Lasaroslördagen

 

En trosstärkande lördag utgör portal till Stilla veckan. I ortodox tradition bär den namnet Lasaroslördagen. Redan på 300-talet i Jerusalem inleddes firandet av Stora veckan, som den då kallades, kvällen före palmsöndagen med en gudstjänst i Betania, beläget på andra sidan Olivberget. Den hölls i ett kapell som kallades Lasarium, enligt traditionen platsen för Lasaros grav.

Uppväckandet av Lasaros är en händelse med djupgående innebörd, en profetisk akt som förebådar Jesu uppståndelse. På samma sätt som Johannes döparen träder fram som förelöpare mot slutet av adventstiden, får Lasaros rollen som förelöpare under fastetidens slutfas. Hans uppväckande är ett förebud om Kristi seger över döden.

Denna lördag läser kyrkan Johannesevangeliets elfte kapitel, och sjunger i sin liturgi: I Lasaros har Kristus redan förgjort dig, du död, och var är din seger, du helvete!

 

 

Kyskhetens ande

 

På Stora fastans trettiotredje dag ber vi på nytt Efraim Syrierns fastebön i kvällsgudstjänsten. Det första Efraim ber om befrielse från är lättjan, som riskerar att förgifta vår andliga energi. Det första han ber Gud att skänka honom är kyskhetens ande.

Om vi kan undvika att enbart förknippa kyskhet med sexualitet, anar vi hur det står för själva motsatsen till lättja. Det grekiska ordet för kyskhet, sofrosyne, kan ordagrant översättas med ”helhet”. Lättjan är en dimma som skymmer sikten så att vi inte ser verkligheten, vi blir söndrade. Om vi med kyskhet vanligen menar motsatsen till förvrängd sexualitet, är det för att brustenheten i vår karaktär blir som tydligast i en vilsen sexualitet – kroppen står inte längre i harmoni med anden.

Genom Kristi påsk sker det helande som skänker harmoni och enhet åt kropp och ande. Därför är fastans förberedelse för påsken en del av “arbetet på vår frälsning”, för att tala med Paulus.

 

 

Utblottelsens väg

 

Det är i dag 32 år sedan ”munken från östkyrkan”, fader Lev Gillet insomnade (se synaxarium). Denne gåtfulle och gränsöverskridande pilgrim hade en alldeles ovanlig förmåga att göra Bibeln ord, i synnerhet evangeliernas berättelser, levande.

Hans predikan var som hans liv: avskalad, enkel, livgivande. När han i ett brev till en vän reflekterade över sin egen kallelse kunde han urskilja enfaldens väg i Kristi efterföljd. Fader Lev skriver:

Ju mer jag rannsakar mig själv desto mer inser jag att ett liv ägnat åt att skapa och organisera, ett liv som ger resultat och framgång, inte är min kallelse… Vad som tilltalar mig är utblottelsens kallelse – att fritt utge sig utan några synliga resultat, Gud ensam känner ju frukten. Med andra ord: att mista sitt liv för att vinna det.

 

 

Sann och falsk profetia

 

”Hur skall vi veta att ett budskap inte kommer från Herren?” Frågan ställs i Femte Mosebok, och aktualiseras i duellen mellan Jeremia och Hananja, som vi tagit del av i går och i dag (Jer kap 28-29).

Följande svar ges i Moseboken: ”När profeten har talat i Herrens namn, men hans ord inte slår in och går i uppfyllelse, då kommer det budskapet inte från Herren.” Just detta skedde i Hananjas fall. Han visade sig också vara en falsk profet.

Kan man alltså helt säkert veta att en profet är trovärdig när profetian slår in? I ett tidigare sammanhang i Femte Mosebok heter det att om en profet ”utlovar ett tecken eller under och vill övertala dig att tjäna andra gudar, som du inte känner, och om dessa tecken eller under inträffar, skall du inte lyssna till vad en sådan profet eller drömmare säger, ty Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se att ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och hela er själ”.

Här ges andlig vägledning som visar på samma kloka förhållningssätt som Paulus formulerar: förakta aldrig profetian, pröva den alltid, behåll det som är gott. Mirakel och uppfyllda profetior är aldrig i sig tillräcklig garanti. Till sist prövas allt genom ett enda: det som gör kärleken mer odelad.

 

 

Frälsningens dag

 

”Eftersom Jesus är till i evighet behåller han för alltid sitt prästämbete”, heter det i episteln från Hebreerbrevet den femte söndagen i fastan.

Men hur kan Jesus förbli präst när det samtidigt heter att han ”en gång för alla har offrat sig”? Om inga fler offer behövs, kan inte heller några präster behövas. Prästens viktigaste uppgift är ju att frambära offer.

Det säger oss att offret Jesus frambar ”en gång för alla” på Golgota, frambärs i ett evigt nu i himlen. Jesus upphör inte att vara präst, och han upphör inte att frambära sitt eget liv som offer. Det är denna prästtjänst och dess offer som vi görs delaktiga i när eukaristin firas, den måltid som de kristna från början talade om som ett ”offer”.

Offret behöver aldrig upprepas efter den dag det frambars på korset. Men i eukaristins åminnelsemåltid är det lika närvarande som om det frambärs i detta nu. Därför heter det: I dag är frälsningens dag!

