Följ mig

 

Är det inte just därför som Kyrkan finns i världen? För att alla ska förstå att de är älskade av Gud. Apostlarna Petrus och Paulus fick själva göra denna erfarenhet när de blev kallade. Därefter var deras liv en återklang av Guds kallelse till varje människa.

När Jorge Bergoglio – påven Franciskus – beskriver sin egen kallelseupplevelse sätter han fingret på vad han menar vara utmärkande för varje genuin andlig erfarenhet: ”Förvåningen över att möta någon som hela tiden väntat på dig. Du söker Gud, men han är den som först söker dig. Du vill finna honom, men han är den som finner dig.”

Därför handlar apostladagen ytterst om vår egen kallelse. Det är dagen när Jesus på nytt visar sig för oss och låter oss höra orden: Följ mig.

 

 

Utvalda och älskade

 

Gud är allid den förste i våra liv. Människan söker, men vi kan inte ta oss något om det inte ges från himlen. Initiativet kommer alltid från Gud.

Den erfarenheten vittnar de två apostlarna om, Petrus och Paulus, som vi står i färd att fira. Herren visar dig för dem på olika sätt, men i bägge fallen plötsligt och oväntat. För Paulus medan han är på resa mot Damaskus som Guds motståndare; för Petrus i det dagliga arbetet med fiskrens i händerna på Tiberias strand.

Guds besök i våra liv, det inre genombrottet, kan ha olika karaktär men efterlämnar hos varje människa en gemensam erfarenhet: upplevelsen av att vara älskad och utvald. Så vet vi att det var Gud som besökte oss.

Från den stunden är vår kallelse en enda: att se och bemöta varje människa så att de förstår att de är utvalda och älskade.

 

 

Kyrkans två stora ljus

 

Låt oss nu rikta blickarna mot den högtid Kyrkan i både väst och öst firar om tre dagar, den 29 juni: Apostlarna Petrus och Paulus festdag.

Låt oss vörda Petrus och Paulus, Kyrkans två stora ljus, ty de lyser på trons himmel, sjunger kyrkan i öst i sin liturgi på apostladagen. När vi vördar apostlafurstarna är det deras martyrium, vittnesbördet i liv och död, vi firar. Den tro på vilken de mödosamt lade grunden till den kyrka som vi, två tusen år senare, är en del av. ”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten.” (Ef 2:20)

Apostladagens ställning, och dess plats en kort tid efter pingst, riktar vår uppmärksamhet mot trons och Kyrkans apostoliska grund. Men det finns också ett annat samband mellan pingsten och denna fest: apostlarnas vittnesbörd var en omedelbar frukt av deras uppfyllelse av Anden. Utan den helige Ande finns inte Kyrkan.

 

 

 

Apostolisk guldålder

Vi har nu inlett läsningen av Apostlagärningarna, som återkommer varje sommar i vårt lektionarium. De avslutande sju verserna i det andra kapitlet – dagens läsning – ger en inblick i den unga kyrkans inre liv och inbördes gemenskap: de närde sig av Ordet som manifesterade sig i under och tecken; de hängav sig i bön och lovprisning när de dagligen möttes i templet; de bröt brödet när de samlades till måltid i hemmen; de delade med sig av vad de ägde så att ingen saknade något (2:42).

Lukas beskrivning av den första församlingens liv i dessa sju verser har i alla tider utmanat kristna. Såväl 400-talsmunken Johannes Cassianus som 1900-talets befrielseteologer såg här ett ideal som pekar mot vad kyrkan i sina bästa stunder kan vara: ett profetiskt samhälle omkring Gud där konkurrens och rivalitet har övervunnits av den gemenskap där människorna har sin glädje i att fylla varandras behov.

Avslutningsvis skriver Lukas: ”De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. (2:47) Pingstdagens andliga väckelse skapade inte konfrontation och misstro i förhållande till de många som ännu stod utanför. Något i denna gemenskap väckte intuitivt känslan av att man ”hörde till”. Det låg i sakens natur: Kyrkan var embryot till en ny mänsklighet. Här var alla inbjudna.

 

 

”En, helig, katolsk och apostolisk kyrka”

 

”Det är Anden som gör levande.” Dessa ord av Jesus är grunden till att fäderna i öst så ofta talar om Kyrkan som en pågående pingst. Som Lars Thunberg, internationellt erkänd ortodox teolog under 1900-talet, uttrycker det: Den helige Ande är den som leder Kyrkan genom historien mot dess mål, och den som bevarar den genom nådemedlen.

Thunberg konstaterar: ”Tron på Kyrkan är därför inte någon annan än tron på den helige Ande.” Och han utvecklar:

Kyrkans enhet är enhet i Anden
Kyrkans helighet är de kristnas helighet genom att Anden skänker dem sina gåvor.
Kyrkans katolicitet, är den allmännelighet som framträder redan vid pingsten när alla kunde höra sitt eget språk talas.
Kyrkans apostolicitet är den uthållighet över tid som är en följd av apostlarnas utrustning för sin uppgift genom Anden – en utrustning som förs vidare genom ordination med handpåläggning och bön.

 

 

Kyrkan och Anden

 

Vi lever i ljuset av Pingsten, den händelse genom vilken Kyrkan framträder i världen som en eukaristisk gemenskap. ”Eukaristisk” – det vill säga, som en avbild av Kristus, hans lydnad mot Fadern, hans utblottelse, hans trohet mot sin kallelse, hans eviga och fullkomliga offer.

