Mystikens födelsedag

 

Natten innan shauvot – judarnas pingst liknar rabbinerna vid en kärleksnatt. Den judiska pingsten firar minnet av förbundsakten mellan Gud och hans folk, ingången vid Sinai, som får sin mest fullödiga uttolkning i Höga Visans kärleksberättelse. På samma sätt med kyrkans pingst: Genom Anden utgjuts Guds kärlek i människornas hjärtan och allt det Gud gjort blir en livsförvandlande verklighet.

Kyrkans gudsälskare känner bättre än några andra hemligheten med pingsten. Den grekiske prästmunken, starets Porphyrios, vars texter jag umgåtts med under våren, skriver: ”Eros sträcker sig mot ett högre väsen. Älskaren, Gud, brinner av längtan efter den älskade, och den älskade sträcker sig efter Älskaren.”

Pingstens dop i Helige Ande är en nedsänkning i den gudomliga eros. Därför är pingstdagen den kristna mystikens födelsedag: Den Helige Ande drar denna dag in oss med hela vårt väsen, ande och kropp, i Treenighetens inre liv.

 

 

Plantera ett träd

 

De andliga råden tar ofta fasta på det yttre snarare än det inre livet. Den som söker Gud ges en handfast övning att hålla sig till. “Plantera ett träd och vattna det varje kväll.”  “Gå in i din cell och den skall lära dig allt.” Eller som Jesus sa till sina lärjungar inför pingstnovenan: ”Stanna i Jerusalem.”

Att konsekvent efterleva en enkel regel, som ibland inte alls verkar ha med Gud att göra, sätter igång en process som leder människan till sig själv och sina egna gränser. Med tiden möter hon sin egen vanmakt, så småningom öppnar övningen henne för Anden.

En mycket enkel övning kan leda oss allt djupare in i Guds mysterier – om vi envist håller oss till den. Men den som inte är beredd att gå en yttre väg, gör inte heller framsteg på den inre vägen.

 

 

Pingstnovenan

 

Det är pingstnovenans första dag. Ordet novena syftar på nio, det antal dagar som Maria, Jesu mor, tillsammans med hans lärjungar drog sig tillbaka till en övre sal i Jerusalem där de höll ut i bön och väntan på Andens gåva.

Denna tid av väntan är ett mellanrum, som liknar den skarv som kan uppstå i våra egna liv när något har lagts bakom, men det nya ännu inte visat sig. Vi kan inte rycka till oss framtiden. Men när vi vilar i tron att väntan har sin egen mening infinner sig en frid som lindrar otålighet och rastlöshet.

I denna väntan skänks oss bönens gåva. Och vissheten att nåden ges när tiden är inne.

 

 

Raklång under himlen

 

Efter att ha firat mässa i Farhults medeltidskyrka, lade jag mig raklång på en bänk vid havet. Blev liggande länge under himlen, slumrande, när tröttheten kom.

Vi hade timmarna innan talat om hur vi genom vilan öppnar oss för Gud. En av de mest verksamma formerna av fasta kan vara att upphöra med sitt eget skapande. Det är vägen till att bli en ny skapelse. Här gäller alltså orden i Hebreerbrevet: ”Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan.”

I morgon firar vi Kristi himmelsfärds dag, en fest som markerar att kyrkan hör framtiden till. Den dagen lämnar Jesus jorden och sätter sig på Faderns högra sida. Han kan nu ”vila ut från sitt verk”. Med honom tar den mänskliga naturen plats i himlen.

Därefter är Guds största gåva till oss trons vila.

 

 

Solitärens solidaritet

 

När Jesus kallar oss att gå in i vår kammare för att be, är det aldrig bara för vår egen skull. Vår högsta kallelse som människor är att älska och ära Gud. När vi besvarar den kallelsen börjar vi också älska och ära människorna.

Den kontemplativa vägen leder på ett yttre plan bort från världen. Men bara skenbart. Föreningen med Gud innebär ofrånkomligen en djupare samhörighet med den värld som Gud älskar. Skild från alla förenas den kontemplative med alla. Solitären i Guds namn blir solidarisk med alla människor.

”O om jag kunde finna ett rastställe i öknen”, utbrister profeten Jeremia. Att följa denna längtan är att ta ett större ansvar för den värld vi tillhör. Endast den som har sina källor i Gud, blir själv en källa som kan släcka andras törst.

 

 

Hjärtan enigt sammanslutna

 

När vi idag firar minnet av herrnhutarnas förgrundsgestalt, Nikolaus von Zinzendorf, påminns vi om en vitaliserande andlig rörelse som spelat roll i Bjärka-Säbys historia. Konsul Oscar Ekmans morföräldrar, Peter och Hedvig Ekman i Göteborg, påverkades under 1700-talet av den herrnhutiska väckelsen som kommit till Sverige. Man sände sin äldste son, Johan Jakob – konsul Ekmans far – till byn Herrnhut för utbildning. Här kom han i kontakt med en kommunitetsliknande gemenskap där idealet var det levda livet i Kristi efterföljd (se dagens synaxarium).

Ett par generationer senare formade Johan Jakob Ekmans sonson, godsägare Oscar Ekman, sina två valspråk på Bjärka-Säby: Vara, icke synes. Bed och arbeta.

Ingenting är tillfälligheter. Livshållningen fanns i det ekmanska hemmet, där inflytandet från Herrnhut – namnet betyder Herrens beskydd – traderades. Den gemenskap som i dag finns kring Bjärka-Säby, förenad av en gemensam regel, har inte bara bundsförvanter i avlägsna ökentrakter. Det finns en tradition närmare än så. Herrnhutismen kännetecknades av en stillsam och praktisk andlighet, med en stark underton av glädje, där det personliga förhållandet till Jesus, och därmed till varandra, stod i centrum.

Herrnhutismens spiritualitet sammanfattas väl i inledningen till den psalm av Zinzendorf som finns i Svenska psalmboken (nr 58):

Hjärtan enigt sammanslutna
Sök i Herrens hjärta ro.
Lågor ur Guds väsen flutna,
Brinn här klart i Kristi tro.

 

 

Öknens hemlighet

 

Till öknen dras även den som inte bara vill bemästra sig själv utan också andra. Abba Ammun av Nitria besökte abba Antonios och sa till honom: “Jag fastar mer än du. Vad kommer det sig att ditt namn är mera hedrat bland människorna än mitt?”

Abba Antonios svarade: “Därför att jag älskar Gud mer än du.”

Öknens hemlighet – att kärlek endast kan bo i ett hjärta som renats från sig själv – är svår att tillägna sig när vi övertygat oss om det motsatta: att kärlek kan uppstå i ett hjärta som bågnar av begär.

Det händer att människan, för att vinna sin frihet, lockas ut i den trakt där de vilda djuren bor. ”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” (Hos 2:14)

 

 

Kunskapens djup

 

”Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd”, säger David i den etthundratrettionionde psalmen.

Vilken kunskap talar han om? I den föregående strofen heter det: ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.”

Guds fullständiga kunskap om varje människa.

I dagens lektionarium från profeten Jesaja återkommer det: ”han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte.”

Det ”djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud”, som Paulus förundras över i Romarbrevet, är den hemlighetsfulla väg som Gud väljer ”för att kunna förbarma sig över alla” vars namn han uttalat redan i deras moderliv. (Rom 11:32) Därför är varje fastedag kyrkan ger oss en källa till lovsång. Den för oss ett litet famntag närmare det kunskapens djup i vilken tron hämtar sin näring.