Till Betlehem

 

Till Betlehem! Där öppnas oss ett Eden,
vars frukt skall läska oss på vandringsleden.
Förborgat i ett skjul är paradiset!
Där sprang en telning ur det torra riset
– där står i  dag Försoningen i blom.
Där är den brunn som aldrig rinner tom,
det vatten som kung David eftertrått.
Där stillar jungfrun som ett barn har fått
den törst som Adams släkt och David led.
O stall som skänkte oss av jungfruns kved
ett nyfött barn, av evighet Gud.

Första versen ur Romanos Melodens julhymn från 500-talet i tolkning av Hjalmar Gullberg.

 

 

Bönen och julen

 

Adventstidens och julfastans sista dag. Vi närmar oss nu slutet av vår läsning av En rysk pilgrims berättelser. Vad är summan av denna märkliga lilla bok? Det kan sammanfattas i några ord som en medvandrare till pilgrimen yttrar i slutet av den femte berättelsen: Allt har sin tid, men för bönen är det alltid tid.

Vidare säger denne vandrare: ”Utan bön är det omöjligt att göra något gott, och utan evangeliet kan man inte rätt lära sig bedja.”

Så har vandringen genom adventstiden långsamt låtit oss ana innebörden av att ”be ständigt”. Det är inte de yttre övningarna, själva formen för bönen, som åsyftas. Den är nödvändig på väg mot målet: att bli bön; att så förenas med Herren Jesus att allt vi gör och allt vi är förmedlar hans närvaro.

Nu förstår vi att bönens hemlighet och julens mysterium är ett och detsamma. I barnet i Betlehem förenar sig Gud med allt mänskligt, för att allt hos oss skall förenas med Gud. Gud blev människa för att människan skulle återfå sin likhet med Gud.

Låt oss därför fira glädjens stora högtid, Kristi födelses fest!

 

 

Lätthet eller tyngd i hjärtat?

 

I den femte berättelsen möter vår ryske pilgrim en ung man som själv varit på vandrande fot i fem år och i Jesusbönen funnit en hamn för sin själ. ”Jag skulle inte kunna leva utan den”, säger han.

Men det är något han undrar över. Varför erfar han ibland stor glädje och lätthet i själen när han ber, men andra gånger betryck och leda?

Pilgrimen förklarar att han inte behöver vara orolig. Allt bidrar till vår frälsning – lätthet eller tyngd i hjärtat, båda är av värde:

”Lätthet, värme och glädje visar att Gud belönar och tröstar oss för vår möda, medan tyngd, dysterhet och kyla innebär att Gud renar och styrker själen och genom en övning i tålamod frälser den, bereder den att i ödmjukhet smaka den kommande välsignelsens sällhet.”

 

 

O Soluppgång

 

Julen har en komplicerad tillkomsthistoria. Som en reaktion på att gnostiskt influerade grupper av kristna börjat fira Jesu dop som hans andliga födelsedag den 6 januari, ville kyrkan få en dag på året då Jesu födelse i Betlehem firades så som inkarnationens – Guds människoblivandes – högtid.

En stor solfest, Natalis invicti, Den obesegrade solens fest, som firades i romarriket den 25 december blev en naturlig anknytning. Denna kristnades nu av kyrkan – Kristus var ju soluppgången från höjden som gått upp över alla människor! Det berättas hur de kristna under sitt julfirande ropade vid midnatt: ”Jungfrun har fött, ljuset växer!”

I dagens O-antifon sjunger kyrkan:

O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet, du rättfärdighetens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörkret och i dödens skugga.

 

Det Heliga Namnet

 

I dag läser vi från profeten Jesaja: Jungfrun är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, Gud med oss. (10:14)

Det gudomliga förenade sig med det mänskliga och blev ett. Han som var född av Fadern före all tid, föddes av en kvinna – en jungfru – i tiden. Eftersom han var född av en kvinna var han människa. Eftersom han var född av en jungfru var han Gud. ”Han hade varken en mänsklig fader eller en gudomlig moder”, säger Gregorios av Nazianzos.

När vi med pilgrimen åkallar det Heliga Namnet, tillber vi Gud som blev allt vad vi är för att vi skall bli allt vad han är.

 

 

En hållning av väntan

 

Essensen i den andliga vägledning som når oss genom läsningen av En rysk pilgrims berättelser är att bönen aldrig kräver många ord. Något som Jesus också framhåller med eftertryck. Alltför stor mångordighet i bönen hindrar stillheten från att infinna sig.

Just genom att orden som ständigt upprepas är få och enkla, tar Jesusbönen oss in i tystnaden bortom orden, in i Guds levande stillhet. Som Kallistos Ware uttrycker det i en kommentar: ”Med tystnad och stillhet menas här inte tomhet utan fullhet, inte frånvaro utan närvaro. Verklig stillhet i hjärtat är en hållning av väntan efter Gud, ett lyssnande till honom där vi besvarar hans kärlek.”

 

 

Nådatid

 

Sex dagar före jul möter oss maningen att sänka tempot, öva långsamhet, lyssna intensivare. Vi kan inte skjuta på det till senare. Det är nu vi måste inse: utan fasta ingen fest, utan stillhet ingen förväntan, utan omvändelse ingen glädje. I en av adventstidens litanior ber vi med kyrkan att Herren skall rädda oss:

Från otro och förtvivlan
Från ljumhet och tröghet i din tjänst
Från mörkrets gärningar
Från missbruk av skapelsen
Från beroende av de ting som förgå
Från farlig syndasömn
Från den eviga döden

 

 

En sann herde

 

En klar sommardag passerar pilgrimen en kyrka invid landsvägen just som det ringer till gudstjänst. Medan han skyndar sig ropar några som sitter i gräset utanför: ”Han inte så bråttom, du får nog av att stå och hänga när gudstjänsten börjar. Här tar mässan alltid lång tid därför att vår präst är sjuklig och så att säga lite senfärdig.”

Att gudstjänsten varade länge visade sig stämma. Prästen, som var ung, blek och mager, firade liturgin långsamt, men andäktigt och under stark känsla. Vid måltiden efter gudstjänsten tog pilgrimen upp frågan med prästen:

– Ni förrättar mässan under stor andakt och mycket länge, far lille!

– Ja, svarade han, även om det inte behagar mina församlingsbor och de knorrar däröver, så kan jag inte annat, ty jag älskar att först tänka mig in i varje bönens ord och erfara den salighet det ger och först därefter uttala det högt…

Mässans ord, inser pilgrimen, är givna åt oss inte bara för att ”läsa”, utan för att bönen skall vakna inom oss.

– Jag tackade i anden Gud för att han visat mig en så sann herde för sin kyrka.

 

 

Lutad mot sin vän

 

”Vem är hon som kommer från öknen lutad mot sin vän?”, sjunger betraktarna i Höga visan.

Tredje söndagen i advent är öknens söndag. Därifrån kommer ökeneremiten, Johannes Döparen, lutad mot någon. Eremit kommer av grekiskans eremos. Någon som lever sitt liv ensam. Och han äter och dricker inte som vi andra.

Vi skakar på huvudet. Varför i hela världen vill någon bli eremit? ”Mister du inte kontakten med värld och verklighet i din öken? Kanske är du rentav besatt?”

Brudgummens vän ser på oss och säger: ”Den som inte kan säga i sitt hjärta, ’Bara Gud och jag finns i världen’, kommer aldrig att finna frid.”

Så går han vidare, lutad mot sin vän.