Tid av tröst

 

10 dagar efter påsk tar vi emot påsktidens första fastedag. Den är en påminnelse om hur påsktiden är en period av vila och tröst. ”Hela världen strålar i påskens glädje”, sjunger vi nu i varje mässa.

Under denna tid läser vi varje år ett pärlband av utvalda texter från profeten Jesaja. Här hör vi oavbrutet om Kristus, segraren, som är av begynnelsen. Som i dagens läsning: ”Vem har från öster manat fram den man som segrar vart han går? (41:3). Och vidare: ”Jag, Herren, som var den förste och som ännu för de sista är densamma.” (41:4)

Dessa ord, säger Gregorios av Nyssa, vittnar om att ”Sonen är i Fadern och inte efter Fadern”. Därför upprepar vi gång på gång i våra tideböner, om Fadern såväl som Sonen och Anden: nu och alltid och i evigheters evighet.

När Herren säger genom profeten: ”Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud” (41:10), talar han som bevisat sin kärlek till oss genom att låta Kristus dö för oss medan vi ännu var syndare.

 

 

Stora lördagen

 

Gravläggning

I går kväll var vi med vid Jesu gravläggning efter att hans kropp tagits ned från korset.

Vad hände därefter? ”Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden?”, frågar Paulus retoriskt i Efesierbrevet.

I dag, på den Stora lördagen och fastans sista dag, firar vi åminnelsen av Kristi nedstigande i underjorden.

Vad gör Kristus i dödsriket? Han plundrar det. Och ”ensam kvar sitter döden bedrövad”, som Grundtvig uttrycker det i en psalm.

Nu lämnar oss Bibeln inte med en tydlig bild av allt som skedde när Jesus nedsteg i dödsriket. Men aposteln Petrus ger ledtrådar i sitt första brev: ”Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.”

Det hålls alltså väckelsemöte i dödsriket på påskafton. Med Jesus själv som predikant. Men kan man bli frälst efter döden? Vi lämnar den frågan åt andra. Här kan vi bara nöja oss med att citera vidare från Petrusbrevet: ”därför förkunnades evangeliet också för dem som nu är döda: även om de som människor blev dömda kroppsligen, skulle de få leva andligen, som Gud.”

En sak är säker: Golgata har kosmiska konsekvenser. Kristi död för att nedgöra död och djävul är början på den nya skapelsen. Därför denna stora och heliga sabbat: så som Gud en gång vilade från sin skapelse på den sjunde dagen, vilar han nu i en grav från sin nya skapelse. Och i den sextonde psalmen i Psaltaren läggs profetiska ord i Jesu mun: ”ty du lämnar inte min själ i dödsriket och låter inte din helige möta förgängelsen.”

Om det gällde Kristus, måste det då inte också gälla alla dem som genom dopet förenats med honom? Ingen enda som i dopet har dött med honom skall lämnas kvar i dödsriket. Ingen enda av dem skall han låta möta förgängelsen.

 

 

Stora fredagen

 

Ingen dag under året är så mättad av allvar som långfredagen. Om vi inte har förstått det tidigare, förstår vi det i dag: synden kan inte förlåtas – den måste försonas, och därmed tas bort. Därför sjunger vi i varje mässa: O, Guds lamm, som tar bort världens synd.

Utan försoning, utan syndens borttagande, finns ingen förlåtelse. Så djupt är människans avfall, så allvarlig och verklig är synden. Korset på Golgata var den plats där Gud tog bort vår synd.

Den unga kyrkan visste vad den gjorde när man i hjärtat av sin trosbekännelse placerade orden pro nobis – för oss. Det var för oss Gud blev människa, det var för oss Jesus dog, begravdes och uppstod. Och då inte bara för vårt bästa, utan i vårt ställe. Om denna verklighet tappas bort lämnas vi med intrycket att synden inte är så allvarlig, att den kan förlåtas och övervinnas, oavsett om Kristus hade utlämna sig själv eller inte, eftersom Gud är god och barmhärtig. Och vad händer då med korset? Den blir en symbol för Guds  godhet och solidaritet, men inget som förändrar något.

Om vi tror att människan kan försona sig med Gud på egen hans, eller att hon rent av inte behöver någon försoning, utan att det räcker med vissa meditativa tekniker genom vilka vi kommer i kontakt med oss själva och med Gud, då har vi aldrig förstått vad som krävdes för att förtära synden, att ta bort den.

Genom denna dag skär ett rop som vi aldrig får glömma: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”  Det var denna ”stund” Jesus hade bävat för, det var denna stund han bett att få slippa men till sist sagt ja till efter en lång natts kamp. Den stund när inte bara varje fiber av hans kropp ropar i smärta, men när törsten efter Gud förtär honom. Den stund när ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Oavsett vad vi tycker om det – detta är den Stora fredagens faktum, dess ogenomträngliga mysterium.

 

Stora torsdagen

Den Stora och Stilla veckan kulminerar i De heliga tre påskdagarna, från skärtorsdagens kväll till påsknatten. Så långt möjligt lägger vi nu allt annat åt sidan för att fira Herrens påsk: åminnelsen av vår Frälsares lidande och död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse från de döda. Nu ges tre dagar som sammanfattar hela frälsningshistorien.

Firandet av De heliga tre påskdagarna kastar ett förklarande ljus över all kristen gudstjänst. Det handlar inte om att högtidlighålla historiska händelser. Det handlar om att låta sig dras in i skeendet. Vi är ögonvittnen. Vi blir delaktiga. Vi smakar den kalk som Jesus bad att få slippa men tömde för oss. Bara den som tillåter sig att sörja och gråta kan få delta i det jubel som inte är simulerat. I firandet av påsken blir vi samtida med Jesus i hans död och uppståndelse, i hans kamp och hans triumf. Därför är gudstjänstens viktigaste ord ”i dag”.

