Valet att älska

 

I gemenskapen på Nya Slottet har vi en gemensam bok som läsning under julfastan: Den inre friheten av Jacques Philippe. Författaren är en av ledarna för Les Beatitudes, en kommunitet som växte fram under den karismatiska förnyelsen inom katolska kyrkan i Frankrike. Han har skrivit en rad uppskattade böcker där han med stor enkelhet leder läsaren till en livshållning präglad av tillit. Andlig vägledning när den är som bäst, helt enkelt.

Ett av Philippes huvudspår i boken är att den mänskliga friheten inte innebär att vi kan förändra allt, men att vi kan fylla varje livssituation med mening. Hur livet än ser ut kan vi alltid välja att älska. Det valet förvandlar inte alltid de yttre omständigheterna, men det förvandlar vårt inre.

Fastans väg har alltid beskrivits som kärlekens väg. Dess mål är att vi skall se oss själva i Guds blick, som oändligt älskade. Då anar vi en ”svindlande frihet”, säger Jacques Philippe. Han kallar det en dubbel frihet: ”Friheten att förbli syndare och friheten att bli helgon.” Vi behöver inte bli förkrossade över att vi är syndare, men vi kan alltid göra valet att älska – det enda val som gör en människa till helgon medan hon ännu är en syndare.

 

Fastans bokstav och ande

 

Hur bör man fasta inför julen? Svaret är personligt. Var och en måste finna sitt mått. Kyrkan i öst ger de döpta en enkel anvisning vad gäller matfastan: avstå kött, fisk, vin och mjölkprodukter. Ungefär som profeten Daniels treveckorsfasta: ”Jag smakade inga läckerheter, jag åt inte kött och drack inte vin…” Det fulla måttet är dock inte möjligt för alla. De som fyller det fastar även för oss som inte har möjlighet, kraft eller vilja att göra det.

När kyrkofäderna behandlar fastan är det slående hur deras vägledning har karaktären av råd snarare än strikta regler som skall följas till varje punkt. Man betonar att den troende skall fasta ”om din hälsa tillåter”, som det heter i en skrift.

Även här gäller att urskilja förhållandet mellan bokstav och ande. Som munken i östkyrkan, Lev Gillet, uttrycker det: ”Den som avstår kött men äter dyr fisk och tillagar påkostade vegetariska menyer följer förvisso fastans bokstav men är knappast trogen dess andemening. Den som tillåter sig att äta kött av enkelt slag men avstår från omständlig matlagning, bryter visserligen mot fastans bokstav men kan ända sägas vara trogen andan i fastetiden.”

 

En viljans akt

 

Adventstiden är här, och därmed den efterlängtade julfastan.

Långt ifrån alla kristna är dock medvetna om att advent från början växte fram som en fastetid i kyrkan. Men det gäller alla de tider under året som föregår de stora festerna. De är perioder av förberedelse och har som sådana alltid fastekaraktär: vi manas att skärpa våra sinnen och rikta uppmärksamheten mot något viktigt som nalkas. Är vi redo för Herrens ankomst kan det göra all skillnad i världen.

Fastan är en viljans akt: vi samlar ihop vårt utströdda liv som inför en stor examen. Det kräver ansträngning. Att tro något annat är en illusion.

Ett förhållande

 

I morgon kväll inleds adventstiden och den fyra veckor långa julfastan. Jag hör till dem som har ett särskilt förhållande till denna period under året. Om någon frågar om min favorittid i kyrkoåret skulle svaret bli advent.

Två linjer flätas samman under de veckor som ligger framför – Kristi första och Kristi andra ankomst. Det gör advent till en tid laddad med väntan, men också en tid när kyrkans väsen framträder som aldrig annars. Kristendomen börjar med slutet. Genom kyrkan strömmar framtiden in i världen. Advent är en tid när hoppet börjar leva och anden på nytt blir brinnande.

Fastan som förberedelse för julen, och för tidens slut, ges oss för att tanken, som blivit trött och trög, skall återfå sin klarhet. För att orden, förbrukade och slöa, skall slipas på det heliga Ordets egg och en ny skärpa infinna sig i det talade.

Profetisk tid

 

Herrens dag är nära! hör vi profeten på nytt utbrista. I dag heter han Joel. Vi lever i kyrkoårets slutskede. I tidens yttersta rand. Om fyra dagar inleds julfastan, den efterlängtade.

De sex veckorna innan jul, när det gamla och det nya kyrkoåret överlappar varandra, är den mest förtätade profetiska tiden under året. När närmar sig Kristus, och han förebådas alltid av sina profeter. De gammaltestamentliga profeterna spelar en viktigare roll i läsningen från Skriften under denna period än någon annan gång. Inte minst i den vecka som nu är.

När Gud lägger sina ord i profeternas mun vet vi att han är på väg. De låter oss inte bara höra Guds röst, de uppenbarar Guds innersta. Profetens ord är bistra, skarpa, omutliga. Men bakom det stränga draget finns kärlekens djupa medkänsla. Tårarna. Profeterna ser på världen ur Guds perspektiv, de är tecknet vi väntat på: Gud har inte glömt oss! Han ger inte upp om sitt folk. Gråt inte! Hur skulle Gud kunna ångra ett enda av sina löften?

