Till Faderns hjärta

 

”Hur då vända tillbaka?” (Mal 3:7)

Profeten Malaki tar i dag orden ur vår mun när vi inte riktigt vill kännas vid vårt behov av omvändelse. Kanske kan julfastan, som nu står för dörren, bli en tid av nåd för oss? Endast det hjärta som vänder om kan ta emot nådens kraft.

Hur kan vi gå omvändelsens väg i fastans tid? Låt oss börja i hjärtat. Nu ligger en tid framför när kyrkan ger oss ett särskilt urval av Guds ord, dag för dag, att idissla. Det Ord som ”inte skall förgå” (Luk 21:33), som Jesus säger i dagens evangelium. Kan det finnas ett verksammare sätt att gå från död till liv, än att så en oförgänglig sådd i hjärtat?

I vårt lektionarium är adventstiden en av årets verkliga höjdpunkter. Om vi inte alltid har tiden till att läsa de tre dagliga texterna i bibelläsningsplanen, låt oss göra det nu. Det kan bli fastetidens ”kur” som tar oss tillbaka dit där vi hör hemma: i Faderns hjärta.

 

 

Den yttersta domen

 

Jesus säger: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig … han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”

Varför frågar vi vad som skall ske vid världens slut? Världens slut ligger bakom oss. Denna världen mötte sitt slut när Jesus led och dog på Golgata. På korset dömde Gud den gamla världen och dess furste. På korset kröntes Kristus till konung över en ny himmel och en ny jord.

Det är ingen tillfällighet att evangelierna skildrar Jesu död som en apokalyptisk händelse: solen förmörkades, jorden skakade, gravarna öppnades – allt det som vi förknippar med den yttersta domen.

Golgata var den yttersta domen.

 

 

Tidens frestelse

 

Den stillsamma, förtätade avslutningen av kyrkoåret möter oss både med en frestelse och en kallelse.

Frestelsen är nyfikenhetens frestelse. Den gör oss upptagna av dagar och datum, av hur saker ska ske, av yttre tecken och budskap som kittlar i öronen. Nyfikenhetens ande skapar förvirring.

Kallelsen är att söka vaksamhetens ande. Den som äger denna ande är inte upptagen av när Jesu ankomst skall ske – hon ser hans ankomst hela tiden. Han kommer oavbrutet till oss: varje dag, i varje händelse, i varje gudstjänst – men det är bara den som äger klarsynens ande som ser det.

 

 

Droppet från årbladen

 

I går kväll gav jag mitt vittnesbörd i Gräshagskyrkan i Jönköping. Stadens kristna samarbetsråd hade inbjudit till en samling på temat ”Min ekumeniska resa”. Det gav anledning att fundera över sambandet mellan tradition och förnyelse.

Vad menar vi med tradition? Konstnären Harald Lyth liknar vår andliga resa vid roddarens: vändande ryggen mot resans mål tar den som sitter vid årorna ögonmärke på den plats där han lämnade stranden. Målet är oklart men utgångspunkten ger riktningen.

Ett förhållningssätt till traditionen: med blicken mot stranden, den lugna rytmen av årtag som driver oss fram över samtidens vatten. Droppet från årbladen är vårt verk.

”Fast besluten”

 

När flyktigheten bredde ut sig i samhället hade Benedikt av Nursia ett motdrag: stabilitas loci. Genom att bestämma sig för att bli kvar på en plats kan en människa undvika att förskingra sin substans, menade han. Förblivandet på platsen var en väg till förblivandet i Gud. Som Jesus uttryckte det: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er.”

Om profeten Daniel, vars bok vi just nu läser, heter det att han var ”fast besluten att inte göra sig oren genom mat och vin från kungens bord”.

I den beslutsamhet som sitter i ett hjärta som älskar, är Daniel tecken och förebild.

