En plats i himlen

 

I går firade vi den dag när himlens port öppnade sig för mänskligheten. När Jesus återvände till Fadern var det med den mänskliga natur som han helt förenat sig genom inkarnationen. Han lämnar inte sin mänsklighet kvar på jorden.

Jesu uppstigande till himlen inneär att en människa, en av vårt släkte, nu sitter på Faderns högra sida. Och Jesus sa: “ni skall vara där jag är.” (Joh 14:3) För den som lever i Kristus har Paulus ord nu gått i uppfyllelse: han har gett “oss en plats i himlen”. (Ef 2:6)

 

 

Molnet, rökelsen och turifern

 

I morgon firar vi Kristi Himmelsfärd, kronan på Jesu jordiska gärning. Den onsdag som föregår den 40:e dagen efter påsk är därför en förberedelse för den dag då Kyrkan lovsjunger honom som nu fullgjort allt han fått i uppdrag av sin Fader. Uppståndelsen var det första tecknet på att Gud tagit emot sin sons offer. Himmelsfärden är det andra tecknet. Pingsten det slutliga tecknet.

I mässan som firas på Kristi himmelsfärds dag har turifern* en viktig roll. Det finns nämligen goda skäl att låta rökelsen komma till bruk denna dag. Det moln som omsluter Jesus och för honom till himlen avbildas i rökelsen som stiger från Guds altare. Offret, välbehagligt inför Fadern, tas nu emot i himlen där det skall frambäras för evigt för vår frälsning.

Allt är fullbordat och mottaget av Gud.

 

* Turifer = beteckning på den person som har till uppgift att svinga rökelsekaret i gudstjänsten.

 

 

Trons tecken

 

Det nionde kapitlet i Johannesevangeliet, där vi just nu befinner oss i vår läsning, skildrar hur en människa kommer till tro. Efter att ha blivit botad av Jesus blir den tidigare blinde mannen utsatt för ett korsförhör av Jesu kritiker. Var du verkligen född blind? Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?

För den som inte vill tro hjälper inga under i världen. Inte ens att någon återvänder från de döda, konstaterar Jesus vid ett annat tillfälle.

När mannen som blivit helad senare möter Jesus ställs han inför frågan: ”Tror du på Människosonen?”, och svarar: “Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.”

Det är en sak att inte kunna tro, en annan att inte vilja tro. Men hur vet man att tron har fötts i hjärtat?

När mannen förstår vem Jesus är, heter det: ”Då sade han: ’Jag tror, herre’ och föll ner för honom.”

Trons tecken är tillbedjan – inte att vi förstår allt och kan svara på allt.

 

 

Åbrodden

 

Jag klippte ner min åbroddhäck i örtagården kraftigt i våras. Men nu börjar de visa sig, små, klargröna kvistar på åbroddens förvedade kvistar. Jag har sedan många år ett speciellt förhållande till denna örtväxt. Bladen liknar kraftig, klargrön dill, men i maten är den knappast användbar. Den har en frisk, men svårbestämd doft som är svår att finna likheter till.

Dessutom har åbrodden en historia som hör samman med det kyrkliga livet. En kvist åbrodd hörde förr alltid hemma i kvinnornas kyrkbuketter. Den hjälpte både mot liklukten och sömnaktigheten. När prästens predikan inte lyckades tränga ned under bokstaven luktade man på sin bukett.

Med en kraftig kvist åbrodd i buketten blev ingen gudstjänst utan vederkvickelse. Oavsett vad prästen hette.

 

 

Ett stort under

 

Fredag morgon. Brödet som bakats i gryningen vilar i “graven”. Om några minuter vidtar gräddningen. Vi förbereder oss för retreatens avslutande mässa.

Innan de heliga gåvorna, Kristi kropp och blod, tas emot och förtärs instämmer alla döpta i en bön, hämtad från evangeliet, och som är en fast del av liturgin. Efter prästens ord Saliga de som är kallade till Lammets bröllopsmåltid och får stiga in i den smyckade brudkammaren, ber vi: Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord så blir jag helad.

Varje gång eukaristin firas inbjuder Jesus oss till den allra innerligaste gemenskapen med sig själv. Som brudgummen för sin brud in i brudkammaren, så förenar han sig med oss när vi förtär brödet och vinet. Inför det ofattbara grips vi av vår egen ovärdighet, likt den romerske officeren som först uttalade dessa ord. Men Herren kallar på oss, längtar efter oss, åtrår vår kärlek. Han vill ge sig själv åt oss. I denna stund sker ett stort och oförklarligt under. Vi omfamnar ett heligt ögonblick.

