Till Betlehem!

 

Till Betlehem! Där öppnas oss ett Eden,
vars frukt skall läska oss på vandringsleden.
Förborgat i ett skjul är paradiset!
Där sprang en telning ur det torra riset
– där står i  dag Försoningen i blom.
Där är den brunn som aldrig rinner tom,
det vatten som kung David eftertrått.
Där stillar jungfrun som ett barn har fått
den törst som Adams släkt och David led.
O stall som skänkte oss av jungfruns kved
ett nyfött barn, av evighet Gud

Första versen ur Romanos Melodens julhymn från 500-talet i tolkning av Hjalmar Gullberg.

 

 

Till dess första stjärnan visar sig

 

Julfastan är nu inne i sitt slutskede. I många traditioner iakttas helt följdriktigt sträng fasta på julafton. I Ryssland hålls fastan till dess den första stjärnan visar sig på himlen. En påminnelse både om stjärnan som de vise följde och om Kristus som den strålande morgonstjärnan.

När fastetiden går mot sitt slut är det inte utan att vi känner ett visst vemod. Det finns en välgörande realism över fastan. Den stämmer med verkligheten. Vi är ännu inte frälsta. Utan kamp bevarar vi inte tron. Allt tal om nåden blir billigt och platt om vilja till försakelse saknas. Vår längtan efter fastetiderna, och vårt vemod när de är förbi, är därför naturlig.

Fastan är en särskild tid för det som gäller all tid. Det är alltså inget som hindrar att en del av fastetidens vanor – de som medfört ett större lugn, ett djupare allvar, en tydligare förankring i framtiden – får följa med in i jultiden.

Men i natt skall vi fira en stor och outsäglig fest!

 

 

O Immanuel

 

På adventstidens näst sista dag ger oss kyrkan ännu en märklig parallelläsning dagarna innan jul. Berättelserna om Simsons och Johannes döparens födelse är som två pusselbitar som passar in i varandra. (Dom 13:8-24; Luk 1:57-66). De utgör preludier till det ofattbara.

”Vad heter du?” frågar Manoach ängeln som uppenbarar sig för honom och hans hustru inför Simsons födelse. Ängeln svarar: ”Varför frågar du vad jag heter? Mitt namn är ofattbart.”

När Sakarias fick besök av ängeln var beskedet som gavs honom så ofattbart att han blev mållös. Stumheten satt kvar i nio månader och hävdes först vid Johannes födelse.

Inför den outsägligt stora fest vi snart skall fira har också vi våra frågor. Det svar som väntar oss är ofattbart. Vi kan avfärda det, eftersom det inte svarar på våra frågor, och förbli stumma i vår ande. Eller vi kan göra som Manoach och hans hustru: ”de föll ner med ansiktet mot marken.” Den handlingen kan utgöra svaret på våra olösta gåtor.

I den sjunde och sista av adventstidens O-antifoner faller vi i kväll ned inför den Ofattbare i tillbedjan:

O Immanuel, vår domare och Konung,
du som skaffar rätt åt ditt folk och skall ge det frälsning:
kom i nåd för att frälsa oss, du vår tillflykt och starkhet.

 

 

O jordens Konung

 

Fyra dagar kvar till jul, och två lovsånger uppfyller vår dag. Hanna, den barnlösa, som fått veta att hon skall få en son, sjunger: ”Mitt hjärta jublar över Herren.” Maria, jungfrun, som fått bud om att hon skall föda, förenar sig med den gamla: ”Min själ prisar Herrens storhet.”

”Den som sjunger ber dubbelt”, skrev Augustinus långt senare. Lovsången är tron språk. När Gud stiger ner för att ta sin boning hos oss, svarar människan med eukaristi, tacksägelse. Den eukaristiska människan är ett eko från framtiden. Genom hennes sång påskyndas den dag när hela kosmos skall lovsjunga Skaparen.

I kväll sjunger kyrkan över hela jorden i sin stora tacksägelsegudstjänst:

O jordens Konung, du folkens längtan,
du hörnsten som bryter ned skiljemurarna
och gör allt till ett: kom och rädda människan
som du danat av jorden.

 

O Soluppgång

 

På julfastans tjugofemte dag upplivas vi av en underbar parallelläsning i vårt lektionarium. Berättelsen om hur David dansar inför arken kontrasteras med evangeliet om hur Elisabet uppfylls av Helig Ande i mötet med Maria (2 Sam 1-5, 9.15; Luk 1:39-45).

