Grottan och graven

 

I morgon kommer den som är försoningen för hela världens synder!

I den ortodoxa liturgin framhävs under dagarna omedelbart före jul på ett kraftfullt sätt det nära sambandet mellan Betlehem och Golgata. I hymnerna inför julen interfolieras inslag från Stora veckans liturgi.

De stumma djuren, oxen och mulan som ser jungfrun föda, är vittnen till en hemlighet: i stallet börjar vägen till korset. Födelsegrottan är trädgårdsgraven. Linnet som lindas runt det nyfödda barnet, är svepningen kring Kristi döda kropp. Och när eukaristin firas: fatet där brödet placeras – kallat diskos i östlig liturgi – är både krubban där barnet sover och graven där Kristi döda kropp vilar.

Även gåvorna som bärs fram till barnet röjer detta hemlighetsfulla samband: guldet är för riket, men ett rike som inte är av denna världen: rökelsen är för Gud, men en Gud som döljer sig i en tjänares skepnad; myrran är för begravningen, ett förbud om de myrrabärande kvinnorna som kommer till graven på påskdagsmorgonen.

Kristi förunderliga födelse till världen! Av kärlekt till världen låter sig härlighetens Konung förnedras när han blir ett offer för världen. Inget annat mått på kärleken är trovärt än det som utgör sträckan mellan Betlehem och Golgata.

 

“Tror du på jungfrufödelsen?”

 

Den frågan tog Stanley Hauerwas som utgångspunkt när han i går, den fjärde söndagen i advent, predikade i Christ Church Cathedral i Nashville. Han berättade hur detta var frågan med stor bokstav i det av sydstatsbaptister dominerade land som kallas Texas, där han växte upp. Det var bara det att för dem som använde frågan som en test på huruvida en person var en god kristen eller inte, verkade det inte spela någon större roll att den jungfru som blivit havande hette Maria – och att vi därför tillhör “Marias folk”.

Problemet med vår upptagenhet av en fråga som denna, menade Hauerwas i sin predikan, är att den gör oss fångna i förställningen att kristendomen er en samling idéer att ta ställning till. Så får vi för oss att vi kan sammanfatta den kristna tron i några snärtiga deviser, att tro på eller förneka.

Men så är det detta med Maria. Hon är inte en idé. Hon är inte bara en av många judiska kvinnor. Maria är trolovad med Josef. Hon har inte varit med någon man, ända är hon havande efter att ha blivit uppfylld av helig Ande.

Maria bär Gud i sitt sköte. Därför är det omöjligt att säga “Gud” utan att också säga “Maria”. Och som Hauerwas uttryckte det igår: ”Eftersom vår Gud kan sökas i Marias kropp, tror vi att samme Gud vill bli mottagen av oss i den heliga eukaristins mirakulösa gåva, Kristi kropp och blod. En gåva, som när vi tar emot den och begrundar den, får oss att fråga med Maria: ”Hur kan detta ske?”

Frågan ”Tror du på jungfrufödelsen?” var ställd av goda människor men den var ställd av fruktan, menade Hauerwas. Den värld de levde i utgjorde för dem ett hot  mot allt de höll kärt. Det var en fråga som endast kunde förvränga evangeliet eftersom den hindrade dem att se att de goda nyheterna är att Maria är Guds moder. Predikanten avslutade: ”Jag är rädd för att många som räknar sig själva som kristna fortfarande bär på denna fråga.”

 

Läs Stanley Hauerwas adventspredikan i sin helhet:
http://www.abc.net.au/religion/articles/2013/12/22/3916143.htm

 

 

Vem vilar i arken?

 

Berättelsen om hur David dansar inför arken kontrasteras i dag med evangeliet om hur Elisabet uppfylls av Helig Ande i mötet med Maria (2 Sam 1-5, 9.15; Luk 1:39-45). ”Klädd i linne-efod dansade han med liv och lust inför arken”, heter det om kung David. Och Elisabet utbrister till Maria: ”När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.” Två uttryck för en ohämmad, hänförande glädje.

Vad är arken en bild av om inte jungfru Maria!

I arken vilar förbundets tavlor. I Maria vilar samma förbunds Mästare. Arken bär på lagen. Maria bär på evangeliet. Snart skall arken öppnas, och Davids och Elisabets glädje bli vår.

 

 

Marias väg och vår

 

Kan vi förstå vem Jesus är, om vi inte också tar emot hans mor? De två är oskiljaktiga från bebådelsens ögonblick. Maria har i sitt eget liv, i sitt kött, förenat skapelsen och Skaparen. Hon är den första gudomliggjorda varelsen, del­aktig av gudomlig natur ända in i sin kropp. Så visar hon oss vägen bort från syndafallet.

Jesus skulle senare säga: ”Den som gör min himmelske Faders vilja är … min mor.” När vi likt Maria säger vårt ja och överlåter oss åt honom förenas skapelse och skapare i oss. Vi påbörjar vandringen bort från syndafallet på den väg där Maria gått före.

 

 

Det kenotiska gudsbeviset

 

Dagens epistel från Filipperbrevet innehåller ett av Nya testamentets viktigaste ord, i vår bibelöversättning: ”han avstod från allt” (Fil 2:7). Det grekiska ord som här används, kenosis, översattes tidigare med utblottelse. Han ”utblottade sig själv”.

