Vårt Kristusoffer

 

I Hebreerbrevet, som vi läser ur under fastans senare del, fördjupas påskens offermotiv: ”av evig ande har Kristus framburit sig själv som ett levande offer åt Gud”.

Genom Kristi offer råder kärleken. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin ende Son…”

Inget annat offer kan därefter ges eller behöver ges. Ändå är den kristna kallelsen att offra. ”Ni är ett heligt prästerskap, som kan frambära andliga offer.”

Att inget annat offer kan ges, samtidigt som vi förverkligar våra liv genom att offra, innebär att det offer vi frambär är Kristus. Det är han som offras. I varje martyrium. I varje eukaristi.

Eukaristins andliga offer och martyriets blodiga offer är ett och samma offer: Kristus. Genom detta enda offer, framburet en gång för alla, är Kristus i varje offer och ger världen liv.

Därför är fader Frans offer inte meningslöst. Det påskyndar Kristi ankomst, den dag då kärleken råder.

 

 

 

Korsoffret

 

En gång om året – under påskens heliga tre dagar – firar kyrkan på ett förtätat sätt, det hon firar varje söndag och i varje eukaristi: Kristi offer. Den första kända kristna skriften, författad samtidigt med Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken, som beskriver eukaristin som ett offer, är Didaché.

Den handlig där bröd och vin frambärs och förvandlas till Kristi kropp och blod är identisk med Kristi offer på korset. Om detta rådde tidigt stor enighet i både öst och väst. I denna handling förenar sig Kyrkan med sitt huvud. Hon blir ett med det offer som tar bort världens synd för att hennes liv nu skall avbilda Kristus. Därför lyder kallelsen till de döpta: ”Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud.” (Rom 12:1)

 

 

Vad kärleken krävde

 

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”

I dessa ord får vi den mest uttömmande förklaringen till vår Frälsares lidande. Den största kärleken är självutgivande, in till döden.

Ju mer Jesus lider, desto mildare och barmhärtigare visar han sig. Tidigare har han riktat hårda ord till fariséerna och de skriftlärda. Men inte nu längre. Under sitt lidande är han tyst.

Golgata: inte vad rättfärdigheten krävde, utan vad kärleken krävde. (Lev Gillet)

 

 

Passionstiden

 

Vi går nu in i fastans avslutande del som kallas passionstiden. Den inleds med femte söndagen i fastan, som därför också brukar gå under benämningen passionssöndagen.

Berättelserna om Jesu lidandes väg mot korset hamnar nu i centrum, och kan med fördel läsas i passionsandakter i hem och kyrka. Fokus riktas helt mot hemligheten med Kristi frivilliga offer.

Nu blir det tydligt vad det kristna livet, dag för dag, handlar om: att förenas med Kristus i hans lidande och död för att uppstå med honom och ta emot det eviga livets gåva. En särskild tid ges oss för att vår personliga historia skall tecknas i ljuset av Kristi segerrika historia. Den tiden är nu.

 

 

Giftfritt

 

När Bibeln uppmanar oss att fasta är solidaritet ett av de stora motiven. ”Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.” (Jes 58:6)

I vår tid stavas solidaritet inte minst e-k-o-l-o-g-i-s-k-t. I delar av världen arbetar  människor under slavliknande förhållanden på grönsaks- och fruktodlingar där grödor och frukter hårdbesprutas med gifter som för länge sedan förbjöds inom EU. De fattigaste utnyttjas för att de rika ska bli rikare.

Det är skäl nog att handla ekologiskt i så många lägen som bara möjligt. Att vi dessutom sorterar bort gifterna från våra kök – det gäller både maten och köksredskapen – är uttryck för ett sunt förvaltarskap. Två välgörande uppstickare till hemsidor rekommenderar jag gärna för den som vill ”vässa” ett ekologiskt leverne: obesprutat.com och laplandecostore.se.

 

Kollektiv minnesförlust

 

I dag fortsätter Jeremia sin kritik av ett ledarskap som fått blicken grumlad. Hans verop är ett eko från framtiden. Vi hör Kristi röst när han öppnar munnen mot herdar som gått vilse i den andliga terrängen.

Hon Jeremia sammanfattas den profetiska kritiken i ett träffande ord: ”En vilsegången hjord var mitt folk, herdarna förde dem vilse, ledde dem på avvägar i bergen. De strövade från berg till berg och glömde sin viloplats.” (Jer 50:6)

Allvarligare än så kan inte herdarnas svek beskrivas. Det orsakade en kollektiv andlig minnesförlust. Folket glömde sin viloplats – bilden för det fördolda livet med Kristus hos Gud.

 

 

Profetiskt raster

 

Två av de bibelböcker som i ortodox tradition alltid läses under Stora fastan är Jeremia bok och Hebreerbrevet. Dessa läser vi också ur just nu i det lektionarium vi har gemensamt med kommuniteten i Bose.

Ingen annan bok i Nya testamentet citerar så långa avsnitt från profeten Jeremia som Hebreerbrevet. Ingen av Israels profeter ser så tydligt vad som ska ske genom Kristus: hur förbundet mellan Gud och ett obetydligt semitiskt folk, Israel, skulle utvidgas till att gälla alla folk och nationer, varje människas möjlighet till en personlig och innerlig gemenskap med Gud. Därför återges ett längre avsnitt från Jeremia 31:31-34 i sin helhet i Hebreerbrevet 8:8-12.

Är det så underligt att Jeremia har kallats profethistoriens största ande?

 

 

Homo adorans

 

En klocka har som syfte att visa tiden. En människas syfte är att fira gudstjänst. Som ett rike av präster är vi skapade till liturgiska varelser. Människan är en homo adorans. Den som har himlen som mål, har tillbedjan som språk.