De tre dagar vi nu har framför oss uppenbarar olika aspekter av påskmysteriet. Var och en av dem svarar mot tre platser och tre mysterier: Övre salen, Golgata och Graven. Under tre dagar firar vi tre stora hemligheter i vår tro: Eukaristins mysterium, Korsets mysterium och Den tomma gravens mysterium.

Stora onsdagen

 

Två personer och deras handlingar står i centrum denna dag. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket, den handling som lett till att kyrkan har avskilt varje onsdag under året som fastedag.

Kontrasten mellan de två handlingarna kunde inte varit större. Hon är synderskan som genom sin ångerfyllda handling får förlåtelse och upprättelse. Han är den utvalde lärjungen som genom sitt svekfulla handlande mister sin plats i apostlarnas gemenskap.

Kvinnans handling möts av lärjungarnas protester: ”Vilket slöseri!” Innebörden sträcker sig betydligt längre än till ”offrandet” av en flaska balsamnardus. Det offer människor gett till Jesus, inte bara i form av materiella ting utan genom att helga sina liv åt honom har alltid mötts av världens protester: ”Är det inte att slösa bort sitt liv?”

Att slösa sitt hjärtas kärlek på Jesus är att utgjuta en osynlig smörjelse över hans huvud. Varje sådan handling gör hans kärleksoffer synligt och närvarande i världen.

 

 

Stora tisdagen

 

I många traditioner läses på måndagen och tisdagen denna vecka Jesu tal om Människosonens ankomst vid tidens slut. Det har sin plats här eftersom Jesus dagarna innan påsk undervisar i templet och då håller sitt stora tal om tidsålderns avslutning och brudgummens ankomst.

Kristus är brudgummen som skall överges av alla, av sina närmaste, av hela skapelsen, ja, av sin egen Fader. Det verb som Jesus använder i ett av sina rop på korset – överge – ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!” – finns endast på ett annat ställe i Bibeln. I Första Mosebokens andra kapitel, där det heter att mannen skall överge sin far och sin mor för att leva med sin hustru, ”och de skall bli ett”.

Inför påsken möter vi en utmanande och djärv tanke: på samma sätt som en man måste överge sin far och sin mor för att bli ett med sin hustru, måste Kristus, vår brudgum, bli övergiven av sin Fader, för att kunna bli ett med kyrkan, Kristi brud.

 

Stora måndagen

 

Måndagen, tisdagen och onsdagen under Stora veckan utgör förberedelsedagar för passionshändelserna. De har i kyrkans liturgi en utpräglad botkaraktär och skänker långsamt en växande insikt om det som väntar.

De texter ur evangelierna som läses under Stora veckans olika dagar svarar i stort sett mot det historiska och kronologiska skeendet.

I går kom Jesus från Betania och Betfage, över Olivberget, och red in i den heliga staden medan Hosiannaropen ekade. I dag går Jesus till templet. Han upprörs när han ser hur Guds hus förvandlats till en Galleria, och inleder en ursinnig resningsaktion.

I evangeliet denna dag minns vi inte bara en historisk händelse. Det handlar om våra egna liv och ger relief åt fastetidens mening. Vi är Guds tempel. Fastan ges oss för att vårt livs helgedom skall renas och bli en beredd boning för Herrens härlighet.

 

 

Lasaros

 

I dag firar vi i vår kommunitet Lasaroslördagen, som redan i Jerusalem på 300-talet utgjorde en portal mot Palmsöndagen och den Stora veckan.

Lasaros död och uppväckande rymmer hemligheter som öppnar mot påskens mysterium. Här föregrips inte bara Jesu uppståndelse. Det som sker med Lasaros är ett första tecken på att i Kristus skall de döda en dag uppstå. Och kyrkan sjunger i sin gudstjänst denna dag:

I Lasaros har Kristus redan förgjort dig, du död, och var är din seger, du helvete!

Lasaros

 

 

Lasaros uppväckelse. Ikon på ambon i Slottskapellet målad av Robin Johansson.

 

 

 

Jesu slutliga ord

 

Hela Jesu liv är från första stund orienterat mot korset och det ögonblick när Guds ord tystnar. I den tystnaden förmedlar han sitt slutliga Ord.

Han talar när han är tyst. Han förhärligas när han korsfästs. Han segrar när han förödmjukas.

 

Amen!

 

Kyrieropet – Herre, Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare – är fastetidens mest karaktäristiska bön. Likt publikanen i evangeliet är vi intensivt medvetna om vår ovärdighet, vår fläckade klädnad, våra misslyckanden, hur uselt vi förmått återspegla Kristus i vår vardag, hur många gånger vi fallit.

Detta rop återkommer ständigt i vårt gudstjänstfirande. I mässans inledning uppmanas vi att i frid bedja till Herren om nåd och förbarmande. Vi upprepar: Herre förbarma dig! Kristus förbarma dig! Herre förbarma dig!

När prästen så träder inför församlingen med trikerion – det tredelade ljuset som symboliserar Treenigheten – i höger hand och uttalar orden Må Gud, den allsmäktige i sin stora barmhärtighet förlåta oss alla synder, tecknar sig församlingen med korset och svarar Amen!

Detta är trons amen. Ett amen som uttalas klart och ljudligt. Med detta amen säger vi: Jag tror, jag tror, jag tror att detta är sant! Min synd är utplånad, bortkastad från hans ansikte. Himlen har öppnats. Om en stund kommer vi i mässan att höra de ord i vilka vi igenkänner Jesu röst: Kom hit upp!