Askesen och nåden

 

När den helige Antonios går ut i öknen för att bli det alla är kallade att vara – en monachos, en människa med ett odelat hjärta – klarnar det långsamt hur samverkan ser ut mellan Gud och människa. Askesen är frälsningens kungsväg. Men om inte Gud griper in blir all min strävan förgäves.

Askesen är kampen mot det som binder mig vid mig själv. Men det enda som till sist kan besegra demonerna är ödmjukheten – askesens högsta steg – och därmed förlitandet på nåden. Den ödmjuke är helt fri från sig själv, och därmed från tron att hon kan frälsa sig själv.

Denna samverkan innebär inte att Gud utför den slutliga befrielsen när människan väl gjort allt hon kunnat. Befrielsen är helt beroende av Andens verk i oss – och helt beroende av askesen.

 

 

En sann vägledare

 

Den kristna traditionen betonar med skärpa faran i att gå den andliga vägen ensam. ”Att tro att man kan vara sin egen andlige vägledare är den största glädje man kan ge demonerna, och den värsta skada man kan tillfoga sin själ”, skriver Evagrios av Pontos på 300-talet.

Samtidigt har kristna alltid gett uttryck för att det är ont om goda andliga vägledare. Teresa av Avila klagade över det på 1500-talet och en ökenfader på 300-talet suckade över att det i hela världen bara fanns tre andliga mästare värda namnet, en i Rom, en i Korinth och en i Jerusalemstrakten…

Riktigt så illa är det kanske inte. Men om vi tycker att det är svårt att finna någon att slå följe med, skall vi inte glömma vad Nikodimos av Korinth skriver i förordet till Filokalia: Om vi saknar en geronta – en andlig fader – låt oss då sätta vår förtröstan till den Helige Ande; han är först och sist vår enda sanna andliga vägledare.”

 

Det enda oföränderliga

 

Søren Ulrik Thomsen (se 11/1), som uppskattar ”storstadens livliga larm och muntra myller”, berättar om ett besök i Aten. På den pulserande Mitropolegatan går han in i den lilla 1600-talskyrkan Aghia Dynamis.

”Och där, mitt i alltihop och som det enda oföränderliga, ligger kyrkan precis som den alltid har gjort och alltid kommer att göra, och i detta hus sker precis detsamma som alltid skett och alltid kommer att ske, år ut och år in till tidens slut. Här har man söndag efter söndag hållit högmässa, här har man uttalat den apostoliska trosbekännelsen som den lytt sedan 700-talet, här läses inledningsorden som de står skrivna i evangelierna, här sjunger man kyrie, gloria, agnus Dei som man gjorde i fornkyrkan, och här har Herrens välsignelse kungjorts i 2000 år, för här försöker man inte följa med tiden, utan man talar rätt in i den ur evighetens synvinkel och genom kyrkans nedärvda liturgi.”

 

 

Bön för enhet

 

Över hela världen inleds i dag böneveckan för kristen enhet. Strävan efter enhet bland Jesu lärjungar har inte sällan mött motstånd genom historien, likväl är det trons viktigaste krav enligt Jesus. Den årligen återkommande internationella böneveckan har sina rötter i missionsrörelsen och studentväckelsen i mitten av 1800-talet. 1908 föreslog den anglikanske prästen Paul Wattson i USA att man skulle samlas till bön för kristen enhet 18–25 januari varje år. 1966 blev böneveckan en gemensam satsning för romersk-katolska kyrkan och Kyrkornas världsråd. Från 1975 framställs materialet av lokala ekumeniska grupper från olika delar av världen.

Temat för årets bönevecka – ”Vad begär Gud av oss?” – har tagits fram av kristna studentrörelsen i Indien, utifrån orden i profeten Mika 6:6-8. Här ställs frågan: Hur skall vi nalkas Gud? Svaret är att det enda Gud begär är att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till Gud.

I Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby uppmanar vi varandra under den kommande veckan att dagligen be om kyrkans synliga enhet.

 

 

Vattnet helgades

 

”Havet såg det och flydde, Jordans vatten vek undan.” (Ps 114:3)

Vad skildrar psaltarorden om inte elementens reaktion när Jesus närmade sig Jordan? Vattnet omslöt honom som inte kan omfamnas, det tog emot honom som är oåtkomlig. Hans rena, syndfria kropp täcktes för ett ögonblick av vattnet. I den stunden helgades inte bara en liten del av Jordans vatten. När Jesus döptes helgades allt vatten; själva vattnets substans.

Varje dop är hädanefter ett dop i Jordan. Den som döps innesluts i Jesu dop, och därmed i hans död och uppståndelse, ja även i hans himmelsfärd.

Därför kan vi, efter vårt dop, när vi hör orden ”Upplyft era hjärtan” svara med förvissning

– Våra hjärtan är hos Herren!

 

 

En trojansk häst

 

Är innehållet oberoende av formen?

Frågan ställs av den danske författaren, tillika medlem av Den Danske Akademi, Søren Ulrik Thomsen i en essä i den tankeväckande boken Kritik av den negativa uppbyggligheten. När han intervjuas av någon journalist som tycker att han uttrycker sig krångligt händer det ofta, berättar han, att denne undrar om han inte kan ”säga samma sak på ett annat sätt”.

”Men i motsats till journalistiken”, skriver Thomsen, ”är det en viktig erfarenhet både i det konstnärliga och vetenskapliga arbetet att om man säger något på ett annat sätt, så säger man något annat”.

Av samma skäl vänder han sig mot dem som menar att formen i gudstjänsten är godtycklig. Thomsen, som i egenskap av kristen går i högmässan varje söndag, menar att en förändring av mässan i lågkyrklig riktning ”inte bara skulle innebära traditionsförlust och kulturell utarmning, utan att den dessutom, som en trojansk häst, skulle bana väg för en helt annan teologi.”

 

Att frambära myrra

 

Vägledda av ljuset som vandrade på himlen öppnade de österländska stjärntydarna sina kistor och bar fram gåvor. Guld, rökelse och myrra. Allt skapat existerar av ett enda skäl: för att bäras fram som gåvor till Jesus.

De kom inte bara med guld , bilden av människans konungsliga härlighet, guldet i ikonen. De bar inte bara fram rökelse, bilden av människoandens änglalika natur; varje själ är ett rökelsekar, skapad för bön, för att frambära vördnadens väldoft till Kristus.

De bar också fram myrra. Samma gåva som de myrrabärande kvinnorna kom till graven med på påskdagsmorgonen för att smörja Jesu kropp, ja för att i sina hjärtan dö med honom som var deras älskade brudgum.

Att frambära myrra är att frambära sin egen död till Kristus. I det offertoriet öppnar sig hemligheten i Höga visans ord: Kärleken är starkare än döden.

 

 

Kvällen före Epifania

 

På trettondedagsafton, som i ortodox tradition är en sträng fastedag i likhet med julafton, inleds firandet på kvällen med att vattnet välsignas – ofta i en sjö eller flod där vakar huggits upp – genom att prästen sänker ner sitt kors i det kalla vattnet, så som Jesus nedsänktes i Jordans vatten, och därefter bestänker församlingen med det välsignade vattnet. Samtidigt läses en rad gammaltestamentliga texter om vattenunder, alltifrån orden i skapelseberättelsen om att ”Guds Ande svävade över vattnet” till profetens ord: ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor”.

Efter liturgin med vattenvälsignelsen tar sig många ett dopp i det iskalla vattnet. Den ryske filosofen Pavel Florenskij skriver att vattnet från vattenvälsignelsen ”har en speciell smak, en speciell friskhet som inte kan jämföras med något annat, en angenäm skärpa och syrlighet”.