En tröstebok

 

Vid kyrkoårets slut, när det mörknar och ljusnar, läser vi alltid i vårt lektionarium Uppenbarelseboken. Så gör kyrkan över hela världen. Våra tidiga trossyskon som först hörde Johannes visioner uppläsas tillhörde små, kämpande församlingar i Mindre Asien. De levde i en värld som var allt annat än fredlig. Deras existens var dagligen hotad. Förföljelserna från den romerska överheten tilltog alltmer.

Att höra Uppenbarelseboken läsas ingav inte dessa kristna skräck och fasa; det var för dem en tröstebok som skänkte hopp och uppmuntran. Här ingöts i deras hjärtan förvissningen att Gud och ingen annan sitter på tronen. Det är inte kejsaren som är Pantokrator, Allhärskare, det är Herren.

Han har allt i sin hand, också våra lidanden och martyrier. Den slutliga segern är viss.

 

Liv är färskvara

 

I går besökte jag Sven Nilsson, förgrundsgestalt i 1970-talets karismatiska förnyelse och nyligen fyllda åttio. Jag minns en formulering jag hörde honom använda när han undervisade för trettio år sedan och som dröjt sig kvar hos mig sedan dess: ”Läran i Bibeln är en definition av vår erfarenhet av Kristus – blir den något annat blir den stenar och inte bröd.”

Under ett par timmar i hans hem i Örebro samtalar vi bland annat om Johannesevangeliets spiritualitet: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod skall ha evigt liv. Sven Nilsson berättar hur han mediterat över dessa ord ända sedan han för fyrtio år sedan, i samband med en dag i bön och fasta, gjorde en genombrottsupplevelse i sitt andliga liv. ”Det löste mig från den förståelse jag tidigare levt med, att man kan samla på sig andliga erfarenheter.”

Och han tillägger: ”Liv är alltid färskvara. Liv är alltid nu. Så som Gud är jag är, så är det kristna livet ett tillstånd – inte upplevelser man samlar på.”

 

Trohetens tecken

Magnus Malm och fader Caesarius under Höstmötet. Bild: Zandra Erikshed.

 

Gunnel Vallquist skriver: Det gäller att i alla väder vara trogen mot det givna: mig själv med min, fysiska och psykiska, begränsning, grannarna med deras begränsningar, mitt jobb med sina problem – och inte fly till en inbillad bättre värld.

Kanske är kyrkans viktigaste uppgift i dag att vara ett trohetens tecken. Genom att synliggöra olika former av trohet visar hon på en annan väg än den som gäller i omvärlden.

Hon lever ett dagligt böneliv som följer samma mönster oberoende av de bedjandes sinnesstämningar; hon läser ur samma bok för att lyssna till den berättelse som varje dag läser våra liv; hon upprepar samma trosbekännelse för att skydda mysteriet från banalisering; hon firar samma måltid för att bevara minnet levande.

Kyrkans profetiska ord till det moderna jaget är samma. Så lär hon oss att förbli kvar just där vi är. Det finns ingen annanstans där vi kan möta Gud och bli förvandlade.

Festen förbereds med fasta

 

Festmässan inleds under Höstmötet. Bild: Zandra Erikshed.

Den mystiska festen förbereds med fasta. Man betalar för den med hunger, och det är genom törsten efter himmelska sakrament som man vinner den nyktra berusningens kalk.

Ambrosius av Milanos ord på 300-talet uttrycker något som var självklart i den tidiga kyrkan: de troende förberedde sig för firandet av eukaristin genom att fasta. Inför söndagens gudstjänst inleddes fastan i skymningen, dagen innan, och avslutades med den eukaristiska festen morgonen därpå.

Koptisk tradition påbjuder än i dag nio timmars fasta innan de välsignade gåvorna tas emot. De nio timmarna motsvarar de nio månader som jungfru Maria var havande med Guds son, men också de nio timmarna från korsfästelsen klockan nio på morgonen fram till Jesu begravning klockan sex på kvällen.

Katolsk tradition anger numera ett minimum av en timmes fasta innan mässan, enligt den fornkyrkliga principen ”var och en efter förmåga”. Syftet med fastan är detsamma: att väcka en hunger efter Gud, så att vi kommer till Herrens måltid bedjande, fyllda av längtan.

Bot mot historielöshet

 

I dagens gammaltestamentliga läsning från Domarboken heter det: En ny generation kom som inte visste något om Herren och det han hade gjort för Israel.

Historielösheten beskrivs som en avgörande orsak till den period av andlig desorientering som nu följer i Israel. Under Mose och Josua hade folket haft ledare med en resning som tagit dem genom öknarna. Så länge en generation var i livet som själva kunde berätta om vad de sett Herren göra, förblev troheten mot Gud intakt. Det var när inga vittnen längre fanns att tillgå som kulturskymningen inträdde.

I dag inleds det sjätte höstmötet för åldrarna 19-39 på Nya Slottet Bjärka-Säby. De tillkom från början som uttryck för en önskan om ett möte mellan generationer. Att dessa möten dessutom kom att förläggas till den helg under året när vi firar kyrkans otaliga martyrer och helgon, var ingen tillfällighet.

Som bot mot historielöshet, och för att återupprätta förbindelsen med en levande andlig tradition, vädjar Skriften till vårt förnuft: Rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde.