”Här är viloplatsen”

 

Hur vet vi att vi förblir på Vägen? Det finns ett enkelt tecken: vi förblir i vilan. Genom tron har vi redan fått ”gå in i Guds vila” (Hebr 4:10). Där bor den djupa, stilla glädje som tar emot livet ur Guds hand.

I det kristna pilgrimskapet är Jesus både vägen och målet. I honom sammanfaller vandringen och viloplatsen. Den som låtit sitt liv sammanflätas med Kristi liv har sin viloplats i sitt hjärta, är framme trots att hon ännu är på väg. Med en sådan livshållning blir det viktiga inte hur långt vi hunnit. Långt viktigare är att vi har kommit till ro.

Stressen och otåligheten undergräver tron. De är symptom på att vi vill framåt på egen hand och ännu inte överlåtit oss åt honom som vinkar in mot hjärtat och säger: ”Här är viloplatsen” (Jes 28:12).

 

 

Lidandets fasta


I går framlades vid Uppsala universitet den första avhandlingen om Emil Gustafson, älskad andlig lärare i Sverige vid 1800-talets slut. I kretsar där man törstade efter ett rikare liv med Gud lästes och citerades Emil Gustafsons böcker ivrigt under och ännu mer efter hans levnad.

Ett av dragen i hans andliga undervisning var lidandet som Gud redskap för att leda människan bort från självupptagenhet och distraktioner, till en större närvaro inför Gud. Som metafor för lidandet använder han öknen.

Avhandlingens författare visar hur öknen för Emil Gustafson är platsen där Gud alltid uppenbarar sig. Gustafson skriver: ”Då vi vända ryggen till denna verldens förtrollning och vända vårt ansigte mot öknen, få vi se Guds härlighet.”

Men öknen är inte alltid platsen som människan frivilligt söker sig till. För att leda henne dit använder Gud lidandet: en ofrivillig form av fasta som för oss närmare Gud.

 

 

Med hjärtat fäst på Golgota

 

Närmast korset står Guds moder och den lärjunge som Jesus älskade. Så intar de den plats där kyrkan står varje gång eukaristin firas. Som Lev Gillet, munken från östkyrkan, påminner oss i våra läsningar i middagsbönen den andra veckan i påsktiden: När brödet bryts och vinet hälls i kalken står präst och församling ”sida vid sida under korset, med hjärtat fäst på Golgata”.

Genom att frambära det offer som aldrig behöver upprepas, men som varje gång förmedlar den eviga nåd som strömmar från Kristi eget offer, förenas vi med den kärlek om vilken det heter: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

 

 

Påsktidens vemod


Den första fastedagen i påsktiden är efterlängtad. Det är inte utan att ett visst vemod infinner sig när Stora fastan är över. Något som dessutom lätt ger upphov till en smula dåligt samvete. Borde vi inte glädjas nu, leva uppfyllda av påsktidens ljus?

Känslan av saknad är naturlig eftersom fastan i så hög grad motsvarar våra villkor i denna världen. Den är en förtätad bild av den jordiska verkligheten och dess mödor. Fastetidens realism gör att det är lätt att känna sig mer hemma där än i påsktiden, som motsvarar Guds rike – den verklighet som ännu inte är fullt ut realiserad.

Nu får de återkommande fastedagarna, varje onsdag och fredag, vara en ständig påminnelse om att den återhållsamhet och vaksamhet som hör fastetiden till, alltid bör följa oss. Ty ”djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”.

 

 

Ingen räknar med en död


På Stora fastans sista dag vilar Jesus i graven, dold för världen. Denna dag tillhör på ett särskilt sätt alla de gudsälskare som världen aldrig uppmärksammar, och som inte heller söker någon uppmärksamhet. De som känner och älskar hemligheten med det fördolda livet med Kristus hos Gud, kommer aldrig att bli kända i världen.

Denna märkliga lördag, så fylld av väntan och tystnad, tillhör dem. Nu är Jesus inte längre synlig för världen, han är borta, död. Inte heller Jesu närmaste vänner syns i världens ögon. Ingen räknar med dem, lika lite som man räknar med en död. De har vänt sin blick, inte mot det synliga där döden härskar, utan mot det osynliga där Kristus sönderslitit dödsrikets bojor.

