Vad väntar de sig?

 

AntoniosdagenIgår var det fest hela dagen! Vi firade munkarnas fader, den helige Antonios, och inledde på kvällen den årliga mansretreaten på Nya Slottet. Tjugo män trädde in i tystnaden efter att i Blå salongen ha delat på Antoniosdagens festtårta.

Vad väntar de sig?

Vi firar inte helgonen för deras heroiska dåd. Vi minns dem för att de inte älskade ”sitt liv mer än att de kunde gå i döden”. (Upp 12:11) Sådan var den kärlek som fyllde deras hjärtan.

I dag är det fastedag. Även vi kan få nåden att fyllas av en kärlek som med glädje får oss att släppa taget om våra liv. Det är retreatens firningsämne.

 

 

Jaga bort dig själv

 

Igår firade vi Isak Syriern, eller Isak av Nineve som han också kallas. Jag mediterade under dagen över orden på sidan 36 i den lilla boken Landet där tankarna funnit ro, det enda ur hans imponerande skriftsamling som finns utgivet på svenska, och tog fram Robin Johanssons ikon av Isak.

Sedan en tid tillbaka har jag införskaffat ett extra exemplar av denna lilla skrift, i urval och översättning av Isakkännaren Gunnel Vallquist. Den ena har jag liggande på nattduksbordet. Det andra i bastun. (Och sidorna faller inte ur av ångan; boken är trådbunden!) Varje bastubad – och vintertid blir de inte så få – är numera både en yttre och inre rening. Ty så är det att läsa Isak. Man läser inte för att blir lärd. Läsningen gör något med själen. Den är ett reningsbad för sinne och hjärta.

På sidan 36 i Isak Syrierns skrift står följande:

Isak SyriernJaga bort dig själv, och din fiende är förjagad. Lugna dig, och frid skall komma till dig från både himmel och jord. Träng in i ditt hjärtas skatt, och du skall skåda himmelens skatt. Ty de båda är ett. När du tränger in i den ena, skådar du båda. Stegen till Guds rike har du inom dig, dold i din själ. Gå ned i dig själv och upptäck din synd. Då finner du de trappsteg som kan leda dig uppåt.

Vad mer behöver sägas?

 

 

Skandal!

 

1_0_766199Profetiskt och ytterligt uppfordrande talade påven Franciskus i onsdagens audiens på Petersplatsen inför ett folkhav i regnet, om nödvändigheten av enhet mellan alla döpta.

När hörde vi senast en kyrkoledare använda så skarpa ord om sakernas tillstånd? Mitt under den pågående böneveckan för kristen enhet sa biskopen av Rom: ”Splittringen mellan oss kristna är en skandal – det finns inget annat ord: en skandal!”

Påven uppmanade dem som lyssnade att se vad andra kyrkor än vår egen har att ge oss. Att fråga oss: Vad vi kan få som gåva av våra bröder och systrar i andra församlingar?

 

Inte till himlen

 

År 1923 började en skollärare och präst i Lyon i Frankrike att ägna alltmer av sin fritid åt att bistå de tusentals ryssar som kommit till staden på flykt undan bolsjevikerna. Det var hans första möte med en kristendom som inte var romersk-katolsk. Bland dessa ortodoxa kristna fick han snart många nya vänner, och han fann sig inte bara var givare utan också mottagare Hans hjärta öppnades för skönheten i dessa människors gudstjänst och hängivenheten i deras tro.

Paul Couturier, som prästen hette, blev under de närmaste åren allt mer övertygad om behovet av kristen enhet, och 1935 tog han ansvar för den oktav för enhet som tagit sin början inom den katolska kyrkan 1908. Han utvecklade den nu till en internationell bönevecka för kristen enhet.

Som motto tog Paul Couturier några ord av Metropoliten Gorodetsky av Kiev: Skiljemurarna sträcker sig inte så långt som till himlen.

 

”Här är jag!”

 

Bibeln är berättelsen om den sökande Guden. ”Som druvor i öknen fann jag Israel, som tidig frukt på fikonträdet – den allra första – såg jag era fäder.” (Hos 9:10) I förhållandet mellan Gud och människa är Gud alltid den som kallar.

Vår kamp handlar om hur – och huruvida – vi svarar. Gud upphör inte att tala. Det enda som kan förvränga och förvanska förhållandet mellan Gud och människan är om vi inte bryr oss om att svara när Gud ropar på oss. ”Varför fann jag ingen när jag kom? Varför svarade ingen när jag ropade?” (Jes 50:2).

Problemet är inte Guds frånvaro, utan vår. ”’Här är jag, här är jag!’, sa jag till ett folk som inte åkallade mitt namn.” (Jes 65:1-2)

 

 

Mystikerns bekännelse

 

Varje fastedag är en påminnelse om varför vi lever. Hela vårt liv är en vandring mot den förening som Jesus ger uttryck för med enkla ord: ”Jag och Fadern är ett”. I dessa ord ligger mystikerns självklara bekännelse – och varje kristen är kallad att bli en mystiker.

Den som smakat något av denna enhet, kan säga med Jacob Böhme: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag är ingenting.” Eller som Martin Lönnebo, när förlaget frågade om han kunde tänka sig att skriva en självbiografi. ”Då kan den heta: Jag är ingenting. I det stora hela är det allt.”

I den bekännelsen finns ingen stukad självkänsla. Bara den hemliga förvissningen om att ”nu lever inte längre jag, det är Kristus som lever i mig”. Den som vet det, är allt.

 

 

Den bländades visshet

 

Även Gregorios av Nyssa, som kyrkan i dag firar, talar om en andra omvändelse. Det är den som sker i töcknet, när människan gett upp alla försök att förstå Gud och få svar på sina ”varför?” Nu sker det oväntade: Gud kommer till oss, med en ömhet och kärlek som ”förklarar” livet utan att ge en enda ny förklaring.

Gregorios av Nyssa är en ”modern” andlig vägledare. Han visar hur den tro föds som inte är svaret på en fråga, det ena eller andra beviset. Den består snarare av en inre visshet om Guds verklighet. Medan sinnet bländas når själen en klarhetens vila. Som starets Zosima uttrycker det till kvinnan i Dostojevskijs Bröderna Karamazov, när hon förtvivlat undrar om någon kan bevisa att Gud finns: Man kan inte bevisa något. Men man kan bli övertygad.

 

 

 

 

Vår första omvändelse

 

Lev Gillet, alias munken från östkyrkan, liknar epifania vid vår ”första omvändelse”, i betydelsen av själens första medvetna möte med sin Frälsare. Det svarar mot den stund när vi tar emot Jesus som vår mästare och vän och fattar beslutet att följa honom.

Påsken motsvarar den ”andra omvändelsen”. Konfronterade med Kristi kors som uppenbarar vad slags död och liv en Jesu lärjunge är kallad till, ger vi oss nu åt honom i en djupare överlåtelse för att han skall forma oss till sin likhet.

Pingst, säger Lev Gillet, är den ”tredje omvändelsen”, dopet i Ande och eld, som utgör porten till den livsförvandlande föreningen med Gud, som får hans bild att framträda i oss.