Därför älskar jag


Restaureringen av Guds bild i oss är Den helige Andes storverk. Men vi måste medverka till den: vår fasta, i frihet, öppnar en spricka för nåden att tränga in genom. Därför skriver Diadochos av Fotike: ”Alla vi som är människor, vi bär Guds avbild. Men bara de som i stor kärlek har bundit sin frihet vid Gud äger hans likhet.”

När avbilden återfår sin likhet med urbilden framträder Kristus i människan. Och människan framträder i världen med den frihet hon ägde i paradiset. Vi handlar i enlighet med vår natur, och är nu vår djupaste hemlighet på spåren: Jag är, därför älskar jag!

 

Jeremia och vår fasta

 

Vi har nu inlett vår läsning av profeten Jeremia bok, som vi kommer att följa under hela fastetiden. Ingen annan profet i Gamla Testamentet framträder så levande genom sin person.

Jeremia får sin kallelse år 627 f Kr, i ett mycket kritiskt skede i nationens historia. Han är verksam i flera decennier, och tvingas slutligen bevittna hur avfallet når sin kulmen, och folket bortförs i fångenskap till Babylon.

När vi nu läser Jeremia bok är det inte bara som en historisk krönika. Den är vår egen fasteläsning. Det uppdrag profeten får i det första kapitlet uttrycker bokstavligen vår kallelse under fastan: Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.

I ljuset av Efraim Syrierns fastebönen blir det uppenbart vad dessa ord handlar om: För att fastan skall bli en tid av förnyelse måste de söndrande elementen i våra liv ryckas upp med roten. Lättjan behöver vräkas omkull, modlösheten och maktlystnaden förstöras och de tomma ordens ande brytas ner. Detta är den rening som Anden åstadkommer. Så kan kyskheten och ödmjukheten byggas upp, tålamodet och kärleken planteras, och hjärtat förvandlas till ett Guds Eden.

 

En leende harmoni


I början av varje fastetid behöver vi bli påminda om att fastan är ett redskap i livets tjänst, inget annat, och därför alltid måste anpassas till nya omständigheter.

Paul Evdokimov (1900-1969), som tillhörde den grupp ryska exilteologer i Paris som under 1900-talet förnyade teologin genom att återvända till källorna från den tidiga kyrkan, kommenterar fastan förr och nu. Han varnar för att försöka efterlikna ökenfädernas askes. ”Det skulle bara bryta ner oss”, säger han.

I dag ligger kampen på ett annat plan, menar Evdokimov, och pekar framför allt på den stimulantia vårt samhälle är så fylld av. Särskilt framhåller han vad han kallar ”en vilans och stillhetens disciplin, där den regelbundna retreaten har en självklar plats”.

Detta bör känneteckna vår fasta, säger Evdokimov: ”en bortgallring av allt överflöd, ett delande med de fattiga, en leende harmoni.”

 

 

Ett Kristusdrama

 

Under stora fastans första dagar läser vi Jonaberättelsen, ett profetiskt drama med många bottnar. Utmanande och hoppfullt. Gud ger inte upp om människan hur mycket hon än förhärdar sitt hjärta. När profeten klagar över att solen bränner hans huvud, säger Herren: ”Skulle jag inte bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor som inte kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.”

Allt skapat finns i Guds blick, ingen är undantagen. Han glömmer inte människan, sin avbild, och han hans omsorg räcker för djuren, ja, för allt levande.

Guds dom, som först uttalades över Nineve, är intyget på att Gud inte är likgiltig och att inte heller våra val är betydelselösa. Med de förtroenden Gud ger oss följer ett ansvar – annars vore det inga förtroenden. Höger kan inte förväxlas med vänster och vänster med höger, utan att det får följder. När den moraliska kompassens går ur led kan mycket omintetgöras – men aldrig Guds kärlek! Jonaberättelsen är ett evangelium innan evangelierna, en omskakande och trösterik inblick i Guds innersta.

 

Efraims fastebön

 

Herre och Mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande.

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande.

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster,
Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen.

Efraim Syrierns fastebön är en av fastetidens viktigaste böner. I ortodox tradition beds den i aftongudstjänsten i vardagarnas gudstjänster genom hela Stora fastan. I våra gudstjänster i Bjärka-Säby ber vi denna bön i kvällsgudstjänsten varje onsdag och fredag under fastan. Efraim var verksam i Edessa på 300-talet, och är den syriska kyrkans mest älskade andlige fader. Han har fått smeknamnet ”Den Helige Andes harpa”.

