För världens liv

 

– Amen!

Ett av liturgins allra viktigaste ord är amen. Alla kan inte uttala varje bön i gudstjänsten, men genom vårt amen deltar vi i bönerna och gör dem till våra, som om vi själva bad dem. Detta lilla ord är avgörande för hela församlingens ”prästtjänst” i liturgin.

Det största och viktigaste av dessa är det som brukar kallas ”stora Amen”. Det beseglar hela den långa eukaristiska bönen, från orden ”Upplyft era hjärtan” till den avslutande lovprisningen till den Treenige. I många liturgier sjungs det som ett trefaldigt amen. Hieronymus skriver på 300-talet att när detta Amen proklamerades i församlingen skakade alla hednatempel i Rom.

Nu är bordet dukat, måltiden tillredd och vi bjuds att ta emot Kristus i brödet och vinet, hans sanna kropp och hans sanna blod. I den himmelska festmåltiden förenas vi med Kristus, för att sändas till människorna som ett bröd som bryts, delas och konsumeras för världens liv!

 

 

Andens nedstigande

 

– Sänd din helige Ande över oss och över dessa gåvor!

På apostlafastans näst sist dag har vi i vår kommentar till gudstjänsten kommit till den helt avgörande händelsen, inte bara i liturgin men i hela vårt kristna liv: den helige Andes nedstigande. Som en ortodox lärare uttryckt det: ”Utan den helige Ande blir liturgin besvärjelse.”

Överskridandet av tid och rum, vår förening med Kristus, liksom kyrkans enhet – allt är möjligt endast tack vare pingsten. Den del av den eukaristiska bönen, som ger uttryck för vår tro och vår förväntan att Anden vill komma över oss, kallas på grekiska epikles, åkallan. ”Varje liturgi är en ny pingst”, skriver fader Lev Gillet, och tillägger att prästen alltid bör låta bönerna om den helige Andes nedstigande åtföljas av ett ögonblicks stilla tillbedjan för att därmed understryka hur viktiga de är.

Bönen om att Anden skall komma över oss och de gåvor vi burit fram har i de flesta liturgier sin plats efter instiftelseorden och åminnelsebönen. Men hela liturgin är en epikles – för att hela vårt liv skall vara det. Den ständiga bönen om Andens uppfyllelse och närvaro gör oss till eukaristiska människor.

 

 

Minnet av framtiden

 

– Gör detta till min åminnelse.

Det är inte bara rummet som överskrids när vi firar eukaristin. Vi träder även ut ur tidens kalender. Den liturgiska beteckningen för detta mysterium är anamnes, det grekiska ordet för åminnelse.

Det levande minnet gör oss samtida med det som varit – och med det som skall komma. Därför heter det i Chrysostomosliturgins åminnelsebön: Enligt hans frälsande befallning firar vi åminnelsen av … hans återkomst i härlighet.

Att fira minnet av en händelse som ännu inte inträffat går på tvärs mot alla våra föreställningar. Refererar inte minnet till det förflutna? Tidens sönderfall i sekvenser – det förflutna, nuet och framtiden – är en följd av döden. När döden i Kristus upphävs blir även tiden frälst. Framtiden är inte längre åtskild från historien och nuet; den är nu den källa som skänker mening åt såväl historien som nuet.

Så som Kristus efter sin himmelsfärd hör framtiden till, så tillhör också kyrkan framtiden. Eukaristin en manifestation av denna hemlighet. Omkring Herrens bord är vi ögonvittnen till händelser som ännu inte inträffat. Vi smakar den nya tiden.

 

 

Himlen på jorden

 

– Upplyft era hjärtan!

Med celebrantens utrop till församlingen, formulerat med identiska ord sedan 200-talet, inleds den eukaristiska bönen. Vi uppmanas att lämna våra jordiska omsorger och bekymmer bakom oss, och stiga upp dit där vi hör hemma.

Anaforan – den liturgiska beteckningen på detta skeende betyder ”upphöjelse” – transcenderar rummet. Vi firar gudstjänsten på jorden, på samma gång som vi träder in i den himmelska verkligheten.

Det var inte underligt att de tidiga kristna sa att de ”firade mysterierna” när de samlades kring Herrens bord. Eukaristins liturgi utgör en förtätning av det mysterium som vår tro vilar på. Med Paulus ord: ”ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.”

Uppstigandet till himlen sker för världens liv. När kyrkan lever i Kristus, på Fadern högra sida, blir hon himlen på jorden.

 

 

Livet som offertorium

 

Under apostlafastans fem sista dagar skall vi säga något om gudstjänstens absoluta höjdpunkt: firandet av Herrens måltid eller eukaristins liturgi.

Måltiden inleds med vad som i västlig tradition kallas offertorium – ordet betyder frambärande och motsvaras av den ortodoxa liturgins proskomedi, när bröd och vin bärs fram och bereds på altaret som dukas till en måltid.

I brödet och vinet bär vi fram vårt eget brustna liv och på samma gång hela världens sargade liv, för att allt skall förenas med Fadern genom Sonens offer i den helige Ande. Som det heter i Chrysostomosliturgin: Vi frambär av dina gåvor, det som tillhör dig, för alla och för allt.

Frambärandet som moment i gudstjänsten är viktigt och får inte “bortrationaliseras”. I denna handling åskådliggörs hela eukaristins centrala budskap: Allt det vi frambär till Gud i tacksägelse blir för oss till gemenskap med Gud.

