Allt skapat är gott

 

En dag kvar. I morgon kväll, när vi träder över tröskeln till adventstiden, börjar den förberedelse som kyrkan ger oss inför Kristi födelses fest.

Men, frågar någon, varför måste vi fasta om allt som Gud har skapat är gott? I Romarbrevet 14:14 säger aposteln: ”I min tro på Herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt.”

Det skapade i sig är aldrig ont. Vi måste kraftfullt hålla fast vid denna sanning. Men vi som lever i en värld sårad av synden är inte rena. Det onda sitter i vår hållning till det skapade, vår vankelmodiga vilja. Därför behöver vi fasta. Och därför är fastan inte en kamp mot kroppen. Den är en kamp för kroppen och dess fullständiga frälsning.

 

 

Varför fastar vi?

 

Om tre dagar börjar julfastan. Den kallas också lilla fastan eftersom den inte är lika sträng som den fyrtio dagar långa påskfastan. Ändå kallar den oss till ett mått av avhållsamhet.

Varför?

Vi kan sammanfatta fastans syfte i det kristna livet i en mening: Att göra oss mer beroende av Gud.

Fastan återför oss därmed till verkligheten. Utan Guds uppehållande nåd skulle allt återgå till stoft. När vi ständigt har allt vi behöver för vårt dagliga liv börjar vi leva som om vi klarar oss bra på egen hand. Visserligen säger vi fortfarande att ”vi behöver Gud”, men inte mycket i vårt sätt att leva visar att vi menar det.

Hungern, tröttheten, tomheten, utmattningen – fastans inverkan på kropp och själ – kan återge oss en sann insikt om att det bröd, den vila, den fullhet, den frid som aldrig förgår finns endast hos Gud. Så blir fastan början på en ny glädje.

 

 

Plagg som slits ut

 

Den yttersta domen är framför allt en dom över den yttersta fienden: döden. När döden är slutligt besegrad återstår det sista ledet i historiens hierarki (ordet betyder helig ordning): ”Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.” (1 Kor 15:28)

Så blir kyrkoårets sista vecka dess mest dramatiska, men också den mest trösterika av veckor. Domen innebär inte Guds ursinniga förkastelse av sin skapelse, utan Guds kamp för sin skapelse. Födslovärkarna som övergår världen förebådar den kosmiska nyfödelse som Bibelns sista bok mynnar ut i och som i domssöndagens psaltarpsalm beskrivs som ett avklädande och ett påklädande för hela jorden: ”de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder.” (Ps 102:27)

 

 

Påve med babymössa

 

Det är inte underligt om en och annan i västvärldens kyrkor, där följsamhet med samtiden blivit vanemässig, lett en smula åt tillvägagångssättet när kopterna valt ny påve. Hos oss får kandidaterna vid utfrågningarna framhäva sina egna förtjänster liksom sin syn på mediernas gunstlingsfrågor. När hörde någon senast en blivande biskop, eller församlingsföreståndare, vid prövningen tillfrågas om sina bönevanor?

I söndags kröntes Tawadros II i Markuskatedralen i Kairo. Av barnets hand har denne saktmodige egyptier, med en personlighet ciselerad i öknen, utsetts till ledare för en av världens äldsta och mest profilerade kyrkor. Munkarnas huvudbonad i Egypten – en babymössa – har han kvar. I allt detta ligger en djupare innebörd: utan hjärtats enfald förmår inte kyrkan, och hennes ledare, bevara den inre frihet som gör henne obekymrad om hur hon tar sig ut i världens ögon.

 

 

Bot mot utbrändhet

 

I Guds rike existerar ingen utbrändhet, kan helt enkelt inte göra det, eftersom människan där får ”vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt”. (Hebr 4:10)

Boten mot utbrändhet är vila för kropp och själ, men också sinnesändring: vi måste omvända oss från ett sätt att leva där vi vill hinna mer, uträtta mer och tjäna mer, till ett liv där vi låter den Helige Ande vara vår vägvisare och vän.

När vi låter oss ledas av Anden bryter Guds rike fram som en vårbäck i vårt trötta inre landskap. Frigörelsen från klocktidens tyranni tar sin början. Vi upplever ett annat slags ”tid”, den som är en fläkt av evigheten. Vi har nu vår källa i framtiden.

 

 

Livgivande energier

 

Gud kan både ses och inte ses. Han är ”outsäglig och ofattbar, osynlig och oföränderlig”, som det heter i Chrysostomosliturgin. Och ändå kan Gud förnimmas som närvarande, verklig och personlig. Ja, han kan bli livet i vårt liv.

För att mysteriet inte skulle omintetgöras satte Gregorios av Palamas, som kyrkan i dag firar, ord på denna paradox genom att framhålla distinktionen mellan Guds väsen och Guds energier. Till sitt väsen är Gud skild från allt skapad. Genom sina energier är han närvarande i hela skapelsen. Men Guds energier är inget annat än den härlighet som strömmar från hans väsen, de gör oss delaktiga i Guds eget liv.

Denna paradox, förhållandet mellan det som kan ses och inte ses i Gud, låter oss på samma gång bäva inför det okända hos Gud och förundras över hans livgivande närvaro i varje ögonblick.

 

 

Svaghetens nåd

 

När Skriften prisar svagheten – ”När jag är svag, är jag stark” – är det inte för dess egen skull, utan för att bönen därigenom blir vår inre skatt.

Därför skriver Isak Syriern: ”Salig den man som känner sin egen svaghet. Men ingen kan känna sin egen svaghet om han inte i någon mån har prövats av kroppens och själens lidande.”

Den verkligt svage vet att bara Gud kan rädda honom. Ur den insikten växer den frukt som skänker inre samling: Ödmjukheten.

 

 

Allt är ditt

 

”Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.” (Luk 14:33)

Jesu ord i dagens evangelium om att avstå det vi äger kan lätt läsas med fel glasögon – som om vi ägde något som vi kan avstå från. Är inte allt det vi äger – ytterst vårt eget liv – en gåva från Gud? Vad skulle kunna vara mer rättmätigt än att ge det åter till honom?

Så får vi denna fastedag be med den helige Ignatios av Loyola:

Tag, Herre, emot all min frihet, allt mitt minne,
mitt förstånd och all min vilja,
allt vad jag äger och har.
Du har gett mig det;
till dig, Herre, lämnar jag det åter.
Allt är ditt; förfoga över det helt enligt din vilja.
Ge mig endast din nåd och kärlek, det är mig nog.

 

 

För långsamhetens egen skull

 

En större långsamhet i livet kan vara både frivillig och ofrivillig.

Den som kommer genom sjukdom är ofrivillig. Den som är en följd av fastan är frivillig. Men frukten av dem är densamma: vi blir bättre skickade för det som anförtrotts oss.

Författaren och filosofen Rolf Ekman (d 1982) satte ord på detta på sitt karaktäristiska sätt:

Han blev långsammare, och hans verk blev bättre.
Därför att han fick mer tid att tänka efter? –
Kanske.
Men mest för långsamhetens egen skull.