Vad är arken en bild av om inte jungfru Maria?

I arken vilar förbundets tavlor; i Maria vilar samma förbunds Mästare. Arken bär på lagen; Maria bär på evangeliet. Maximus av Turin skriver: ”Arken glänste invändigt och utvändigt av guld, medan Maria till sitt inre och yttre strålade av jungfrulighetens glans.”

Snart skall arken öppnas, och Davids och Elisabets glädje bli vår!

 

I dag lyder O-antifonen:

O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet
du rättfärdighetens Sol:
kom för att lysa över dem som sitter i mörkret
och i dödens skugga.

 

O Davids nyckel

 

”Min själ prisar Herrens storhet!” Ingen tid under året sjunger kyrkan Marias lovsång med sådan kraft och hänförelse som under denna vecka. I sin lovprisning efter bebådelsen är Maria profet, likt Jesaja och Johannes döparen. Hon sjunger ut sin profetia när Anden kommer över henne. Innan hon sett det med sina ögon, tar hon orden i sin mun: ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa.”

Hon sjunger så att de stängda portarna öppnar sig och uråldriga dörrar slås upp. Hon är själv templet där Herrens härlighet bor, karet där Guds ord förvaras, skålen med det himmelska mannat, den port genom vilken Kristus träder in i världen och besöker mänskligheten. Hon är den förseglade källan från vilken det livgivande vattnet strömmar.

I dagens O-antifon, som inramar Marias lovsång, sjunger kyrkan:

O Davids nyckel, du spiran i Israels hus,
du öppnar, och ingen kan tillsluta,
du tillsluter, och ingen kan öppna,
Kom och led ut de fångna ur fängelset,
dem som sitter i mörker och i dödens skugga.

O Jesse telning

 

Den sista veckan innan jul framträder Gamla Testamentet allt tydligare som ett långt utdraget förkristet advent. Kyrkan läser nu om en rad viktiga personer i Israel och deras födelse. I dag förutsägs Simsons födelse, en gammaltestamentlig förlaga till Johannes döparen.

Berättelsen om en ängels besök hos Simsons mor (vars namn vi aldrig får veta), kontrasteras med dagens evangelium om hur en ängel uppenbarar sig för Sakarias i templet och förutsäger Johannes födelse.

”Med honom inleds Israels befrielse”, säger ängeln till Manoachs hustru. ”Han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren”, är ängelns ord till Sakarias om den son hans hustru, Elisabet, skall föda.

Simsons och Johannes födelser pekar fram mot ett mysterium som fyller oss med förundran. De två profeterna, som båda föddes av ofruktsamma kvinnor, förebådar honom som föds av en jungfru.

I dagens O-antifon sjunger kyrkan:

O Jesse telning, du står som ett banér för folken,
inför dig tiger konungar i förundran,
dig tillhör jordens alla folk.
Kom till vår frälsning, träd fram i glans,
o Herre, dröj inte.

 

O Adonai

 

O Adonai, Gud som leder Israel,
du uppenbarade dig i den brinnande busken
och gav din lag på Sinai berg.
Kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.

 

 

O eviga Vishet

 

Vi inleder nu den avslutande, förtätade delen av adventstiden. Sedan mycket tidigt i kyrkan har de sju dagarna före jul präglats av det första förbundets väntan på Messias. I liturgin hamnar nu adventets två första portalgestalter i bakgrunden, profeterna Jesaja och Johannes döparen, och uppmärksamheten riktas mot den saliga jungfrun. I Maria når vår väntan sitt slut, genom henne kommer Gud till oss.

Till det mest karaktäristiska i gudstjänsterna under denna sista vecka före jul hör de så kallade O-antifonerna som inramar Marias lovsång, Magnificat, i vespern.  De är sju till antalet, en för varje dag under tiden 17-23 december, och i var och en av dem tillbeds Herren med ett namn hämtat ur de gammaltestamentliga Kristusprofetiorna. De kallas O-antifoner efter sitt inledande utrop: ”O” är i vårt språk ett uttryck för förundran, det fönster Anden vill öppna inom oss så att vi kan ta emot den Ofattbare.

I kväll lyder O-antifonen:

O eviga Vishet,
du som har utgått från den Högstes mun
du når från världens ena ände till den andra,
och styr allting med ditt blotta ord:
kom för att lära oss vishetens väg.