Försoning?

 

Finns någon försoning att uppnå i Syrien i dag? Fader Paolo Dall’Oglio, andlig ledare för klostret i Mar Musa, ställde frågan i samband med att han tidigare i augusti besökte FN i New York.

Svaret måste vara ett klart och tydligt ja, hävdade han. ”Men vi syrier måste i våra hjärtan bevara försoning som målet för våra handlingar, medvetna om att det finns ingen möjlig försoning utan ett pluralistiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter.”

Försoning är hjärtat i evangeliet. Varje fredag en påminnelse om Sonens ofattbara bön till sin Fader på den största av alla fredagar: ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör.” För alla som drabbat av oförrätter, våld och övergrepp är försoning långt mer än idé. Det är den dyrbara gåva vi får ta emot när en människa i sitt eget lidande har förenats med Kristus i hans lidande.

 

 

Den farliga sanningen

 

Det är inte ofarligt att säga som det är.  Johannes döparen, vars martyrium kyrkan i dag firar, hade påtalat för kungen, Herodes, det otillbörliga i att han levde med sin brors hustru. Det kostade honom bokstavligen livet.

Sanningen har en bundsförvant i varje människa. Den instans vi kallar samvetet. Människan är den enda varelsen som vet något om ont och gott redan innan hon har fostrats till ett visst beteende. Vi kan välja att lyssna till samvetets stämma i vårt inre. Vi kan också överrösta den. Den mänskliga värdigheten bevaras genom troheten mot sanningens röst.

Ända till slutet lyssnar Johannes till sanningens röst. Han sänder sin fråga till Jesus: ”Är du den som skulle komma?” Frågor och tvivel är inte ett hot mot evangeliet. De är tvärtom nödvändiga för att slå sönder andliga luftslott och argument för tron som inte har med sanningen att göra. Det uppriktiga tvivlet står i sanningens tjänst.

Den som förblir vid sanningen kan berövas livet men aldrig sin värdighet.

 

Under fikonträdet

 

Som framgår av dagens synaxarium hävdar en tidig tradition i kyrkan att aposteln Bartolomaios var identisk med Natanel som möter Jesus när han sitter under ett fikonträd.

Tillsammans med denna skildring ur Johannesevangeliet läser kyrkan i dag berättelsen om patriarken Jakobs dröm som efteråt fick honom att utbrista: “Här är himlens port.”

Den som “sitter under fikonträdet” – bilden av att umgås med Skriften – befinner sig alltid vid himlens port. I vår lectio divina, den uppmärksamma läsningen av Bibeln, väntar samma erfarenhet som Jakob gjorde: “Herren är på denna plats, och jag visste det inte!”

Varje plats där vi öppnar vår bibel kan bli en helig plats. En Guds boning. En himlens port.

 

 

Tremendum et fascinosum

 

Öknen med sin fostrande tomhet och havet med sina omätliga djup är nära förbundna med varandra i den asketiska traditionen. Vi känner till ökenfäderna. Och vi har hört om de keltiska munkarna. Om de vindpinade öarna utmed de skotska och irländska kusterna sa man på 500-talet att där fanns fler helgon än stjärnor på himlen.

Det var de ivrigaste bland gudssökarna som drogs till dessa platser. Allra längst bort från all så kallad civilisation tog de upp kampen för sin frälsning och fann vägen till Eden. Fjärran från allt förenades de med allt.

Havet och öknen lärde inte bara dessa asketer vad det kostade att bli en kristen. Det skänkte dem erfarenheten av en Gud som är tremendum et fascinosum. Lika förfärande som havet och öknen. Och lika ljuvlig.

 

 

 

Oegennyttan

 

Den franske författaren Jean Giono skriver i en underbar liten bok – Mannen som planterade träd – om en ensam människas förmåga att med ”storslagen frikostighet, uthållighet och envishet” förvandla en öken till ett Kanaans land.

Vad är det som gör att våra liv kan betyda något för andra och lämna spår efter sig? Det är bland annat, konstaterar Jean Giono, att vår verksamhet är ”helt oegennyttig” och att den ”skett utan tanke på belöning”.

