än någonsin. Enligt rapporten Christianity  2011: Martyrs and the Resurgence on Religion dödas dagligen 287 kristna för sin kristna tro, en var femte minut. De flesta av dessa är svarta afrikaner. Enligt de aktuella siffrorna kommer alltså 105 000 personer att i år dödas för att de bekänner en kristen tro.

”Andra skall föra dig du inte vill”, sa Jesus när han angav ”med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud”. Apostelns martyrium förutsägs och liknas vid ett tackoffer, en eukaristi, som förhärligar Gud. Varje martyrdag som vi firar under året är en viktig påminnelse om att det kristna vittnesbördet är oskiljaktigt från martyriet. Ordet vittne kommer av grekiskans martyrein. Vi är dagligen kallade att frambära oss själva som ”ett levande och heligt offer”. Med skomakaren Hjalmar Ekströms drastiska ord: att dö livet och leva döden.

Det är ingen tillfällighet att martyriets liturgiska färg är densamma som pingstens färg: röd. I sin död har martyren förenats med Kristus. Anden ges åt oss för att vi skall få kraft att leva i vårt dop, genom vilket vi har dött med Kristus för att i liv och död vara förenade med honom.

I kväll firar vi Eukaristin i Övre salen i djup förbundenhet med den lidande kyrkan i Egypten.

 

 

 

 

Hjärtats skäl

 

”Hjärtat har skäl som förståndet inte fattar”, skrev vetenskapsmannen och filosofen Blaise Pascal på 1600-talet.

Hur får hjärtat sina skäl? En väg: den läsart som kallas andlig läsning. Ett läsande som kräver avgränsning, långsamhet, upprepning.

För en del av oss är det inte enkelt att varje dag finna utrymme för läsning utöver det dagliga idisslandet av Guds ord. En början kan då vara att på kyrkans fastedagar – varje onsdag och fredag – inmuta en tid när vi läser ett stycke ur en god bok för att läsa, inte för att ha läst.

Genom den andliga läsningen får hjärtat sina skäl: det öppnar sig för honom som står vid dörren och bultar.

Bara en sak behövs

 

Varje gång vi i något avseende fastar, instämmer vi i Psaltarens bekännelse: ”Vem har jag i himlen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter inget på jorden.”

Frågar jag efter inget på jorden. Kan man verkligen uttrycka sig så? Är det inte att idealisera? Att markera distans till skapelse och värld? Låter det inte som om jag säger till dem omkring mig: ”Jag behöver er inte.”

Eller är det precis tvärtom? Först när brödet från himlen blir vår enda livsnödvändiga föda kan livet öppna sig i ömhet och kärlek till allt skapat. Den som inte längre behöver världen som en arena där hon kämpar för att vinna bekräftelse, eftersom hon har blivit den ende för den Enda, kan älska världen med den kärlek som inte söker sitt.

Därför är fastan en kärlekshandling, inte ett späkande av kropp och sinnen. Fastan gör allvar av tron att ”ett är nödvändigt”, det ämnet vi firar i veckan efter Mikaelidagen, den sextonde efter pingst, när vi hör Jesus säga till Marta i Betania: ”du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs.”