Extas eller uppenbarelse?

 

När vi i vår läsning av Jeremia bok ser hur Herren talar blir det tydligt vad som kännetecknar det profetiska medvetandet, och därmed vad som är utmärkande för sann profetia. Något av det mest avgörande – och det är särskilt påfallande i studiet av Jeremia – är att profeten i sin kontakt med Gud aldrig avsäger sig sitt förstånd, sitt moraliska omdöme, sin förmåga att reflektera och överväga.

Till skillnad från den profetiska extasen i de omgivande religionerna, är profeten i Israel fullt närvarande när Gud uppenbarar sig för honom. Inte för ett ögonblick grumlas den personliga identiteten. Profetens mentala maskineri befinner sig i full och intensiv verksamhet. Tanken är inte höljd i dimma. Profeten tömmer sig inte på sina minnen för att kunna ta emot ett budskap, han låter inte tankarna sjunka undan till medvetandets botten. Verkliga profeter berusar sig inte på Anden.

Icke-motståndets väg

 

GilletI vårt synaxarium firar vi idag minnet av Lev Gillet, en av 1900-talets radikala brobyggare och ekumener i kristenheten och en viktig inspiratör för vår kommunitet.

Som en kommentar till Jesu ord ”värj er inte mot det onda” – icke-motstånd enligt evangeliet – skriver denne munk från östkyrkan:

Här står valet inte mellan strid och icke-strid utan mellan strid och lidande – och att segra genom lidandet. Den seger som striden ger är bara skenbar, den är fåfänglighet och illusion, ty Jesus är den yttersta verkligheten… Det icke-motstånd som Jesus ger exempel på är varken eftergivenhet mot det onda eller ren passivitet. Det är en positiv reaktion. Det är det svar som kärleken, den kärlek som Jesus personifierar, sätter emot det ondas anslag. Det omedelbara resultatet av detta tycks vara det ondas seger. Men i längden är kärlekens makt den starkaste. Uppståndelsen följer efter lidandet. Martyrernas icke-motstånd tröttade ut och fascinerade deras efterföljare. Det utgjutna blodet blev en garant för evangeliets spridning. En svag och vanmäktig pacifism? Nej. En flammande och segerrik låga. Om Jesus i Getsemane hade bett sin Fader att sända tolv legioner änglar till hans hjälp skulle det inte ha blivit någon påsk, inte heller någon pingst.

 

 

Smutskastningen

 

Vad ska man ta sig till med profeten? Denna tagg i köttet. Denna röst som aldrig vill tystna.

”Vi måste tänka ut ett sätt att komma åt Jeremia”, hör vi dem säga i dagens läsning. (Jer 18:18) Kan de hitta något sätt? Vad är det värsta, det mest ondskefulla de kan tänka ut?

”Vi smutskastar honom, så behöver vi inte bry oss om vad han säger.”

Inför den kommande dagen ber vi: Välsignad vare du, den korsfäste Kristus. Du har smakat det bittra förräderiet och sveket från en broder.

 

 

Morgonbön

 

Välsignad är du, vår Fader, som i din Son kallar oss dina vänner. Vidga våra trånga hjärtan och ingjut din kärlek i oss, så att vi känner igen dig i alla vi möter i dag och kan ära dig i våra nästa. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

(Torsdagens morgonbön i Tideböner IV; utkommer den 15 april)

 

 

Liturgisk askes

 

Ökeneremitens väg är förbryllande, förargelseväckande, frånstötande för alla som är främmande för frälsningens oumbärliga förutsättning: askesen.

Kan vi förstå anakoreten, och därmed askesen, om vi inte förstår vad vi är skapade för? Insikten om att vi är ämnade för evigheten leder till en radikal omorientering av våra prioriteringar. Som Gregorios av Nyssa uttrycker det: ”Om du inser detta kommer du inte att tillåta ditt öga att vila på något i denna världen. Mer än så, du kommer inte ens att förundras över himlarna. För hur skulle du kunna beundra himlarna, när du inser att du förblir när de är borta? Himlarna skall förgås, men du skall leva i evighet med honom som är av evighet.”

Vad kan skänka denna insikt?

Svar: Liturgin.

Liturgin är den viktigaste arenan för vår askes. Här skänks oss en ny syn på världen: vi ser världen i ett eskatologiskt ljus. Därför har gudstjänsten ingen publik. Men utan liturgisk askes blir vi enbart åskådare – i stället för ett folk som skådar den härlighet som förvandlar oss – och hela kosmos – till en och samma avbild.

 

 

Att säga ja

 

Varje gång en Mariafest firas i kyrkan blir Jesus större. I dag, på bebådelsens festdag som ges oss som en glänta mitt i fastan, hör vi Marias ja till Guds ord. Det rymmer varje ja till Jesus som ges därefter.

Hennes ja var helt och fullt hennes eget, men ännu mer Guds. Hon hade fått det av honom och gav det tillbaka till honom för att han skulle behålla det hos sig för alltid.

Ingen kan säga ja till Jesus om hon inte fått sitt ja av honom. Och ingen av oss kan följa Jesus om inte det ja vi ger är vårt eget.

 

 

Extremister

 

Vi kommer alltid att skaka på huvudet åt asketerna – så länge vi inte vill tillstå det möjliga i att älska Gud med en fri, häftig och odelad kärlek.

 

 

Fastans syfte

 

Varför fastar vi? Vad är meningen med den kristna askesen? Några veckor in i Stora fastan behöver vi igen ställa dessa frågor. För att hålla ut i det vi gör, behöver vi veta varför vi gör det vi gör.

Som kristna fastar vi inte för att vi känner vämjelse inför världen, utan för att göra världen till sakrament, en återspegling av Guds rike. Som Vladimir Solovyof en gång skrev: ”Syftet med den kristna askesen är inte att försvaga kroppen, utan att stärka anden så att kroppen blir transfigurerad.”

 

 

Det förstörda linneskynket

 

I dag får Jeremia (13-1-11) utföra en symbolisk handling, ett slags profetisk pantomim som inte behöver några verbala tillägg: han skall köpa ett höftskynke och binda det kring höften. Efter en tid får han bege sig till Eufrat och gömma skynket i en bergsskreva. Efter ytterligare lång tid uppmanar Herren honom at återvända till Eufrat och leta upp det gömda höftskynket. ”Men då var det förstört och dög inte till någonting.”

Höftskynket som blivit förstört och oanvändbart genom att det länge legat i bergsskrevan, får åskådliggöra följderna av Guds folks trolöshet. Guds folk är Guds prydnad. På samma gång som vi har iklätt oss Kristus är vi Kristi klädnad. Så som dopets klädnad ger oss skydd omsluter vi Gud, till beskydd och beröm när hans namn svärtas ner och hånas. Därför kom Etty Hillesum att i koncentrationslägret se det som sin kallelse ”att ta ansvar för Gud”, att ge honom en skyddad plats mitt i all terror och skräck.

Det är det omvända profetiska perspektivet. ”Gud är, trots allt, i trygga händer hos oss”, skriver hon två månader för sin död.

 

 

Ansvaret för enheten

 

Vem bär det yttersta ansvaret för kyrkans enhet?

Redan på 100-talet beskriver Ignatios av Antiochia Roms biskop som ”den som leder i kärlek”. Olivier Clément kommenterar:

”I vad mån Petri och Pauli kyrka, Roms kyrka, förmår återfinna sin kallelse till kärlekens kenosis och till att tjäna sina systerkyrkor, är vad de kristnas återförening i grunden hänger på i vår tid.” (Källor s.118)

Är detta vad som just nu är på väg att hända?