 

 

Fasta mot dårskap

 

Naderev Sano, medlem i Filippinernas delegation i den nyss inledda klimatkonferensen i Polen, har inlett en 12-dagarsfasta. Han fastar i solidaritet med sina landsmän som just nu kämpar för att få mat och med sina händer samlar ihop döda kroppar.

Många bedömare pekar på sambandet mellan klimatförändringarna och allt mer förödande naturfenomen, som den helvetiska tyfonen som drabbat Filippinerna.

”Klimatkrisen är en dårskap”, säger Naderev Sano, och förklarar att han inte har för avsikt att bryta sin fasta förrän beslut tagits om drastiska åtgärder för en förändrat klimatpolitik. Åtgärder som förutsätter allas vår fasta. Med profeten Jeremias ord: Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.

 

 

Den barmhärtiga fastan

 

Av barmärtighet ger oss kyrkan två fastedagar varje vecka. Onsdag och fredag. Barmhärtigheten består dels i det ringa måttet. Endast två av sju dagar. Dels i att fastan underlättar för oss att nå vårt mål. Utan fasta blir det kristna livet onödigt besvärligt.

FastemålDet är inget djärvt antagande att vi behöver dessa två dagar mer än vad kristna under kyrkans första århundraden gjorde. Eller de som levde på medeltiden. Den träning de flesta av oss fått på fastans sköna väg är i regel mycket sparsam. Och det mesta handlar nu en gång för alla om tillvänjning. När fastan inte är en naturlig del av livet, vänjer vi oss lätt vid ett större intag av mat än vi egentligen behöver.

Fastan står med andra ord i det goda livets tjänst. Men när vi här talar om fasta menar vi inte de vinster för hälsan vi belönas med. Den fasta kyrkan kallar oss till, består av en yttre återhållsamhet som tjänar den inre uppmärksamheten. Lönen kvitteras ut i bönen.

Fastan på onsdagar och fredagar kan innebära olika ting. Dock berör den alltid på något sätt vårt förhållande till maten. Det kan börja med att vi helt enkelt äter mindre, och lättare, under dessa dagar.

 

 

Profetisk medvetenhet

 

En studie av profeterna i Gamla testamentet visar på något av det mest utmärkande för den profetiska medvetenheten: i sin kontakt med Gud avsäger sig profeten aldrig sitt förstånd, sitt moraliska omdöme, sin förmåga att reflektera och överväga. Därför har profeterna inte mycket till övers för drömmar.

Här är den stora skillnaden mellan Jeremia och profetmaffian kring kungens hov i Jerusalem. Dag ut och dag in upprepar de samma monotona budskap: ”Allt är väl, allt är väl.” Var de själva ens medvetna om hur långt det andliga självbedrägeriet gått? Dessa profeter hade tagit moralisk semester. De hade avsagt sig både eftertanke och självprövning. Priset de fick betala var högt: budskapets opålitlighet gav dem det förödande epitet ”falska profeter”.

En sak kan man vara helt säker på: Offret av den egna personligheten är det sista Gud kräver för att ge sitt budskap till människorna.

 

 

Helgonen – våra läkare

 

Allhelgonatiden är här. Trons vittnen, vars minne vi nu firar, har alltid känt igen varandra. Därför är helgonen ekumeniska gestalter, vittnen om att kyrkan i grunden är en och odelad. Enhet går inte att organisera. Kyrkans enhet är en verklighet i den helige Ande, och överallt där människor låter sig uppfyllas av Guds och Kristi Ande, upptäcker de – som det mest självklara – att de är ett.

Splittringen är en skandal, en synd vi måste omvända oss från och göra bot för så att såren kan läkas. Firandet av trons vittnen kan bli en del av boten. Trons vittnen kan bli våra biktfäder, de läkare vi behöver i försoningsprocessen.

När vi ser öknens Antonios, Katarina av Siena, William Seymour, Serafim av Sarov och Ida Andersson från Skaraslätten stå sida vid sida som de bästa vänner, inser vi vilken tragedi kyrkans splittring är, men också hur enkel vägen till enhet kan vara.