Hela Jesu och gärning är ett trinitariskt skeende: han är sänd av Fadern och född genom Anden; han lever i lydnad mot Fadern och är fylld av Anden; han är älskad av Fadern och fullbordar av kärlek sitt uppdrag intill slutet genom den kraft som skänks honom av Anden. Utan Fadern, ingen Son. Utan Anden, ingen eukaristi.

I Kristus – vår eukaristi – framträder både en objektiv och en subjektiv sida av den helige Andes verk. Det objektiva består av själva inkarnationen: ”En kropp har du danat åt mig.” Eukaristins bröd och vin. Det subjektiva består av Andens charismata, nådegåvor som ”hämtar upp det oväntade från de oändliga djupen hos Gud”, som Hans Urs von Balthasar uttrycker det. Den eukaristiska föreningen med den levande Kristus: ”så som Fadern har sänt mig, sänder jag er.”

Det som gäller Kristus, gäller också Kyrkan. Hennes liv är trinitariskt: hon är Faderns älskade, född och återlöst genom Kristi påsk – den händelse som upprepas i varje eukaristi – och levandegjord genom den helige Ande.

Om Kyrkans liv upphör att vara trinitariskt, upphör hon också att vara eukaristi i denna världen. Allt som återstår är en patetisk företeelse, till löje för hela världen.

 

 

Guds härlighet i skapelsen

 

I en måltid där vi under tacksägelse och bön delar helt vanligt bröd, tar vi emot honom som sagt ”Jag är livets bröd”. När Paulus teologiskt tolkar det som sker vid Herrens bord riktar han udden mot dem som förnekar att Gud finns i materien: ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?”

Med dessa ord ger aposteln uttryck för den kristna trons avgörande händelse: Gud har blivit människa. I Jesus har Gud förenat sig med skapelsens materia och blivit en av oss. Genom honom, hans kropp, uppenbarar Herren sin härlighet och drar in hela skapelsen i sin gemenskap.

Nu är Kyrkan hans kropp i världen, det sakramentet som helgar världen.

 

 

Varför finns Kyrkan?

 

Frågan om varför Kyrkan finns, måste ställas i ljuset av frågan om varför Gud skapade världen

Gud skapade världen för att världen skulle bli kyrka. Genom sina två ”händer” – Sonen och Anden – låter Fadern Kyrkan framträda för att genom henne fullkomna världen.

”Det heliga åt de heliga”, säger prästen i den ortodoxa liturgin inför distribuerandet av brödet och vinet. Tydligare kan inte en sakramental förståelse av världen uttryckas. Kyrkan är helig därför att Kristus är helig. Genom sin eukaristiska tillbedjan helgar hon världen till att bli vad världen från början är skapad att vara: Kyrka.

 

 

Kristi kropps och blods högtid

 

I dag infaller den tredje heliga torsdagen efter Skärtorsdagen och Kristi himmelsfärds dag. Den första torsdagen efter Heliga trefaldighetssöndagen firar kyrkan i väst Kristi kropps och blods högtid. En fest då vi stillnar i förundran inför det mysterium som Jesus framför allt utlägger i Johannesevangeliets sjätte kapitel: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod skall ha evigt liv. Kristus är verkligen närvarande i eukaristins bröd!

Fäderna i den tidiga kyrkan har en fullständig tillit till att Jesus menar vad han säger, och att dessa ord handlar om eukaristin. ”Eukaristin förvandlar de trogna till sig själv”, säger Maximos Bekännaren. Och Ambrosius av Milano skriver: ”Han är livets bröd. Den som äter livet kan inte dö … Gå till honom och ät er mätta, ty han är livets bröd. Gå till honom och drick, ty han är källan.”

Vad är eukaristins hemlighet? Den är den helige Ande. ”Brödet blir till himlens bröd därför att Anden kommer över det”, säger Johannes Chrysostomos.

Därför firar vi denna dag också kyrkans hemlighet. Eukaristin skapar kyrkan genom att göra kyrkan till eukaristi.

 

 

Var finns Kyrkan?

 

Vad är det som gör att ”man kan tala om en kyrka”? Räcker det att några som tror och tänker i liknande banor bestämmer sig för att ”bilda församling”? Eller vad konstituerar en ekklesia?

En av den tidiga kyrkans viktigaste teologer är Ignatios av Antiochia, verksam i norra Syrien i generationen efter apostlarna. I sina sju brev utmejslar han den ecklesiologi som kom att bli vägledande för den fortsatta utvecklingen inom kristenheten. I brevet till Trallierna skriver han:

”På samma vis bör alla hedra diakonerna som Jesus Kristus, liksom de bör hedra biskopen som är en bild av Fadern och presbytererna som Guds rådsförsamling och som apostlarnas kollegium. Utan dem kan man inte tala om en kyrka.”

För Ignatios är den apostoliska traditionen en avgörande förutsättning för kyrkan. Och denna garanteras av ämbetet. Biskopen är en ikon av Fadern, med uppgift att samla de döpta omkring altaret – Kristus – för att fira eukaristins måltid, som genom Andens nedstigande gör oss delaktiga i himmelriket.