Bilden: Ett fragment av en ikon från Katarinaklostret i Sinai, som föreställer Efraim till höger, Johannes av Damaskus till vänster och S:t George ovanför dem.

 

En helande sorg

 

Det starka botmotivet under fastetiden är gemensamt för kristenheten i såväl väst som öst.

Ge oss botfärdiga hjärtan, så att vi i bön och fasta vandrar korsets väg till påskens glädje, bad kyrkan i går i askonsdagens liturgi. Fastan är en tid att bo i sorgen över egen ljumhet, lättja och ovilja. Sorgen efter Guds sinne är annorlunda än annan sorg. Den föder inte självömkan och bedrövelse – ”Ett bedrövat helgon är ett bedrövligt helgon”, sa François de Sales – utan skänker den Andens gåva som fäderna och mödrarna kallar tårarnas gåva.

I hjärtat uppväcks nu den mest verksamma av alla böner: Kyrie eleison! Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare!

När den bönen besvaras i den skönaste av dygder – ödmjukheten – har helandet av våra andliga sjukdomar påbörjats.

 

 

Askonsdag


Det är alltid säsong för heligheten. Under Stora fastan är det högsäsong.

När vi i dag tar emot askkorset på vår panna och hör orden uttalas – Kom i håg, o människa att du är stoft och åter skall bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium! – blir fastetidens realism ytterligt närgången. Detta är en tid att kasta maskerna och ställas inför verkligheten. Askan talar sitt tydliga språk: den är livet som slocknat, elden som falnat, kärleken som kallnat. På vår panna tecknar askan vad aposteln skriver med sin penna: ”Syndens lön är döden”.

Som symbolen för bot och omvändelse låter askan mig förstå att jag måste ändra mitt sätt att leva. Tecknad i korsets gestalt blir den en hoppets symbol på vår kropp: Så som elden gjort aska av tidigare friska kvistar, så har Guds kärleks eld förtärt våra synder.

Nu väntar fyrtio dagar som manar oss att tränga djupt ned i den kärleken. Ett långt utdraget dop i den död som Kristus led för att dra upp syndens djupa rötter i våra liv. Sådan är Stora fastan. Nu har den börjat.

 

 

Vår frihetskamp

 

Även när det kommer till fastan kan vi tala om en yttre och en inre väg. Tillhör vi kyrkan väljer vi inte fastan, den kommer till oss på en given tid varje år. Samtidigt måste vi själva göra valet att gå fastans väg. Inte bara i bokstavens mening, genom att avstå vissa ting, utan i ande och sanning.

Fastetidens inre väg är enkel och svår: överlåtelsen åt den kärlek som inte söker sitt. Det är vägen på vilken vi alltmer förenas med den kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Vi vet att vi inte förmår gå den vägen utan att falla. Om vi inte vill gå den vägen, kommer vi att likt lärjungarna fortsätta vår plågsamma föreställning i självbespegling: ”Vem är störst?” Fastetiden är vår frihetskamp: vi behöver den för att bli fria från oss själva.

Om två dagar är det fastlagssöndag. Därmed ”lagar” vi oss på allvar inför Stora fastan. Så följer blåmåndag och fettisdag. Karnevalen är slut. Med Askonsdagen slår befrielsens timme.

 

Öknens väderstreck

År 1895 skriver Emil Gustafson i tidningen Trons Segrar:

Då vi vänder ryggen till denna världens förtrollning och vänder vårt ansikte mot öknen, får vi se Guds härlighet.

Vad mer behöver sägas om fastans mening?

 

Guds oändliga godhet

 

Fastan sätter fokus på det enda nödvändiga: vårt förhållande till Gud. I ett av evangelierna vid  förfastans början (Matt 20:1-16) påminns vi därför om två saker. För det första: vår relation till Gud är av ett helt annat slag än arbetarens till sin arbetsgivare. Där gäller lön och prestation, och vi luras att söka vår identitet i arbetsinsatsen, att relatera lön till arbete. Därtill frestas vi till jämförelse och avund.

För det andra: Gud är den oändliga godheten. Den erfarenheten måste utgöra grunden för all fasta. Annars kan det ligga snubblande nära att tänka på andliga övningar som något som ger förtjänst. Jesus tar oss bryskt ur alla sådana föreställningar i sin liknelse om arbetarna i vingården som får samma lön fast de arbetat olika länge. ”Ser du med onda ögon på att jag är god.”

Vi fastar inte för att förtjäna Guds godhet, utan för att befria oss från det som hindrar oss att se Guds oändiga godhet.