 

 

Vår prästtjänst

 

Predikan följs av församlingens gensvar på Guds tilltal. Det sker på två sätt: hos var och en personligen i den tystnad som alltid bör följa efter predikan – som inte bör vara för kort – och tillsammans i trosbekännelsen, som i söndagens gudstjänst bör bestå av dess nicenska form. Såväl tystnad som trosbekännelse är en plats för överlåtelse och en ny början i vårt andliga liv.

Nu kan vi som döpta träda in i vår prästtjänst och be för alla människor: för kyrkan, världen, de nödlidande och den egna församlingen. Uppdraget som förebedjare är ett av de viktigaste, och ger inspiration och vägledning åt hela församlingen i vars och ens personliga böneliv. Inte heller här handlar det om att åstadkomma poetiska konstycken utan om att konkret, med namns nämnande och i koncentrerade böner, sträcka sig ut i åkallan för en sargad värld och kämpande människor.

Kyrkans förbön avslutar Ordets liturgi. Guds ord väcker trons bön i våra hjärtan. Och när bönens ande vilar över församlingen kan Gud inte hålla tillbaka sin barmhärtighet.

 

 

Predikan

 

Predikan är en väsentlig del av gudstjänsten, men också känslig. Den är ett av momenten i Ordets liturgi och får därför inte ta överhand så att obalans uppstår. En välförberedd predikant får mycket sagt på 12-15 minuter, ett riktmärke för predikans längd i söndagens mässa. Till predikantens disciplin hör att underordna sig de bibeltexter som lästs, i synnerhet evangeliet. Predikan skall vara en utläggning av dessa, inte ett andligt föredrag eller kåseri.

För övrigt kan räcka med att återge något av vad fader Lev Gillet – En munk från östkyrkan – skriver om predikan i den lilla skriften Var min präst:

En ”bra” predikan är varken en litterär skapelse eller ett retoriskt konststycke. Den bör vara kort och enkel. Den bör ha en enda poäng, säga en enda sak, men på ett sådant sätt att den talar personligt till varje åhörare. Den bör dra in åhöraren i Ordets heliga närvaro, så att det talar in i hans eller hennes speciella livssituation. 

 

 

Nära Jesus

 

I vår kommentar under apostlafastan till Den heliga mässan har vi nu kommit till en av liturgins absoluta höjdpunkter: Evangelieprocessionen.

Jag är personligen en förespråkare för att evangelieläsningen i söndagens gudstjänst alltid skall ske i procession, så att evangeliet läses i församlingens mitt. Det motsvarar då vad som i den ortodoxa liturgin kallas Lilla intåget.

Processionen är en levande bild av Kristi ankomst till världen. Evangelieboken som bärs genom församlingen är en ikon av Kristus. Ljusen som bärs framför evangeliet betecknar förelöparen, Johannes Döparen, om vilken det heter: ”Han var en lampa som brann och lyste.” När evangelieboken till en början bärs stängd, återges hur Jesu första framträdande i världen, vid Jordan, sker under tystnad. När evangeliet öppnas och läses hör vi Kristus själv tala, och vi vänder oss mot honom. Några lämnar sina platser i kyrkan och söker sig närmare; de vill komma riktigt nära Jesus för att inte gå miste om ett enda ord!

Läsningen av evangeliet är en manifestation av inkarnationens mysterium. Genom att brista ut i hallelujahymnen, som omger evangelieprocessionen, prisar vi nu Gud för att han har uppenbarat sig i världen genom sin enfödde Son.

 

 

En Kristusprofetia


Den svenska evangelieboken har numera en stor fördel genom att den för varje söndag och festdag innehåller en läsning från Gamla testamentet, i likhet med det romersk-katolska lektionariet för mässan. Något som dock inte är fallet i den ortodoxa liturgin – i Chrysostomosliturgin fanns den med från början men togs senare bort. I denna liturgi läses i regel endast episteltext och evangelium, tillsammans med sjungen psaltarpsalm.

Medan en gammaltestamentlig text alltid läses i svenskkyrklig tradition, händer dock att psaltarpsalmen, som bör sjungas, ”glöms” bort – trots att den finns med i evangeliebok och psalmbok för varje söndag.

Psaltaren har Johannes Döparens roll i liturgin: som en Kristusprofetia banar den väg för Herren och manar oss att ta emot honom. När han kommer emot oss i den eukaristiska församlingen pekar psalmerna ut honom: Där är Guds lamm!

 

 

Ordets liturgi

 

Gudstjänstens andra del ­­– Ordets liturgi – har en tydlig dialogkaraktär: Gud talar till oss, och vi svarar genom tystnad och bön, sång, trosbekännelse och förbön. Denna del inleds med den gammaltestamentliga läsningen och sträcker sig fram till Kyrkans förbön. Den bör alltid hållas ihop som en Ordets liturgi och får därför inte distraheras av ovidkommande inslag som pålysningar.

Läsningen av Guds ord är ett av gudstjänstens viktigaste uppdrag. Det utgjorde i den tidiga kyrkan en särskild tjänst i församlingarna. Här gäller orden om att vi har olika gåvor alltefter den nåd vi fått. Den offentliga läsningen av helig text bör ske av utvalda och tränade läsare – lektorer – som genom att återkommande läsa i gudstjänsten både får en vana och en möjlighet att förbereda sig för uppgiften.

Lektorerna är Guds mun i församlingen. Deras uppgift är både svår och enkel: att läsa bibeltexten så att de församlade hör Herren tala.