Tredje dagen

 

Det finns få platser på jorden där sandöknen och havsöknen alldeles självklart övergår i varandra. Anholt är en av dessa.

Tredje dagen påbörjar vi vandringen in i sandöknen. Här finns landskapets alla särdrag. De lågväxande buskarna. Sanden som suger åt sig stegen. Öar av krypande växter. Den absoluta tystnaden. Endast vinden höjer sin röst och får det savannliknande gräset att böja sig i djupa prostrationer. Men framför allt: en genomförd enformighet.

Är öknen en ond plats? Anholt en gudsförgäten ö? I så fall bara skenbart. Efter några kilometers vandring uppenbarar sig som från ingenstans några små fåglar och börjar sjunga. Tecknet på en god plats!

Och nu har prästen kommit till Anholt. Dagliga tideböner – den enfaldigaste av gudstjänstformer! – firas i kyrkan för första gången på 200 år. Även på Anholt gräver djävulen sin egen grop. Ty enformighet föder enfald, den smala porten till paradiset.

Gryning den fjärde dagen. Nu väntar havsöknen.

 

 

Yom Kippur

 

Efter sju timmars båtfärd anländer jag till ön som beskrivits som Nordeuropas största öken, ”klosterön” som författaren Claes Hyllinger kallar den i sin roman Den stora sammankomsten. Egyptens öknar är lättillgängliga i jämförelse!

Passande nog, i flera bemärkelser, infaller i dag Yom Kippur, Den stora försoningsdagen. Titeln på Hyllingers roman skulle lika gärna kunna gälla denna dag. Det är årets största och viktigaste andliga högtid i judisk tradition, med en strikt 25-timmarsfasta, något en majoritet av judar än i dag iakttar.

Yom Kippur, som föregriper Stora fredagen i Kristi påsk, instiftades under Israels folks ökenvandring (läs 3 Mos 16), och kom därefter att bli den enda dag på året då översteprästen gick in i det allra heligaste för att bringa försoning för folket.

I solidaritet med våra judiska syskon firar vi eukaristi i Laudes med prästen på Anholt, och får det självklara ämnet för vår fortsatta meditation denna dag. Försoningsdagen är en påminnelse om Guds helighet och syndens allvar. Ingen känner en sådan glädje över försoningen som den som darrat inför synden.

Följ mig

 

När Jesus möter en människa frågar han inte ”Tror du på Gud?” eller ”Vilka värderingar har du?”. Han bryr sig varken om en människas sociala eller moraliska status. Annars skulle till exempel Matteus, vars minne kyrkan i dag firar, aldrig blivit aktuell.

Jesus kräver vare sig tro eller moral för att inleda en relation med oss. Han som själv är hela innehållet i den kristna tron räcker oss sin hand och säger: Gå med mig, lev med mig, se på mig. I hans närhet börjar tron växa.

Orden som Matteus hörde där han satt vid tullhuset – ”Följ mig” – gjorde honom till apostel när han besvarade dem. De gör oss till dem Gud har ämnat oss att vara.

Bild: Matteus kallelse av Hendrick ter Brugghen.

Förtrogen med allt

 

”Från min födelsestund är mitt liv i din hand.” (Ps 22:11) I dessa ord ur Psaltaren hör vi Jesu egen bön, och får i dag göra den till vår.

Att leva med Psaltaren i sin bön, så som vi gör i vår gemenskap, kräver övning och tillvänjning. Många psalmer blir svåra att göra till sin bön innan vi upptäckt Kristus som den egentlige psalmisten. När orden om hämnd på fiender läses i ljuset av Jesu uppmaning att vi skall älska våra fiender får de plötsligt en annan, klarare innebörd. Vår kamp är inte mot kött och blod – ingen människa får hatas eller bekämpas! – utan ”mot ondskans andekrafter i himlarymderna”.

Med hjälp av Psaltaren träder vi in i det andliga universum där Jesus rörde sig, vi förnimmer hans närvaro, gör hans böner till våra. Så får vi ord för allt det han gick igenom: frestelser, lidande, glädje. Inget undgick Jesus. Psaltaren är förtrogen med allt.

 

 

Korsets makt

 

I den eukaristiska bönen i den heliga mässan, ber kyrkan i dag med orden:

Genom korset faller domen över världen
och uppenbaras den Korsfästes makt,
han som gav sitt liv för oss:
Jesus Kristus, vår Herre.

På denna festdag till korsets ära, firad sedan 300-talet i både öst och väst, förkunnar vi den dårskap genom vilken världen blir frälst. När Gud ställer sig på alla dömdas, alla förföljdas, förnedrades och orättfärdigt fängslades sida ”sväljer djävulen en krok dold i Jesu kropp”, som Gregorios av Nyssa uttrycker det.

Detta är korsets makt och mysterium: varje gång vi älskar våra fiender och ber för dem som förföljer oss, faller domen över världen.

 

 

Beseglad

 

Vad skall vi göra när nådens ljus fördunklas i själen? Det kommer ju för varje kristen stunder när kraften och glädjen undflyr oss, när tvivlets frestelse skaver i hjärtat. Då räcker det att vi blir påminda om vad vi just läst i vårt lektionarium: ”Gud har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan”. (2 Kor 1:22)

Paulus använder sin tids affärsspråk. Ett sigill var ett tecken på någons egendom. En borgen – eller ordagrant ”handpenning” – var i antiken en fackterm för den första avbetalningen av en skuld. Den utgjorde en garanti för att ett åtagande var giltigt och skulle fullbordas.

När tankarna svärmar i vårt inre finns därför lika lite anledning att uppröras som när bin svärmar. Låt dem vara, de kommer så småningom till ro. Då klarnar verkligheten och vi kan på nytt uppfatta Andens röst i vårt inre som oavbrutet vittnar om vår tillhörighet, vare sig vi hör den eller inte: ”Abba Fader!”

 

Förnyelsens källa

 

I dagens evangelium säger Jesus: “Ingen som har druckit gammalt vin vill ha det nya; han tycker det gamla är bättre.”

Kan det uttryckas tydligare? Traditionen är förnyelsens källa.

 

 

Fasteregler

 

Den 1 september inleddes det ortodoxa kyrkoåret, en tradition som kommer av att det var nyårsdag i det gamla bysantinska riket. Frågan ställs ibland hur fastereglerna ser ut i den ortodoxa kyrkotraditionen.

Dessa är tydliga och följande gäller: på fastedagar avstår man från kött, animaliska produkter (ost, smör, mjölk, ägg), fisk (gäller ej bläckfisk och skaldjur) samt olivolja och vin.

Fastan mildras alltid för de gamla och de som inte har full hälsa. Den som är osäker rekommenderas att söka vägledning hos sin andlige fader. Kyrkan betonar att fastereglerna, som förvisso bör tas seriöst, inte skall tolkas med pedantisk lagiskhet: ”Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande” (Rom 14:17).