Gryning i Holy Sepulchre

 

I gryningsmässan i Gravkyrkans Golgotakapell påminde den celebrerande biskopen från St Louise om vikten av att ständigt återvända till evangeliernas passionsberättelser. Inte bara under Stora veckans förtätade gudstjänster eller varje fredag så som en liten långfredag.

Betraktandet av lidandets och korsets mysterium – ”i lydnad för din vilja avstod han från allt och antog en tjänare gestalt när han överlämnade sig själv åt döden för världens liv”, som vi säger i liturgin – behöver tillhöra vår dagliga bön och meditation.

Korset är både vår frälsnings ankare och vår kallelse. Den som väljer dess väg träder in i en värld där gamla glädjeämnen ersätts av nya. Den stora glädjen för människan är nu att ”alla äter och dricker henne”. Hon har blivit ett bröd brutet för världen. En dryck utgjuten för alla.

 

Fastan som liturgi

 

Det är aldrig för sent att omvända sig och göra bot. Det är ett av de viktiga budskapen i Jona bok, liksom i berättelsen om Paulus vars omvändelse kyrkan i dag firar.

Fastan i Jonaberättelsen är en botakt. Uttrycket att ”fasta i säck och aska” – som gett upphov till vår askonsdag – får här ett bokstavligt uttryck med kollektiv uppslutning. Man fastar inte bara för det egna hjärtats bot, utan för hela stadens räddning.

På samma sätt fastar kyrkan för det samhälle hon tillhör. Jesu ord om en svårartad demonisk besättelse – ”den sorten kan bara drivas ut med bön och fasta” – visar hur fastan är en befrielsehandling. Kyrkan står i befrielsens tjänst för den värld hon är en del av. De som ännu inte ber och fastar behöver några som gör det åt dem, på ställföreträdande vis. När vi samlar oss för den kamp som inte är mot ”kött och blod” utan mot ”ondskans andekrafter i himlarymderna” utövar vi den ”liturgi” – ordet betyder egentligen ”samhällstjänst” – som är kyrkans stora kallelse i världen.


Vårt motstånd mot kallelsen

 

Jona bok är en profetisk krönika med många bottnar. En Kristusberättelse om död och uppståndelse. Jesus låter Jona stå som förebild till det som väntar honom: ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.”

Jonas öde, på grund av olydnad, delades av Kristus när han identifierade sig med vår olydnad. Jona representerar oss alla i vår ovilja att avstå egen bekvämlighet. I honom känner vi igen vårt eget motstånd mot Guds kallelse. Jonas bön, i bokens andra kapitel, är ett långt kyrie, en bön att göra till sin under fastetider.

Guds svar speglar hans ”oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod”. När Herren låter Jona vända åter från de döda förebådas påsken: Kristi nedstigande i dödsriket för att gäcka döden för alltid.

 

Ninevefastan

 

I dag inleds Ninevefastan enligt vår Ekumeniska kalender, en gåva till oss från den syriska kristna traditionen. Fastan varar i tre dagar, alltid från måndag till onsdag, och hålls tre veckor innan Stora fastan börjar. I de orientaliska kyrkorna är det en sträng fasta, inspirerad av den fasta kungen av Nineve påbjöd hela sin befolkning efter Jonas predikan.

Den ursprungliga Ninevefastan var ett omvändelsens tecken. Kungen av Nineve sa: ”Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp.”

All kristen fasta är i någon mening en omvändelsefasta. Vi vänder våra hjärtan till Gud, sörjer över vår synd, inte bara i ord utan i handling.

 

Ljuset från Kristi seger


Makarios andliga homilier, uppkallade efter den ökenfader som vi firade igår, hör till en av de viktigaste skrifterna från den tidiga kyrkan. Ett av dragen i denna undervisning är den starka medvetenheten om det ondas makt och väsen. Demonernas list, när de nästlar sig in i människosjälen, skildras av Makarios med stor andlig och psykologisk klarsyn.

Det är därför dopet i Anden är en nödvändighet, menar Makarios. Den Helige Ande är för Makarios bönens Ande, homilierna har liknats vid ”en bedjares undervisning av bedjare”; genom bönen öppnas en dörr för Anden, människan skådar det ljus som förvandlar henne. Ljuset från Kristi påsk, för att knyta an till årets tema i den ekumeniska böneveckan som just nu firas i många länder: Kristi seger förvandlar.

