Avstå från sin vilja?

 

Sådden ”på de steniga ställena”, bilden av den som med entusiasm öppnar sin famn för Ordet ”men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktig” (Matt 13:21), var den iakttagelse som fick munkfadern Benedikt att på 500-talet framhålla stabilitas loci – troheten mot platsen – som livsideal.

Det finns olika sätt att råda bot på flyktighet. Det viktigaste är lydnaden, att avstå från sin vilja.

Avstå från sin vilja? Ja, eftersom dess kluvenhet är roten till vår rotlöshet. Bara den som avstår från sin vilja kan få den tillbaka hel. Utan lydnad vinner hjärtat inget rotfäste. För de heliga är den insikten grunden för varje fastehandling.

 

 

Hållas tillbaka

 

Två veckor innan Kristi förklaring firar kyrkan aposteln Jakob, en av Jesu mest förtrogna lärjungar. Han tillhörde de tre utvalda som fick följa med Jesus upp på det heliga berget.

Jakob är ett unikt vittne om den förtrogenhet med Jesus som vi alla är kallade till. ”Jag vill att de som du har givit mig skall vara med mig där jag är”, säger Jesus i sin bön till Fadern. Dessa ord syftar på det kommande riket. Men de handlar inte bara om framtiden. De gäller både det som varit och det som är nu.

Jesu bön är att vi skall vara hos honom, var vi än är och vad vi än gör, så att han får forma oss till det han vill. Då kan han, när så är nödvändigt, hålla oss tillbaka så som Jesus höll tillbaka Jakob när han i sin glödande iver villa kalla ned eld över dem inte tog emot Jesus. Genom att han var ”hos Jesus” undgick Jakob att synda.

 

 

Vad behöver ratas?

 

I dag uppträder Paulus på areopagen i Athen – läsningen ur vårt lektionarium från Apostlagärningarna 17 – och uppmanar ”alla och överallt” att omvända sig.

I apostelns sätt att anknyta till athenarnas värld blir det tydligt att omvändelsen inte är liktydig med ett förkastande av allt det vi sedan tidigare bär med oss. Den innebär snarare en förnyelse av tankar och sinnen, och därmed en rening av all mänsklig erfarenhet och kunskap.

Det goda vi funnit i vårt sökande skall inte nödvändigtvis ratas. Men det behöver helgas och riktas mot Gud. ”Allt som kallas dygd” kan ställas i Guds tjänst, som Paulus uttrycker det i Filipperbrevet.

 

 

Bli inte lärare

 

I dag firar vi minnet av en av öknens mest fåordiga, Abba Pambo. Som framgår av vårt synaxarium lär han oss en av de viktigaste formerna av fasta i en tid när vi ofta överträder det apostoliska budet: ”Bli inte lärare allesammans.”

När de som övat sig i tungans fasta väl talar, märker vi hur orden springer fram ur den heliga tystnadens källa. Kontrasten är slående i jämförelse med det lättsinniga religiösa prat, helt i avsaknad av djup och verklig vördnad för andra, som vi så ofta ger ifrån oss.

När ökenfäderna talade var det för att orden skulle bli till verklig uppbyggelse. Därför undvek de att svara när de märkte att någon frågade utifrån orena motiv, och de undvek helt att delta i teologiska dispyter och polemik.

 

 

Ljusets makt

 

Fredag är varje veckas viktigaste fastedag. Korsfästelsens dag. Den dag när alla onda makter riktar sig mot Jesus. Men Jesus riktar sitt ansikte mot Fadern.

Denna scen vägleder oss i vår kamp. Kämpa inte mot ondskan. Ignorera djävulen. Om det onda angriper dig från ett håll, vänd dig i den andra riktningen. Mot Kristus. I ljuset från hans ansikte har mörkret ingen makt.

 

 

Herren hade gömt dem

 

“De strövade för berg till höjd och glömde sin viloplats”, skriver Jeremia (50:6). Profeten sätter fingret på den största av alla förluster. Den som glömt sin viloplats blir med Kain “rastlöst och rotlös” på jorden. Syndafallet är i grunden förlusten av en viloplats, Eden.

I det ljuset klarnar omvändelsens innebörd. En annan av profeterna, Jesaja, säger: “Vänd om och var stilla.” (30:15) Varje fastedag är en kallelse till omvändelse, att söka den stillhet där distraktionerna skingras och vi ser Gud i allt och överallt. Platsen där det onda inte kommer åt våra hjärtan.

När de onda försöker lägga händerna på Jeremia och hans skrivare, Baruk, heter det betecknande: “Herren hade gömt dem.” (36:26)

 

 

När det klarnar

 

Öknen är metaforen för alla former av fasta, platsen för den stillhet i vilken vi ser Gud i allt och överallt. ”Bli stilla och besinna att Herren är Gud.” (Ps 46:11) I denna stillhet är vår kamp inte längre kamp. Där uppfylls vad som sägs i Andra Mosebok: ”Herren skall strida för er, och ni skall vara stilla därvid.” (2 Mos 14:14)

Naturligtvis är det inte så att stillheten, eller fastan, framkallar Guds närvaro. Gud är här, Gud är överallt, säger en av ökenfäderna. Öknens gåva är att den gör oss närvarande. När vi blir uppmärksamma och stilla klarnar det inom oss: ”Herren är en verklig Gud, en levande Gud, en evig konung”. (Jer 10:10)

 

Där Kristus gömmer sig

 

I vårt lektionarium läser vi just nu om den unga judiska kvinnan Ester, en av två böcker i Gamla testamentet – den andra är Höga visan – där Gud aldrig nämns. Men berättelsen om Ester är ett evangelium som pekar mot honom som är Gud med oss.

Namnet Ester kommer av ett hebreiskt verb som betyder ”att gömma”. Kristus gömmer sig i berättelsen om Ester, liksom i varje bibelbok, ja, i livets alla möten och händelser. Jesus kom när ”tiden var inne” och avstod från allt för att ge världen liv. Ester fick sin ställning som drottning åt den persiske kungen Xerxes I på 480-talet f Kr just ”för en stund som denna”, som hennes farbror Mordokaj uttrycker det. För att rädda sitt folk satte hon hela sitt liv på spel: “Är jag förlorad, så är jag förlorad” (4:16).

I Esters ord ryms hemligheten med Jesu liv och det innersta i den kristna kallelsen: delaktigheten i Kristi offer. ”Den som mister sitt liv skall vinna det.”