Ämbete och karisma

 

Apostlafastans sista dag. I morgon firas de stora apostlarna Petrus och Paulus, en fest som ställer enheten i centrum. De två apostlarnas olika kallelser och nådegåvor utgör tillsammans kyrkans apostoliska grund.

Petrus är apostel enligt ordningen. Paulus är undantaget, kallad av Gud till apostel vid sidan om ordningen, och har därmed ofta fått stå symbol för kyrkans karismatiska ämbete. Tillsammans vittnar de två om att den apostoliska successionen i kyrkan både har en institutionell och en karismatisk sida.

imagesI en sentida ikontradition finns en ljuvlig ikon där Petrus och Paulus omfamnar varandra. Ikonen är både en profetia om och en manifestation av kyrkans enhet. Först när de två står tillsammans – när ämbete och karisma lever tillsammans – blir kyrkan frisk, stark och enad, och kan stå i försoningens tjänst för en hel värld.

 

 

Guds tjänares tjänare

 

Det mönster för auktoritet som Petrus lärde av Jesus, och som denne förde vidare till de ledare han själv fostrade, skulle med tiden sammanfattas i det latinska uttrycket servus servorum dei. Petrus hade gått i en skola som tillintetgjort hans ego, och så länge innehavarna av Petri ämbete betraktade sig själva som ”Guds tjänares tjänare” skapades rum för växt i kyrkan.

I Guds rike är makt lika med tjänst. Den förste skall vara den siste. Jesus, som avstått från allt, säger: ”Åt mig har getts all makt.” Fadern överlåter sin auktoritet åt Sonen, som överlåter den till apostlarna, att utövas genom lyhördhet för Anden. Från Fadern, genom Sonen, i Anden – mönstret i kyrkans liv.

Vad bevarar denna väv oförstörd? Vad befäster denna annorlunda syn på ledarskap? Jorge Bergoglio säger: Jag frågar alltid prästkandidaterna hur de ber.

 

 

Auktoritet?

 

Kyrkan, skolan, samhället, alla är i akut behov av ledare med auktoritet. Ordet auktoritet kommer av latinets augere, som har innebörden “att ge rum för växt”.

När någon har behov av att framhålla att “Här är det jag som bestämmer”, är det en tydlig signal om att denne redan har mist sin auktoritet. Den som hävdar sitt ledarskap har inte längre något ledarskap. Den auktoritet han saknar kompenserar han genom att tala om sina befogenheter.

Den som äger verklig auktoritet behöver inte med ett ord framhålla sig som ledare eller överordnad. Vi vet och känner det, i tacksamhet för den auktoritet som får oss att växa.

 

 

Ansikte mot ansikte

 

I dag inleder vi läsningen av berättelsen om  Mose i vårt lektionarium. Israels första och största profet. I nekrologen efter honom heter det:”Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose, som Herren mötte ansikte mot ansikte.” (5 Mos 34:10)

I dessa få ord – “ansikte mot ansikte” – framträder vad som utbildar en andlig ledare.

Ansikte mot ansikte med Jesus får Petrus sitt uppdrag. Och Paulus blev ett vittne om den härlighet “som strålar från Kristi ansikte”. (2 Kor 4:6)

 

 

 

Tidigt kallad

 

På den helige Johannes Döparens dag sjunger Kyrkan i en av tidegärdens antifoner: Herren kallade mig när jag ännu var i moderlivet. Han nämnde mitt namn medan jag låg i min moders liv.

Med Johannes når profeterna i Israel sin höjdpunkt. Det som gäller profeterna i särskild mening, gäller varje kristen ledare – varje kristen – i någon mening: för att förverkliga vårt livs bestämmelse är vi utlämnade åt den helige Ande.

För Kyrkan finns bara två alternativ: antingen är hon laddad med profetisk Ande eller blir hon förförd av denna världens ande.