 

 

Den långa skuggan

 

När vi i går hörde ängelns budskap till Maria att hon skulle föda Guds son, fick vi en viktig påminnelse med två veckor kvar till påsk: Gud blir människa för att dö. Den tidiga kristna traditionen är överens om sambandet mellan inkarnationen och korset. Som Gregorios av Nyssa uttrycker det: ”att hans födelse skedde för att han skulle kunna dö, är mer sant än att hans död var en konsekvens av hans födelse.”

Korset är frälsningshistoriens mittpunkt. Den händelse som hela Jesu liv är orienterad mot, och som skänker varje annan händelse i hans liv mening. Korsets skugga sträcker sig ända tillbaka till bebådelsen. Hela Jesu liv, från det att Maria blir havande, befinner sig under ett gudomligt måste: han ”måste lida mycket” (Mark 8:31).

”Meningen med det mänskliga livet förblir i dunkel så länge livet varar”, skriver Hans Urs von Balthasar. Först med döden når det sin slutliga inriktning. Därför fullbordas Kristi återlösning av mänskligheten genom att han sväljs av döden.

 

 

Passionstiden inleds

 

Med den femte söndagen i fastan inleds passionstiden på allvar: Stora fastans två sista veckor när vår tillbedjan allt tydligare sker i korsets heliga tecken. Nu gör Anden levande att av allt vi har att berömma oss av finns inget som är dyrbarare än vår Herres Jesu Kristi kors, genom vilket vi är döda för världen och lever för Gud.

Även om passionssöndagen i år infaller den 25 mars, när fastan för ett kort ögonblick bryts och kyrkan i tacksägelse firar Herrens bebådelse nio månader före jul, vänds våra blickar från denna söndag mot de händelser som är fastetidens mål, kyrkans källa och hela världshistoriens brännpunkt: Kristi påsk. Det som profeterna talat om och förebådat skall nu ske. Det som Israels befrielse ur Egypten pekade fram mot väntar nu på sin uppfyllelse.

För var och en som låter den tid som nu är kvar till påsk bli en förberedelse, ett helgande av hjärta och sinnen, kan påsken bli den stora och livsförvandlande händelse som gör allting nytt.

 

Profetians ande

 

När vi läser profetböckerna i Bibeln bör vi påminna oss gudsmannen Moses ord: ”Om ändå hela Herrens folk vore profeter!” Och vad aposteln Paulus skriver: ”Ni kan alla profetera.” För att inte tala om löftet som uppfylls med pingstdagens andeutgjutelse: ”Era söner och döttrar skall profetera.”

Profeternas ande är den Helige Ande, som sänkt sig ned över var och en av oss i dopet. Det bor en potentiell profet i varje kristen. Profetens roll är inte att spekulera i vad Gud skall göra i framtiden. Profeten gör Gud närvarande i nuet. Där profetisk Ande är verksam blir Guds ord så levande och verksamt att var och en förstår att Herren är mitt ibland oss.

Vu väntar inte bara på framtiden när profetians Ande vidrör våra hjärtan . Vi lever i den.

 

 

Jakobs stege

 

Vaksamhet och bön går alltid hand i hand, enligt Jesu egna ord: ”Vaka och bed att ni inte utsätts för prövning.” Det sägs mot bakgrund av att ”kroppen är svag”, sårbar för de tankar som i obevakade stunder letar sig in i hjärtat för att beröva människan hennes integritet. Men om vaksamheten står vid dörren är ”de små rävarna” ute i oförrättat ärende. De släpps aldrig in i hjärtats vingård.

Därför är den inre vaksamheten en av fastans viktigaste frukter. En säker guide till ett heligt liv. Ett stilla hjärta är alltid vaksamt och ett vaksamt hjärta är alltid stilla. I det vaksamma hjärtat får den distraherande tanken inte insteg. Hjärtats bön förblir ostörd och kan fortsätta sitt uppstigande till Gud. Vaksamheten är att likna vid Jakobs stege. Där uppe väntar Gud, och änglarna stiger upp och stiger ner, i sällskap med den bedjande själen.

Så förutsätter och förstärker vaksamheten och bönen varandra. Tillsammans når de ändå in i himlen, och låter oss dela Sonens plats på Faderns högra sida.

 

 

Fader Isidor


Fasteläsningen vid vårt frukostbord är i år berättelsen om Fader Isidor       (d 1908), en av Rysslands sista stora staretser.

En starets är en munk eller eremit som vigt sitt liv åt bön och fasta. Utan att ha något ämbete i klostret blir han erkänd av de andra munkarna som en andlig ledare. Vart han bor, i kloster eller i de djupa skogarna, söker sig människor till honom för att få vägledning och förbön.

Staretsen förkroppsligar den andliga skönhet som är själva kriteriet på den sanna Kyrkan. Sanningen kan inte bevisas, den framträder i den levande andliga erfarenheten, i ett helgons liv. En sådan människa fann Pavel Florensky, som nedtecknat berättelsen om denne enkle munk, i fader Isidor. Han skriver om honom:

Han lyssnade till Guds skapelse och Guds skapelse lyssnade till honom. Osynliga trådar förband honom med hela skapelsens fördolda hjärta. Inte endast var världen ett tecken för starets Isidor, utan staretsen var ett tecken för världen.