Så bör det också vara med fastan, vilket Jesus framhåller. För att den skall ge ”lön” måste den ske dold för omgivningens blickar, utan all tanke på egen nytta eller avkastning.

 

 

Fruktbarhet och försakelse

 

I dag är Gudsmodersfastans sista dag. I morgon firar kyrkan Marias avsomnande i tacksägelse: hon tog emot Guds ord, bar Ordet i sitt liv och födde Ordet till världen. Hon blev moder till drakens besegrare. Guds ord är än i dag Andens svärd som besegrar världens makter. Det yttersta tecknet för denna seger är korset.

I korset förenas försakelse och fruktbarhet. Denna förening var mönstret i Guds moders liv och målet för Guds sons liv. I den föreningen öppnar sig eukaristins hemlighet – vi äter och dricker av den frukt korset burit genom Kristi kärleksoffer. Så kan våra liv, precis som Marias, bli en eukaristi, en offergåva i tacksägelse över Guds oändliga kärlek som bär frukt i världen när vi säger vårt ja till Guds ord.

 

 

Kvinnan och draken

 

Om två dagar firar kyrkan i både öst och väst Gudsmoderns avsomnande. En av de texter som då läses är hämtad från Uppenbarelseboken 12:1-6, om draken som står framför kvinnan och väntar på att få sluka hennes barn.

Denna profetiska utsaga handlar också om Guds moder: frukten av Guds ord var hotad i Marias liv. Det skedde bokstavligt när Jesus hade fötts. Draken – Herodes – gjorde allt för att ta död på Marias son, utan att lyckas.

På motsvarande sätt lever vår tro, frukten av det som blivit till genom helig Ande i våra liv, under hot. Denna världens ande söker sluka vår tro, men kommer inte att lyckas. Inte på grund av vår trosstyrka, utan för att Gud har ”ryckt upp oss till himlen”, i likhet med vad Johannes i sin syn ser ske med kvinnans son. När Kristus steg upp till himlen, steg vi upp med honom. Om vi förblir där, gör honom till vår tillflykt, skall det förgängliga en dag kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet. Ty barnet som Guds moder födde har övervunnit döden.

 

 

Den yngsta systern

 

Författaren till den klassiska romanen Prästmans dagbok, fransmannen Georges Bernanos, tyckte sig i jungfru Marias ögon se ”något oförklarligt, outsägligt, något som gör henne yngre än synd, yngre än den släkt hon härstammar från, och ändå är hon moder, av nåd Moder till varje slag av nåd, den yngsta systern i människosläktet”.

 

 

Är det mänskligt att synda?

 

Genom en parallelläsning av två bibelverser – Efesierbrevet 5:27 och Höga visan 4:7 – framhåller de äldsta traditionerna i kyrkan Marias skönhet och renhet, och låter den stå som tecken på hela mänsklighetens kallelse. Mot denna har framförts en kritik som bland annat menar att Gud ensam är fullkomligt skön och ren. Men glömmer vi då inte nådens väldiga kraft och frälsningens potential att återge skapelsen dess ursprungliga skönhet?

Efter fallet tenderar människan att finna en gemensam tröst i synden. ”Det är mänskligt att synda”, säger vi och menar att Maria mister något av sin mänsklighet om hon inte har syndat. Den som fallit behöver förvisso tröst i sin förtvivlan och en påminnelse om att hon inte är ensam. I den meningen finns en sanning i ordspråket.

Men teologiskt är påståendet inte korrekt. För att inte mista visionen om vilka vi är, och vad vi är ämnade för, får vi inte glömma att människan från början inte var tänkt att synda. Tron att Jesus var utan synd innebär inte att han därför var mindre mänsklig. Han var snarare fullt ut mänsklig. Synden bryter ned oss, medan Guds vilja gör sinnet ljust och hjärtat glatt.

 

 

Genom örat

 

Maria blev havande genom örat, säger kyrkofäderna. Hennes sätt att lyssna till Gud, och ta emot hans ord, står som en förebild för all andlig läsning.

Den uppmärksamma läsningen av Bibeln, där vi läser inte för att lära något nytt utan för vad läsningen gör med oss, formar en kontemplativ livshållning.

När Anden gör Ordet levande blir läsaren havande med Gud.