Överlämnandet

 

I vår läsning ur Galaterbrevet förs vi tillbaka till lärjungalivets innersta essens. ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.”

Innebörden? Att bli en kristen är inte att försöka imitera Kristus – det är att ikläda sig honom. I dopet sker detta iklädande. Genom Anden växer vi in i våra nya kläder.

Människan skall inte efterlikna Kristi utgivande kärlek. Hon skall överlämna sig själv åt den.

 

 

Klostersorl

 

På besök i Nya Valamo kloster i östra Finland deltar vi i liturgin i Gamla kyrkan. Det var här munkarna förr intog sina måltider, uttrycksfullt skildrat av Tito Colliander:

Snart är kyrksalen fylld, vid de tre långa borden i salens längdriktning sitter nära hundra svartklädda män, åldringar de flesta, men fortfarande tysta. Här hörs inget sorl av röster, envar sitter väntande, med böjd rygg och händerna vilande på knäna.

200px-Верхний_храм_Спасо-Преображенского_собора_Валаамского_монастыряUnder dessa sommardagar är klostret fyllt av sorl. Besökarna är många, pilgrimer och turister, nyfikna och sökare. Vi dricker te på ryskt vis och vandrar i det vidunderliga landskapet.

Det enda som inte förändras är liturgin. Doften av rökelse sitter i väggarna. De gula växljusen brinner framför otaliga ikoner. Skyn av vittnen omger oss när läpparna igen och igen upprepar hjärtats bön: Herre , förbarma dig!

 

 

“Utan att bli hindrad”

 

I vårt lektionarium har vi under en stor del av denna månad läst från den senare delen av Apostlagärningarna. Lukas avslutar sin historieskrift med att skriva om Paulus: ”…han förkunnade Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.” (28:31)

Lukas har inte skrivit en biografi över Paulus eller de övriga apostlarnas liv. Hans huvudärende har varit att påminna läsaren om Guds oövervinneliga ord och hans lärjungars outsläckliga frimodighet. Vilket hinder skulle kunna vara tillräckligt för att hejda den Gud som genom helig Ande uppväckt sin Son från de döda?

Apostlagärningarna är bara den första volymen av otaliga efterföljande – tillsammans skulle de kunna fylla ett gigantiskt bibliotek – om en historia som berättar om Guds trohet mot sitt ord och sitt folk. Den berättelse som är kyrkans och alla de heligas historia kallar oavbrutet nya generationer av lärjungar till en efterföljelse vars kärlek välter världen.

 

 

Varför älska?

 

Peguy skriver: ”Eftersom de inget älskar, tror de att de älskar Gud.” (Parce qu’ils n’aiment rien, ils croient qu’ils aiment Dieu.)

Ingen vänder sig till Gud i kärlek av besvikelse på mänsklig kärlek. Det heter ju: ”Om någon inte älskar sin broder, som han har sett, hur skall han då kunna älska Gud, som han inte har sett?”

De två är ett. Kärleken till Gud och kärleken till människan. Båda är lika uppfordrande, båda lyfter oss ut ur oss själva, tar oss bortom all strävan efter jämvikt mellan givande och tagande. Den som en gång har känt denna brinnande eld, kan sedan aldrig leva för något annat.

 

 

Varför trohet?

 

Där otrohet råder saknas kärlek. Där trohet råder finns ändå inte alltid kärlek. Hjärtat kan säga. ”Även om jag inte älskar dig, vill jag åtminstone vara trogen mot dig.” Men trohetens band kommer antingen att leda till kärlek, eller bär djupt inom sig, okänd för känslan, ett frö av kärlek som såtts utanför tiden.

– Hans Urs von Balthasar

 

 

Varför skriva?

 

Enligt Maximos Bekännaren finns tre skäl till att skriva som står över allt klander: som stöd för minnet, till uppbyggelse för andra eller som lydnadshandling. Av det senare skälet har många andliga skrifter tillkommit.

Om du skriver om andliga ting för egen berömmelse och popularitet hamnar du snart i öknen, menar Maximos. Då väntar varken någon vinning här i livet eller lön i det kommande. Det är att bedriva ohederlig handel med Guds vishet.

 

 

Förfärande och ljuvligt

 

Att Kristus är Logos, Ordet, är uppenbart när man lyssnar till honom. ”Alla häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun.” (Luk 4:22)

Här börjar Kristuslikheten, i vårt tal. Liksom fallet först yttrar sig i talet: Adam urskuldar sin handling med att skylla på Eva.

När Gud kallar människan börjar han med att röra vid hennes läppar. I den gångna söndagens berättelse om Jesajas kallelse hör vi profeten säga: ”Med ett glödande kol … vidrörde han min mun.” (Jes 6:6-7

Det glödande kolet är Herrens ord, på en gång förfärande och ljuvligt.