”Allt uthärdar den”, skriver aposteln Paulus om kärleken. Den totala utblottelsen är Guds största kärleksbevis. Detta är julens innebörd: Allt avstår Gud av kärlek till världen.

Här prövas all askes, alla former av fasta. Här prövas också allt tal om kärlek. När askesen skiljs från kärleken skapar den hårdhet, självgodhet, överlägsenhet. När kärleken försvarar sig, hävdar sig och gör sig bred blir den illusorisk, en bedräglig självmotsägelse.

Men på kärlekens kenotiska väg blir hjärtat allt mjukare av ömhet för allt skapat. Därför behöver världen inga andra gudsbevis än helgonens liv.

 

 

Den tystlåtne mannen

 

”Jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam”, läser vi i Kristusprofetian i Jeremia bok i dagens läsning ur vårt lektionarium. Och i evangeliet möter vi Josef, den tystlåtne mannen – vi har inte ett enda ord bevara av honom i Bibeln – som får besked av ängeln: ”var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig Ande.” (Matt 1:20)

I en mening behövs inte Josef: Jesu födelse sker ”utan någon mans vilja”, som det heter i Johannesevangeliet. Hon likväl är hans ja avgörande för frälsningens fullbordan: det är genom Josefs släkttavla som Jesus härstammar från David, inte genom Marias.

Josef är tecknet på vad Gud kan göra genom en människa som inte räds för att vara i periferin, men låter Gud inta den centrala platsen i sitt liv.

 

 

O, eviga Vishet

 

Till det mest karaktäristiska i gudstjänsterna under den sista veckan före jul hör de så kallade O-antifonerna som inramar Marias lovsång, Magnificat, i kyrkans aftongudstjänst, vespern. De är sju till antalet, en för varje dag under tiden 17-23 december, och i var och en av dem tillbeds Herren med ett namn hämtat ur de gammaltestamentliga Kristusprofetiorna. De kallas O-antifoner efter sitt inledande utrop: ”O” är i vårt språk ett uttryck för förundran, det fönster Anden vill öppna inom oss så att vi kan ta emot den Ofattbare.

I kväll lyder O-antifonen:

O eviga Vishet,
du som har utgått från den Högstes mun
du når från världens ena ände till den andra,
och styr allting med ditt blotta ord:
kom för att lära oss vishetens väg.

 

 

Profetisk potential

 

I dag avslutar vi adventstidens långa serie läsningar från profeten Jesaja, för att i morgon inleda denna tids sista förtätade vecka.

Det dagliga lyssnandet till Jesaja har påmint oss om hur profeten är en människa som har ett förhållande till Guds ord. I detta ord ger Gud sig till känna för profeten, drar honom till sig, älskar honom och sänder honom för att låta alla som vill lyssna förstå att de är älskade i den Älskade.

För vår skull har Gud gjort några till profeter. Men på samma gång som endast några kallas profeter, har vi alla möjlighet att profetera. ”Om ändå hela Herrens folk vore profeter”, utbrister Mose (4 Mos 11:29). Varje människa äger en profetisk potential. Varje människa kan – om hon vill – få ett förhållande till Guds ord. I det förhållandet tar hon emot Guds kärlek för att ge den vidare. Hon blir mun för det Ord som aldrig upphör att säga: ”Med evig kärlek har jag älskat dig.” (Jer 31:3)

I dag profeterar Jesaja om pingstdagen, när det ljus som profeterna ägt faller in i våra hjärtan: ”Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker.” (29:18)

 

 

Mod

 

Hur kan man tala som profeten Jesaja gör? Han äger inte bara mod, han förlorar aldrig hoppet.

Thomas Merton – vars minne vi firade i tisdags, och vars texter vi lyssnat till i middagsbönerna i Bjärka-Säby denna vecka – ger uttryck för detta samband i Conjectures of a Guilty Bystander:

”Det krävs långt mer än mod för att börja gå en väg som uppenbarligen leder till den yttersta änden av ingenstans, och att gå över vår egen absurditets avgrund för att bli funna och frälsta av Gud, som har kallat oss att gå den vägen…

Vad beträffar mod så kommer han att förse oss med det, och naturligtvis kommer han att ge det mer i form av hopp än som ren styrka.

Vi får inte förvänta oss att se på oss själva och upptäcka ’mod’, och bli tröstade av det. Kristus ensam, på korset och i mörkret, men redan segrande, är vår tröst.”

 

 

Kroppens uppståndelse

 

Kyrkofäderna fäste stor vikt vid att det är kroppens uppståndelse som Jesaja profeterar om. ”Lyssna inte till dem som säger att denna vår kropp inte skall uppstå”, skriver Kyrillos av Jerusalem. ”För uppstå skall den, så som Jesaja vittnar”:

De döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla ni som vilar i mullen! (Jes 26:19)

Johannes av Damaskus kommenterar vår läsning i dag: ”Den heliga Skrift framhåller det faktum att en kroppens uppståndelse väntar. Det torde vara uppenbart att det inte är själarna som läggs i graven, utan kropparna.”