 

 

 

”Jag har syndat”

 

I boken Pope Francis, His life in his own words, skriven av två argentinska journalister som under två års tid intervjuade Jorge Bergoglio, vald till biskop av Rom den 13 mars i år, framträder en kristen ledare med en integritet som inte är spelad. Gång på gång återkommer uttryck som ”Jag har syndat … Jag hade fel …. Tiden och livet har lärt mig.”

Kyrkans ledare är förvaltare av Guds hushåll. Men framför allt är de ”förvaltare av Guds nåd” (1 Petr 4:10). De kallas äldste därför att de levt tillräckligt länge för att befrias från alla illusioner om sin egen helighet. Den som på djupet mött sig själva, och likväl mött barmhärtighet, bär som en dyrbar skatt i sitt hjärta Jesu ömhet för människorna; den vördnad som tillkommer varje människa så som skapad till Guds avbild.

 

 

Sårens väg

 

Jesu ord ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” kan uppfattas på olika sätt. Om vi tolkar dem som en uppmaning att eftersträva perfektion riskerar de att göra oss antingen nedslagna eller odrägliga.

För att kunna ta dem till oss måste vi inse att fullkomlighet tillhör Gud, inte oss. Vår lott i den här världen är och förblir ofullkomligheten.

En av de viktigaste erfarenheterna Simon Petrus efterlämnar till oss är att det inte finns någon annan väg till helighet än sårbarhet.. På kallelsens strand behövde han inte skyla sina sår. Tvärtom insåg han att det var just genom såren som Gud fann en väg in i hans hjärta och kunde bruka honom i sin tjänst.

 

 

Oförvitlig?

 

“Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig…” (Tit 1.7)

Om vi läser pastoralbrevens krav på ledare oförsiktigt lurar perfektionismens förbannelse runt hörnet. Men det räcker att påminna sig hur Paulus själv aldrig försöker dölja sin brustenhet och brottning bakom en hårdredigerad självpresentation. När han öppet talar om sin kamp, sina tårar och sin svaghet avlastar han trycket hos sina medarbetare.

Den kristna församlingen är en del av en tillvaro som är sönderbruten, fragmentarisk och ofullkomlig. Hon behöver ledare som inte storvulet ordar om ”hundra procent”, som om allt måste vara perfekt, och därmed ger näring åt en andlighet som är instuderad och påklistrad.

Det innebär inte att aposteln hyllar medelmåttigheten. Genom sitt eget möte med evangeliet vet han att en människa kan växa utöver sig själv – över sina begränsningar och skavanker, sina sår och sin bitterhet, och bli en autentisk och hel människa, präglad av ett ethos som inger tillit.

 

Ethos

 

I Nya testamentet kallas ledare i den kristna församlingen för äldste (presbyter). Ordet anspelar på karaktärens mognad, en människas ethos som man sa i senantiken. Grekiskans ethos, av vilket vårt ord etik kommer, är ett samlande begrepp för livsstil, vanor och uppträdande, allt det som formar en personlighet.

En människas resning och karaktär står att söka i vad som får henne att tala mer än i vad hon säger. Det är de djupare drivkrafterna som danar en karaktär – eller förskingrar den. Motiven gör människan. I den värld där kyrkan växer fram menade man att karaktär har att göra med en människas förhållningssätt till sina medmänniskor och till sina egna begär.

Först lär man sig att förvalta sina ord, sina pengar och sina relationer med integritet. Därefter kan man bli en förvaltare av Guds hushåll.

 

 

“Mitt liv är redan slut”

 

När prosten Tuberozov, huvudperson i Nikolaj Leskovs stora roman Prästerskap, förs bort av makten efter att ha hållit en ”förargelseväckande predikan”, ropar hans hustru efter honom: ”Skona bara ditt liv.” Varpå hennes man, prästen, svarar:

”Var inte orolig: mitt liv är redan slut, nu börjar en ny vandring.”

I mässans offertorium förverkligar prästen sin kallelse: föreningen med Kristi offer som frambärs för världens liv. Lev Gillet, munken från östkyrkan, skriver: ”Varje gång han närmar sig altaret för att frambära Kristi offer, är det för att själv dö och födas på nytt.”