Det andra tecknet

 

I morgon firas Kristi himmelsfärdsdag, en av de tolv stora festerna i ortodox tradition.

Himmelsfärden är kronan på Jesu jordiska gärning. Han har nu fullgjort allt han fått i uppdrag av sin Fader att utföra. Uppståndelsens var det första tecknet på att Gud tagit emot sin sons offer. Himmelsfärden är det andra tecknet. Pingsten är det slutliga tecknet.

Det moln som på Olivberget omsluter Jesus och för honom till himlen är också en bild av rökelsen som stiger från Guds altare. Offret, välbehagligt inför Fadern, tas nu emot i himlen där det skall frambäras för evigt för vår frälsning.

 

 

 

Eukaristiskt liv

 

Fredag är korsets dag. Kyrkan har gjort den till fastedag för att vi skall påminnas om att Kristi offer inte hör historien till. Det får sin förlängning i kyrkan. I henne frambär Kristus sig oavbrutet som ett offer för världens liv. Därför kan Paulus säga att han fullbordar i sitt eget kött vad ”som ännu fattas i Kristi lidanden”.

Det faktum att kyrkan genom brödet och vinet i eukaristins måltid bokstavligen blir Kristus kan omöjligen leda till triumfalism. Att ”bli Kristus” är att bli det bröd som bryts, utges och konsumeras för världens liv.

Därför kan det eukaristiska livet inte förandligas. Det får ofrånkomligen sociala, moraliska, medmänskliga, ekologiska och ekonomiska konsekvenser.

 

 

Glimtar från Castel Boglione

 

Jag läser en uppriktig och opretentiös barndomsskildring, av italienska recensenter kallad ”kultbok”. Gårdagens bröd av Enzo Bianchi. I denna underhållande bok, där klostergrundaren talar till en annorlunda publik än den vanliga, skildras livet bland vinbönder och matmödrar i den lilla byn Castel Boglione i regionen Monferrato under efterkrigstiden. Kanske får vi här några av de viktigaste nycklarna till den inkarnerade och opretentiösa spiritualitet som får så många att vilja besöka klostret i Bose vid foten av de italienska alperna.

br EnzoNär människan är lika tacksam för kroppen som för anden, för det enkla som för det storslagna, framträder ett landskap – mitt i en fragmentiserad värld – där hjärtat långsamt kommer till ro.