Varje morgon

 

Kommentar till dagens läsningar i vårt lektionarium:

”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” frågar man om Jesus. (Joh 7:15)

Svaret står att finna i vår läsning i dag från profeten Jesaja: ”Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.” (50:4)

Kunskap som inhämtas genom dagligt lyssnade till Guds ord gör inte bara människan lärd. Mer än så: den ger insikt i ”hemligheten med Kristus”, som det heter i episteln (Kol 4:3), så att vi kan ”göra den känd”.

 

 

 

En oförglömlig personlighet

 

Den asketiska kampen är inte alltid vad den ser ut att vara. Blir den tung och krävande tenderar den snarast att öka självbespeglingen. Hur skall man då veta att man är på rätt väg?

En person som mognar har inte mognaden som mål, hon är överhuvudtaget inte upptagen av sig själv och sina eventuella framsteg. Den franske 1900-talsförfattaren Jean Giono, som föddes och framlevde hela sitt liv i Manosque i norra Provence, skriver i en anteckning som inleder den lilla novellen Mannen som planterade träd:

”För att en människa ska avslöja sina verkligt enastående egenskaper måste man ha turen att observera hennes verksamhet under en lång följd av år. Om denna verksamhet är helt oegennyttig, om den styrs av en ojämförligt generös grundtanke, om det är absolut säkert att den skett utan tanke på belöning och den dessutom har lämnat tydliga spår efter sig här i världen, då är det inget tvivel om att man har att göra med en oförglömlig personlighet.”

 

 

Mörkrets nåd

 

”Jag ger dig skatter, dolda i mörkret”, säger Herren genom profeten Jesaja i dagens gammaltestamentliga läsning (45:3)

Vilket mörker? I själens dunkla natt, det töcken där människan tror sig vara övergiven av Gud – där döljer sig himlens skatt.

Därför vittnar de heliga om mörkret som en nåd som skänkte privilegierad tillgång till trons djupaste sanningar. I töcknet förstår vi på allvar innebörden av att inget kan skilja oss från Guds kärlek.

 

Från jaget till Gud

 

Det finns två vägar från jaget till Gud.

För en del människor kan jaget helt enkelt bli transparent. Naturligt och okonstlat upphör det skapade att synas inför Skaparen.

Hos de flesta av oss är dock motståndet från den ”mörke despoten” inom oss så kraftfullt att jaget långsamt måste upplösas till sin sista flisa, som en klippa utsatt för vågornas oavbrutna angrepp. Det måste smulas sönder, förmultna, brinna upp, till dess vägen slutligen öppnar sig. Och det största motståndet kommer från andliga ambitioner.

(Hans Urs von Balthasar)

 

 

Flykten från Guds röst

 

”Om ni ändå ville höra hans röst i dag.”

I tidegärdens invitatorium upprepar vi dag efter dag dessa ord ur Psaltaren 95 när vi inleder vår laudes. Det är en välgörande erinran: något inom mig försöker med ständiga krumbukter undkomma Guds vilja.

Vad har vi för knep för att undvika Guds uppfordrande röst? Ett är att låta det emotionella livet invadera våra böner. Vi dränker effektivt Guds röst i larmet från själens undervegetation. Ett annat är att hänge oss åt långa böner. En effektiv flykt från det ögonblick av obetingad närvaro då Gud uppenbarar sig för själen.

 

 

Dit jag inte vill

 

Första fastedagen efter påsk:
”Någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.”

Men vem ber: “Herre, led mig dit. Jag önskar gå dit jag inte vill gå.”?