Efraims fastebön

 

Under får fastevandring får vi göra Efraim Syrierns fastebön till vår egen. Vi skall under den kommande veckan dröja inför denna förtätade bön som fungerar som ett slags checklista för våra ansträngningar under fastan, en påminnelse om fastetidens egentliga innebörd. Det är inte de avgränsningar vi gör som är poängen med fastan. Syftet är helandet av de andliga ”sjukdomar” som hindrar vår omvändelse. Efraims fastebön lyder i sin helhet:

Herre och Mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande. (prostration)

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande. (prostration)

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster,
ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen. (prostration)

 

 

Vår egen kraft räcker inte

 

De heliga som gått före oss vet att utan daglig omvändelse förråder och förlorar vi det nya liv vi tagit emot. Den mänskliga naturens tillvänjning till livet utanför Eden har pågått så länge, att vi på fullt allvar tror att vi hör hemma i denna världen. Kyrkan ger oss Stora fastan eftersom hon vet att anden är villig men kroppen svag.

Därför ber vi två veckor in i fastan: Herre, du som ser att vår egen kraft inte räcker mot synd och ondska – hjälp oss att leva fasta i tron på vår Frälsare Jesus Kristus, och bli bevarade från allt ont till kropp, själ och ande.

 

 

Vägarna och Vägen

 

Hos profeten Jeremia läser vi i dag:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna
efter den rätta vägen.
Ta den vägen och ni skall finna vila. (6:16)

Vägarna banades av profeterna. ”Du skall gå före Herren och bana väg för honom.”
De leder alla in på Vägen, som Jeremia profeterar om.
Endast hos Jesus finner vi vila.
Detta är syftet med fastetidens möda: en djupare vila.

 

Varken beröm eller klander

 

EgeriaEtt av de intressantaste dokumenten från den tidiga kyrkan är pilgrimen Egerias resebrev. Hon besökte flera gånger Jerusalem och skildrar gudstjänsterna och livet bland de kristna i den heliga staden.

När hon kommer in på hur fastan tillämpades i Jerusalem under 300-talet, återger hon det flexibla förhållningssätt som tycks ha varit självklart för de tidiga kristna. Här praktiserades alltifrån en sträng fasta – somliga åt endast på lördagar och söndagar under fyrtiodagarsfastan – till en fasta som innebar att man intog ett mål mat varje kväll. Egeria skriver: ”Ingen tvingar på någon hur mycket han bör utföra, utan var och en gör så gott han kan. Den som gör mycket får inget beröm, och den som gör mindre får inget klander.”

 

 

Ett hav av frihet

 

I en nyutkommen bok på norska skriver författaren Harald Olsen om havet som metafor för friheten. Det var längtan efter frihet som lockade de keltiska munkarna under tidig medeltid att skjuta ut sina skinnbåtar från stranden – utan segel, åror eller roder – i tron att Guds vind förde dem till den destination som var bestämd för dem.

I sin seglats i Kristi kölvatten lärde de oförvägna sjöfarande munkarna något om frihetens väsen och villkor: friheten måste ha ett innehåll.

Det är detta innehåll vi söker under fastetiden.

 

 

När vi blandar vår dryck med tårar

 

korsfastelseVarje fredag bär i sitt sköte den Stora fredagen när Jesus led döden på korset för världens synd. Det präglar vår bön denna dag, i synnerhet när vi ber med Psaltarens ord i tidegärden. De så viktiga passionspsalmerna – i synnerhet Psaltaren 22, 88 och 102 – till vilka Jesus själv tog sin tillflykt på korset, ger även oss ord när vi ”stönar högljutt”, blandar vår ”dryck med tårar”.

Fredagen är en dag att dela smärtan hos alla som med psalmisten – och med Jesus på korset – frestas av tanken att han är övergiven av Gud. Men Gud kan inte överge den han har kär. Därför vågar vi i dag lägga Psaltarens ord i vårt hjärta: ”Han dolde inte sitt ansikte utan hörde hans rop om hjälp.” (Ps 22:25)

 

 

”Jag hör saker som inte är nyttiga för mig”

 

En berättelse från ökenfäderna kan tjäna som illustration till vår evangelieläsning just nu från Jesu bergspredikan:

Abba PoimnenEn broder rådfrågade abba Poimen och sade: ”Jag är orolig och vill flytta.” Abban sade: ”Av vilken orsak?” För att jag hör saker om en broder som inte är nyttiga för mig.” Abban sade till honom: ”Det som du hört är inte sant.” Brodern svarade: ”Jo, fader, för brodern som sade de till mig är pålitlig.” Fadern sade: ”Han är inte pålitlig, för om han varit pålitlig hade han inte sagt det till dig. Ja, om Gud, när han hörde ropet från Sodoms invånare, inte trodde det utan att se det med egna ögon, bör inte heller vi någonsin tro det som blir sagt.” Broders sade: ”Även jag har sett det med mina egna ögon.” När abban hörde det, såg han ner mot marken, tog upp en liten flisa och sade: ”Vad är det här?” Brodern svarade: ”Det är en flisa.” Abban såg upp mot munkcellens tak ock sade: ”Vad är det där?” Brodern svarade: ”Det är en bjälke.” Abban sade: ”Lägg det på hjärtat, att dina synder är som den där bjälken och din broders som den här lilla flisan.”

 

 

Stabilitas loci

 

När det religiösa vagabonderiet breder ut sig svarar Jeremia med ironi: ”Akta dig så att du inte sliter ut sulorna.” (2:25) Senare i profetboken säger Herren om denna generation: ”De älskar att driva omkring, de har svårt att hålla fötterna i styr.” (14:10)

Den yttre rastlösheten är symptom på den inre. Tusen år senare formulerar munkfadern Benedikt en devis som räddar själen från fragmentisering: Stabilitas loci. Troheten mot platsen – inte minst uttryckt i ordningen – gjorde klostren till en profetisk motrörelse i en kyrka och kultur som börjat skena.

Fastan är en tid när vi sliter mindre på skorna. Och just därför framåtskrider på vägen.

 

 

Sammantvinnad

 

JeremiaUnder fastan läser kyrkan från Jeremia bok, något som kulminerar i Stilla veckans läsningar från Klagovisorna.

Jeremia är den motvillige profeten, som inte sökt sitt uppdrag och förhandlar med Gud för att bli entledigad. Till sist inser Jeremia att en människa inte kommer undan när Gud lagt sin hand på hennes liv. Då utbrister han: ”Jag vet, Herre, att människan inte bestämmer över sin väg, att vandraren själv inte styr sina steg.” (Jer 10:23)

Den utvalde är inte viljelös. Hennes vilja sammantvinnas med Kristi vilja. För världens liv.

 

 

Frestelsens kärna

 

Jesus frestas inte att göra det onda – det vore allt för lätt att genomskåda. Nej, djävulen ser gärna att vi med all kraft ägnar oss åt att förbättra världen. Bara vi inte blandar in Gud.

1644De tre frestelser i vilka Jesu kamp utspelar sig har alla samma kärna: att lämna Gud utanför. Alla våra frestelser handlar i grunden om detta: att försöka få ordning på våra liv utan Gud. Att skapa fred och rättvisa i världen utan Gud. Att låta Gud komma i andra hand, eller avfärda honom som illusion.

Är Gud verklig? Är han verkligheten själv? Det goda och det sanna. Eller måste vi själva skapa det goda? Det är mänsklighetens grundfråga. Här går skiljevägen vid fastans början.