I dag

 

Paradoxen är hörnstenen i ortodox teologi. Som tydligast framträder den i liturgins ”i dag”. Åminnelsen är inte en hågkomst, den är en aktualisering. Liturgins nu återkallar det förflutna. Det som varit är nu!

Men mer än så: liturgins nu drar  framtiden till sig. Vi blir ögonvittnen till händelser som ännu inte inträffat. Därför säger vi i åminnelsebönen: Vi firar minnet av hans återkomst i härlighet.

 

 

 

Sanningens pris

 

Johannes Döparens martyrium räknas till de fem mindre festerna under året i ortodox tradition, och är på samma gång fastedag.

Det är inte ofarligt att säga som det är. Johannes hade påtalat för Herodes det otillbörliga i att han levde ihop med en annan mans kvinna. Det kostade honom livet.

Sanningen har en bundsförvant i varje människa. Vi kan välja att lyssna till den. Vi kan också överrösta den. Den som förblir trogen sanningen kan berövas livet., men aldrig sin värdighet.

Tillsammans med Kyrkan instämmer vi i tackbönen när mässan har firats:

Vi tackar dig, Herre,
för den helige Johannes himmelska födelse.
Ge oss visshet om att våra egna lidanden
genom det brutna brödets hemlighet
är oupplösligt förenade med Jesus Kristus, vår Herre.

 

 

Visshetens ljus

 

Få har skildrat människans kamp med det kluvna hjärtat som Augustinus. Och får har så övertygande vittnat om mötet med Kristus som ett genombrott, en befrielse ur djävulens skruvstäd, en absolution från en obetalbar skuld.

När han vid 32 års ålder, på uppgivenhetens rand, drabbas av kraften i Guds ord, skriver han: ”Det var som om visshetens ljus genast ingjutits i mitt hjärta och skingrat allt mitt tvivels mörker.”

Inget annat än Guds ord kan han denna inverkan på själen: ”I Ordet var liv, och livet var  människornas ljus, och ljuset lyser i mörkret…”

 

 

Hans är havet

 

Varje morgon sjunger Kyrkan med orden ur psalm 95:

Hans är havet, ty han har gjort det, *
och fasta landet har hans händer format.

HavetEukaristi (tacksägelse) är resans och tidens mål. Det är Kyrkans väg och det enda rimliga svaret på Guds skapelse och frälsningens gåva.

Tacksägelse är den fullkomliga människans tillstånd.

 

 

Förstår du vad du läser?

 

I den andliga läsningen läser vi inte för att ha läst, inte ens för att förstå. Vi läser för att läsa.

Så förhöll det sig uppenbarligen med betjänten Grigorij i Bröderna Karamazov. Han hade skaffat sig Isak Syrierns samlade predikningar och ord, en bok han ihärdigt läste ur i många år, men ”utan att egentligen förstå något av det”.

Och, tillägger författaren: ”kanske just därför älskade han denna bok och satte den så högt”.

 

 

”De skall äta och få över”

 

Ingenting blir omöjligt för er om ni har tro, hör vi Jesus säga i dagens evangelium.

Samtidigt läser vi i Första Kungaboken om hur profeten Elisa, när det är hungernöd i landet, föregriper det stora brödundret – det som sker på slätten där Jesus mättar folket och det som sker i Kyrkans eukaristi.

”De skall äta och få över”, säger Herren.

Även nu råder hungersnöd i landet. Äter vi i tro av det bröd Herren ger, stillas inte bara vår egen hunger. Vi får över och kan dela med de svultna.

 

 

Traditionens ljus

 

Den fest kyrkan firar den 15 augusti, Gudsmoderns avsomnande, har skänkts oss av traditionen. På många håll lider vi fortfarande av ett sorgligt tankefel där skrift och tradition spelas ut mot varandra. Men hur skulle Bibelns bokstav kunna vara överordnad Andens liv? Eller omvänt: Hur skulle Andens liv kunna vara något annat än förkroppsligandet av Skriftens bokstav? Det är i det dynamiska samspelet mellan skrift och tradition – mellan Kristus och Anden – som kyrkan lever.

imagesTraditionen är dock inte liktydig med ”traditionerna” i horisontell mening. Den är vertikal till sin karaktär. Traditionen, säger den ortodoxe teologen Vladimir Lossky, är inte bärare av uppenbarelsen – den är ljuset som uppenbarar den. Traditionen är inte Sanningen – den är förmedlaren av Sanningens Ande.

Vad gäller jungfru Marias gudomliga moderskap kommenterar Lossky: ”Utanför kyrkans tradition är teologin stum vad detta beträffar och kan inte rättfärdiga denna häpnadsväckande ära. Det är därför som de kristna gemenskaper som förkastar traditionsbegreppet i alla dess former också är helt främmande för vördandet av Guds moder.”

 

 

Insomnandet

 

På sin dödsdag låg Maria i sin bädd och väntade på döden med stor glädje. Vid tredje timmen fylldes rummet av ett förunderligt ljus, taket liksom öppnades och de närvarande såg en märklig syn. Herren Jesus själv steg ner med änglar och heliga för att hämta sin moders själ.

Guds moder ropade: ”Min själ lovar Herren och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare, ty Han har sett till sin ringa tjänarinna!” Änglarna sade med Gabriels ord: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig: välsignad är du bland kvinnor!”

När de närvarande närmade sig Maria såg de att hennes ansikte lyste som solen och en doft av vällukt fyllde rummet.

 

 

Kvisten från paradiset

 

Hur gammal Maria blev, när hon dog och hur hennes insomnande gick till säger Nya Testamentet inget om. Däremot finns tidiga skrifter, flitigt lästa i den unga kyrkan, som skildrar Marias sista tid på jorden.

Det berättas hur ängeln Gabriel uppenbarade sig för henne med en kvist från ett fikonträd i handen, när hon en dag bad på Oljeberget. Ängeln sa: ”Om tre dagar skall din Son, vår Gud, hämta dig till sitt himmelska rike, där du tillsammans med honom skall regera i evighet.”

Ängeln gav henne kvisten och försvann. Maria föll på sina knän och tackade länge Herren för att hon nu skulle få lämna jordelivet och flytta till det eviga riket. Hon kallade på alla Jesu vänner och när de kom visade hon dem kvisten från paradiset.

 

 

Försakelse och fruktbarhet

 

Låt oss avsluta vår reflexion över Marias ja till Guds ord med att säga: Hon som tog emot Guds ord, bar Ordet i sitt liv och födde Ordet till världen, blev moder till drakens besegrare.

Guds ord är än i dag Andens svärd som besegrar världens makter. Det yttersta tecknet för denna seger, genom vilken det förgängliga blir klätt i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, är korset.

I korset förenas försakelse och fruktbarhet. Denna förening var mönstret i Marias liv och målet för hennes sons liv. I den föreningen öppnar sig eukaristins hemlighet – vi äter och dricker av den frukt korset burit genom Kristi kärleksoffer. Så kan våra liv, precis som Marias, bli en eukaristi, en offergåva i tacksägelse över Guds oändliga kärlek som bär frukt i världen när vi säger vårt ja till Guds ord.