När vi ropar efter snabba andliga lösningar är Makarios den vägledare vi behöver. “Virriga rop”, som han kallar det, är inget säkert tecken på Anden. Men bönen i Anden, som likt en förtärande eld bränner upp den bråte Satan har släpat in i våra liv, utför underverk.

 

 

Min stund

 

När vinet tog slut vid bröllopet i Kana, och Jesu mor påpekade vad som hänt, svarade Jesus: ”Min stund har inte kommit än.” Vilken stund talar han om? Uttrycket återkommer i Johannesevangeliet. ”De ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom; hans stund var ännu inte inne.” (Joh 7:30) Och senare: ”Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit. (Joh 13:1)

Med orden ”min stund” syftar Jesus på sitt förestående lidande. När han närmar sig korset säger han: ”Min stund är nära.”(Matt 26:18)

När nu Jesus kommenterar det faktum att vinet är slut med orden ”Min stund har inte kommit än”, och strax därefter förvandlar vatten till vin, faller ett märkligt ljus över berättelsen. Den förvandling som sker vid bröllopet i Kana förkunnar eukaristins mysterium – hemligheten med Kristi lidande, död och uppståndelse.

 

Ge Anden vidare

 

När vi nu läser ur Första Moseboken i vårt lektionarium, påminns vi om hur människan redan från början har ett alldeles särskilt förhållandet till den helige Ande. Hon är den enda av alla skapade varelser som inte får liv genom Guds ord. Människan blir en levande varelse genom Guds kyss.

Herren och livgivaren, säger vi om den helige Ande i trosbekännelsen. Anden blåser in sitt liv i materien, formad av jord till Guds avbild. Livgivandet är Andens signum, den kristna andlighetens främsta kännetecken.

”Var fruktsamma och föröka er”, säger Gud till människan. Vår viktigaste uppgift i tillvaron är att ge livet vidare. Och den som tagit emot den Helige Ande, kan ge Anden vidare. Så förökar sig Guds rike.

Aldrig mätt

 

“Detta är vad det innebär att se Gud: att aldrig få sitt begär mättat”, skriver Gregorios av Nyssa på 300-talet.

Under januari firar vi de tre kappadokierna, giganter bland kyrkolärare, som lägger grunden för den treenighetsvision som har hjälpt kyrkan att bevara en stor Gud. Gregorios av Nyssa, som vi ihågkom under gårdagen, vittnar om hur människans längtan är lika outsläcklig som Gud är gränslös. Varje blick på Gud tillfredsställer ­– och väcker hunger efter mer.

En kristen fastar eftersom hon aldrig blir mätt. Hon avstår det goda, som inte kan stilla hennes djupaste hunger, för att äta av det bröd som ökar hungern.

 

 

Trettondedagsaftonsfasta


I dag förbereder kyrkan den fest som firas den 6 januari, som i öst kallas Theofania, Gudsuppenbarelse, och i väst Epifania, uppenbarelse. I öst firas denna dag Jesu dop och i väst de vise männens besök hos barnet i Betlehem. I ortodox tradition är det en av året största andliga fester, något som gör trettondedagsafton till en lika sträng fastedag som julafton.

Det första som sker när firandet av Jesu dop inleds i kväll är att vattnet välsignas – ofta i en sjö eller flod där vakar huggits upp – genom att prästen sänker ner sitt kors i det kalla vattnet, så som Jesus nedsänktes i Jordans vatten. Därefter bestänker prästen församlingen med det välsignade vattnet. Samtidigt läses en rad gammaltestamentliga texter om vattenunder, alltifrån orden i skapelseberättelsen om att ”Guds Ande svävade över vattnet” till profeten Jesajas ord: ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor”. Efter liturgin med vattenvälsignelsen, när präster och diakoner avlägsnat sig, tar sig många ett dopp i det iskalla vattnet. De troende fyller medhavda flaskor med det välsignade vattnet från vaken, som i den ryska traditionen kallas för Jordan, och tar med sig hem.

I väst har tre händelser kommit att förknippas med epifania: de vise männens besök hos barnet i Betlehem, Jesu dop och undret vid bröllopet i Kana. De bildar en tredimensionell uppenbarelse av Herrens härlighet. I en av tidegärdens antifoner sjunger nu kyrkan:

Idag förenas kyrkan med sin himmelske brudgum: i Jordanfloden avtvår Kristus hennes synder, de vise männen skyndar med gåvor till Konungens bröllop, och gästerna gläds när vattnet förvandlas till vin. Halleluja!