På fastans fyrtionde och sista dag ber vi: Du, vår Herde, som vilade i graven dold för världen, lär oss älska vårt fördolda liv med dig hos Gud.

 

Bilden: Gravprocession i Stora fredagens Aftongudstjänst i Bjärka-Säby. Foto: Benjamin Ekman.

Gudsmoderns lidande


Fader Isidor – staretsen i Florenskys Jordens salt – jämförde ofta, i likhet med kyrkofäderna, Evas födelse ur Adams revben med Kyrkans födelse ur Jesu Kristi sida. Adams underbara sömn jämförde han med Kristi hemlighetsfulla sömn, och revbenen tagna från Adam med spjutet som stöttes i Jesu kropp. Det mirakulösa utflödet av blod och vatten ur Kristi kropp såg han som själva födelsen av Kyrkan.

Och på något vis förband han födelsen av Kyrkan med såret i Gudsmoderns hjärta, det hon fick från svärdet som gick genom hennes själ. Även i den stunden står hon upprätt. “Det finns ingenting i henne som säger nej eller tar tillbaka”, skriver Claudel.

Gudsmoderns lidande, som vi denna Stora fredag inbjuds att dela, förband fader Isidor med Kyrkans välsignelse. ”Kristus födde kyrkan”, sa han, ”och vi har alla blivit ett.”

 

 

Kyrkans födelsedag

 

Det är Kalkens födelsedag, och Kyrkans. Det som hände då, händer nu. Vi upprepar inte bara det som skedde den kvällen i Övre salen, vi deltar i samma måltid. Jesus inbjuder oss att lägga av vår dammiga klädnad, ikläda oss bröllopsskruden och stiga in i den smyckade brudkammaren för att tillsammans med alla Guds heliga sitta till bords vid den stora måltiden i hans rike.

Varje påsk vill Jesus fira måltid med oss i hjärtats övre sal. Ja, inte bara när det är påsk utan varje gång eukaristin firas, vill han komma till oss personligen och fira måltiden i hjärtats dolda kammare. Men det stannar inte ens där. Varje dag och stund – inte endast när vi firar påsk, inte bara när eukaristin firas i församlingen – vill han fira måltid med oss i hjärtats övre sal. Den osynliga, andliga kommunionen med Jesus är källan till varje lärjunges djupaste glädje. Dagligen inbjuds vi till den.

Finns det något rum i mitt inre som är berett inför min Herres besök? Han vill inte bara ha en nisch i våra hjärtan, han vill bo hos oss helt och fullt. Vem har inte överväldigats av sin egen ovärdighet? Om han inte själv förbereder den övre sal i mitt inre där jag kan hålla måltid med min vän, förmår jag inte ta emot honom. Därför ber Kyrkan inför kommunionen: Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord så blir jag helad.

 

 

Slöseri?

 

Onsdagen i Stora veckan firar kyrkan minnet av kvinnan som smörjer Jesu fötter i Simons hus och torkar dem med sitt hår. Handlingen möts av lärjungarnas protester: ”Vilket slöseri!”

Innebörden sträcker sig betydligt längre än till offrandet av en flaska balsamnardus. Det offer människor gett till Jesus, inte bara i form av materiella ting utan genom att helga sina liv åt honom i bön och en kontemplativ livskallelse, har alltid mötts av världens protester: ”Är det inte att slösa bort sitt liv?”

Att slösa sitt hjärtas kärlek på Jesus är att utgjuta en osynlig smörjelse över hans huvud, en handling som är frälsande. Varje sådan handling gör hans offer, i kärlek, synligt och verksamt i världen.

 

 

Till ro i ett knä


Hur kan vi bära varandra genom de många och långa gudstjänster som ligger framför i det liturgiska maraton som Stora fastans slutskede innebär?

Några av fäderna besökte Abba Poimen och sa till honom: ”När vi ser bröder som sover under gudstjänsten, skall vi då väcka dem så att de håller sig vakna?”

Abba Poimen svarade: ”Om jag ser en broder som sover, så lägger jag hans huvud i mitt knä och låter honom vila.”

Var det detta som var fastan: att komma till ro?