Guds glädje

 

Vad gör vår bön verksam? När blir bönen en smak av Herrens ljuvlighet som inte vill gå över?

När vi gör det som behagar honom. ”Han lämnar mig aldrig ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom”, säger Jesus. (Joh 8:29)

Denna vecka har vi läst om hur Salomo, när han fick be Gud om vad han ville, bad om ett lyhört sinne. Det heter i Första Kungaboken: ”Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta.” (1 Kung 3:10)

Vår bön kan fylla Gud med glädje!

 

 

Ordens fasta

 

Talets och skrivandets fasta är vi få som har erfarenhet av i vår tid. Redan Maximos Bekännaren på 600-talet ursäktade sig härvidlag. I förordet till sina fyrahundra sentenser om kärlek, skriver han:

Vi är många som plågar människor med ord nuförtiden, medan de som undervisar eller undervisas genom handlingar är få.

Bland kartusianmunkarna, den kanske striktaste av alla klosterordnar med upprinnelse på 1100-talet, instämmer man sannolikt. Här är tystnaden dygd, munkarna talar sällan. Likväl har de en gedigen tradition av bokutgivning. Guido I, en av deras första abbotar, skrev:

Böcker bör tillverkas med största omsorg så att vi kan förkunna Guds ord genom våra händers arbete, då vi är förhindrade att göra det med våra läppar.

Det påminner om några ord av en ökenfader på 300-talet:

Den som har råd bör skaffa sig goda andliga böcker. Bara genom att se på böckerna får man mindre lust att synda.

 

 

Var inte rädd!

 

Rädsla finns inte i kärleken, skriver lärjungen som lutade sig mot Jesu bröst. Vi har denna vecka inlett läsningen av hans visionära bok, den som avslutar vår bibel. Uppenbarelseboken återkommer alltid i vårt lektionarium när vi närmar oss kyrkoårets slutskede. Vi läser på nytt igenom dramat i dess helhet.

För de kristna som först fick läsa den visionära texten var den en tröstbok, inte en hotfull traktat. De var utsatta för förföljelse, författaren själv förvisad till en ö i Medelhavet. Nu får de veta att världen står inför omvälvande katastrofer. Boken inleds med att Johannes får se Jesus, känna hans hand på sin skuldra och höra samma ord han för många år sedan mött på det heliga berget: Var inte rädd.

I dag vill Jesus lägga sin högra hand på dig för att du skall förstå att han är på armlängds avstånd. Hoten mot våra liv kan komma utifrån eller inifrån. Men för den som är innesluten i Jesus Kristus finns ingenting att frukta.

 

 

Självinsikt

 

Det finns knappast något svårare än att ge en uppriktig bild av sig själv. Vägen till att vara sig själv är inte att ”följa sitt hjärta”, som vi ibland säger. Bakom den moderna föreställningen att man genom att vara ”uppriktig” kan vara sig själv, ligger illusionen att vi på egen hand skulle kunna komma fram till vad som är äkta och vad som är imitation i våra liv. Som om det går att frilägga enkla och odelade böjelser och motiv inom sig själv.

”Hjärtat är bedrägligast av allt”, skriver profeten Jeremia. (Jer 17:9) Vårt hjärta, och allt som strömmar genom det, bär djupa spår av den brustenhet som vi måste konfronteras med och på fastans väg ta upp kampen mot.

Nej, det är inte uppriktigheten som gör oss fria. Det är sanningen.

 

 

Älskad så som Jesus

 

Jesus säger i sin bön till sin fader: ”Du har … älskat dem, så som du har älskat mig.” (Joh 17:23)

Vad skulle hända med oss – med våra relationer, med vår syn på varandra, på dem som finns på andra sidan våra egna revir – om vi formade vår bön utifrån Jesu böneord: Fader, du älskar mig, så som du älskar din son?

Vi skulle då förstå att med orden ”Allt mitt är ditt” (Joh 17:10) säger Jesus till oss: All den kärlek jag tar emot från min Fader, älskar han också dig med.

 

Ögonblick av nåd

 

Det finns ett ögonblick av nåd när sinnet inte är upptaget av vare sig den egna hungern, eller av brödet, utan av Guds barmhärtighet. Det ögonblicket kallas bön. När människan av hela sitt hjärta vänder sig till Gud.

 

 

Drag av Gud

 

”Ni skall vara heliga och förbli heliga, ty jag är helig.” (3 Mos 11:44)

Begär Gud det omöjliga när han kallar oss att bli helgon? Nej, råmaterialet till vår gudslikhet har vi med oss från början. När Gud skapar människan till sin avbild skänker han henne sina egenskaper. Därför kan Jesus säga: ”Var barmhäriga, så som er fader är barmhärtig.” (Luk 6:36)

Dragen av Gud har donerats i oss. Helgelse är inte att sträcka sig utöver sig själv. Andens frukter tillåter oss att vara trogna mot vår natur.

 

 

En Guds kraft

 

Liksom varje dag ger sin unika gåva i skapelsen, skänker veckans olika dagar sin särskilda gåva för vår frälsning. Fredagen ger oss korstecknet. Och därmed kallelsen att ta vårt kors och gå i Jesu spår, så att vi genom tålamod bär frukt i rättfärdighet och frid.

Din hand är en bön när du tecknar dig med korset. Vid dagens början. När du slår dig ner för att äta. Vid resans avfärd. I gudstjänstens ingång. Vid dagens slut. Under nattens kamp.

Detta tecken fördriver ondskans makt, ty korset är ”en Guds kraft” som räddar. (1 Kor 1:18) Hos var och en som i tro tecknar sig med korset går aposteln Johannes ord i uppfyllelse: ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk.” (1 Joh 3:8)

 

 

Alltigenom eld

 

Olika krafter i en människa kan driva henne till Gud: Fruktan för straff, hopp om belöning, det sår som heter längtan. Vad som driver oss till Gud speglar våra bilder av Gud: Gud som domaren, Gud som belönaren, Gud som kärleken.

De första bilderna är inte osanna. Men de hör trots allt till ytan, till periferin. Där rör vi oss med moraliska kategorier. Rätt och fel. Ordning och reda. Vi tänker kanske att vi kan köpslå med Gud. Att ett plus ett alltid är två. På ytan vill vi förstå och få grepp om sanningen. Vi har svårt att uthärda paradoxerna, att acceptera att man skulle kunna vara både och.

Under ytan väntar mötet med en kärlek, ett bländande ljus, som gör oss solidariska med alla. Med syndarna, genom att vårt eget svek mot kärleken inte längre går att ifrågasätta. Med helgonen, genom vår fattiga längtan efter Gud som inte vill släppa taget om oss. Vi är nu både och.

I periferin handlar allt om att få grepp om. I centrum: att låta sig gripas, för att en dag bli alltigenom eld.