 

 

Trogna herdar

 

Det är genom dem som före oss följt Jesus – genom deras liv men ännu mer genom deras död – som vi förstår innebörden av att vara en kristen. Därför heter det: “Se på vad deras liv förde fram till, och ta efter deras tro.” (Heb 13:7) Och därför firar vi minnet av trons vittnen, helgon och martyrer.

Först i raden bland alla dessa står apostlarna, på vars grund kyrkan är byggd. I dag minns vi Mattias, som blev räknad bland de tolv för att deras ämbete skulle bestå. Så långt vi vet blev samtliga apostlar, Johannes undantagen, martyrer. De påminner oss om att den kyrka som i trosbekännelsen kallas apostolisk, är en lidande kyrka. Hon är martyrernas kyrka, ända sedan den förste martyren, Stefanos, dödades i Jerusalem.

Varje apostladag kallar oss till bön för Kyrkan, för våra lidande systrar och bröder och för hennes herdar och lärare, att de får nåd att vara trogna sitt uppdrag så att vi kan stå fasta i evangeliets sanning.

 

 

San Masseo

 

San MasseoRetreat med en grupp från Bjärka-Säby hos bröderna i San Masseo, Boses kloster i Assisi. I dag på morgonen firade vi mässa i klosterkyrkan från 1100-talet.

I vår lectio divina uppehåller vi oss i Johannesevangeliets sjätte kapitel, som ger den mest grundläggande undervisningen om eukaristins mysterium i hela Bibeln. Att denna undervisning hör samman med den måltid Jesus instiftar under påsken är de flesta teologer överens om, både i katolsk och protestantisk tradition, om än man inte alltid varit överens om hur den ska tolkas.

Vad menar Jesus när han säger att vi måste ”äta hans kött”?

Den historiska händelse Jesus anknyter till är berättelsen om hur folket i öknen, efter befrielsen från Egypten, dagligen får manna att äta under hela sin vandring genom öknen på väg mot det utlovade landet.

Hur smakade mannat? Som honung. Varför? Det var ett eskatologiskt bröd. Det vill säga, det smakade av framtiden, av det land som ”flyter av mjölk och honung”. Detta bröd hörde till ökenvandringen, när man väl nått fram till det utlovade landet slutade mannat att komma.

Om Jesu ord om att ”äta hans kött” varit menade att uppfattas som symboliska, hade han knappast anknutit till mannat i öknen. Det var inget symboliskt bröd som kom från himlen – det var verkligt bröd. På samma sätt tar vi emot Kristi verkliga kropp i eukaristins bröd – hur ofattbart och omöjligt det än låter!

 

 

Det ovidkommande

 

En gång när Abba Isak satt hos Abba Poimen, hördes en tupp gala. Abba Isak sade till honom: ”Finns det sådant här?” Han svarade honom: ”Isak, varför tvingar du mig att tala? Du och dina lika hör det, men den som är vaksam bryr sig inte om det.”

 

 

Påsken i mässan

 

Under påsktiden läser vi alltid tre av breven i Nya testamentet: Första Petrusbrevet, Kolosserbrevet och Efesierbrevet. I gudstjänsterna på Bjärka-Säby sker detta i den dagliga vespern.

Aposteln Petrus är den som tydligast adresserar de döpta som ”ett heligt prästerskap”. Vad innebär det att vi genom dopet i vatten och Ande är präster? I det första förbundet var prästens identitet knuten till offertjänsten i templet. Denna tjänst förverkligade och förnyade folkets gemenskap med Gud. Här finns förebilden till alla döptas prästtjänst, och därför säger Petrus att även det nya förbundets präster skall ”frambära andliga offer” (1 Petr 2:5).

Vari består detta ”andliga offer”? För den tidiga kyrkans lärare var det uppenbart att det syftade på eukaristin, Kristi offer. Därför möts vi av uppmaningen i mässan: Låt oss be att Gud tar emot vårt och hela kyrkans offer.

Därmed är varje mässa en upprepning av påsken. Genom frambärandet av Kristi offer i eukaristin, och vår förening med detta, blir våra liv ”ett levande och heligt offer som behagar Gud” (Rom 12:1).