Om begär och självbehärskning

 

Bönen i Anden, vare sig den utrycks som kontemplativ eller karismatisk bön, är en magnetisk kraft som drar själen mot Gud. Faran finns dock att begäret efter Gud sammanblandas med det sexuella begäret. Även detta är av Gud, men i en fallen värld är det utsatt för risken att synda och skapa förvirring.

Kyrkofäder som Origenes, och Gregorios av Nyssa var i hög grad medvetna om detta samband och därmed dess faror. De visste att begäret i grunden är ett enda därför att kärleken är en. Agape och eros är inte olika slag av kärlek, snarare olika uttryck för samma kärlek: den kärlek som kommer från Gud.

Därför är den helige Ande både den som väcker vårt begär – och hejdar det. Med Paulus språk: samme Ande som ingjuter Guds kärlek i hjärtat, skänker självbehärskningens gåva. Eller för att tala med profeten Jeremia: Gud är den som både bygger upp och bryter ned.

Teologen Sara Coakley ger mot denna bakgrund uttryck för en rannsakande tanke: sexuellt missbruk bland präster kan inte sällan ha sin orsak i en demonisk förvrängning av vad som i grunden är en viktig sanning: att det sexuella begäret endast finner sin yttersta mening i Gud.

 

 

Förtrolighet

 

”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är”, säger Jesus i sin bön. (Joh 17:24)

Jesus ber att vi skall vara hos honom, var vi än är och vad vi än gör, så att vi blir hans förtrogna. Då kan han också, när så är nödvändigt, hålla oss tillbaka så som Jesus hejdade aposteln Jakob – vars minne vi i dag firar – när denne i sin glödande iver ville kalla ned eld över dem som inte tog emot Jesus. Genom att han var ”med Jesus” undgick Jakob att synda.

 

 

Anden i eukaristin

 

En av de äldsta kända eukaristiska bönerna är från 200-talet och tillskrivs presbytern Hippolytos i Rom. Vi bad den när mässan firades i övre salen i dag på morgen, på den heliga Birgittas himmelska födelsedag.

Slående med denna bön är den starka tilltron till den helige Ande. Bönen, så som den återges i missalet, har en dubbel epiklés, åkallan av Anden.

Först: Sänd därför din helige Ande att helga dessa gåvor, så att de för oss blir vår Herres Jesu Kristi kropp och blod.

Senare: Sänd din helige Ande över hela ditt folk, och låt alla som får del av Kristi kropp och blod förenas till ett…

Det var inte utan att kyrkan vid denna tid fick gå en balansakt mellan grupper som gav den helige Ande dåligt rykte – så som montanisterna – och de som ängsligt tonade ner betydelsen av Andens gåvor. Desto mer intressant att liturgin blev den plats där ingen kunde undgå att utan den helige Ande finns ingen förvandling och frälsning, inget inträde i Guds rike.

 

 

En annan kunskap

 

När vi räknar till tre i Gud, är den helige Ande mer än bara den tredje. Anden är inget tillägg, inget mellanled i Faderns gemenskap med Sonen. Anden är oumbärlig i den eviga förening som får Sonen att säga ”Jag och Fadern är ett”.

Dessutom: utan Anden skulle vi inte kunna tala om den inkarnerade Sonen – än mindre skulle vi kunna vara söner och döttrar, delaktiga i den privilegierade gemenskap som får Sonen att ropa Abba! till sin Fader.

Utan den helige Ande finns därför ingen verklig kunskap om Gud. Ty med denna kunskap förhåller det sig som Sarah Coakley uttrycker det: To know God is unlike any other knowledge; indeed it is more truly to be known, and so transformed.

 

 

En överlägsen väg

 

Ökenfäderna brukar påpeka att medan nybörjarna snubblar på habegäret och andra ytligare lidelser, är föraktet den frestelse som får dem på fall som vandrat längst på vägen.

Att älska den människa som alla andra föraktar kan vara det enda sättet att lyfta henne ur hennes eget självförakt.

Jesus framhåller därför att förlåtelsen står över matematiken – till och med över etiken. Det innebär inte att den är likgiltig för rätt och fel. Men det är alltid rätt att förlåta. Liksom det alltid är fel att döma. Oavsett vad som är rätt och fel.

 

 

Mindre lust att synda

 

När en ökenfader på 300-talet talar om vikten av att skaffa sig goda böcker och tillägger att ”bara genom att se på böckerna får man mindre lust att synda”, föregriper han de insikter som uttryckts av sentida typografer. Det handlar om sambandet mellan text och form, innehåll och yta. Medieforskaren McLuhans berömda sentens The media is the message, är i själva verket en inkarnatorisk tanke: människan har inte bara en kropp, hon är sin kropp. Detsamma kan sägas om boken.

Aningslösheten är dock monumental i detta avseende och man förskräcks över många av de ”barbariska alster”, med ett uttryck av Jan Tschichold, som i dag utkommer från förlagen. Här är det marknaden som styr oinskränkt, och det mot bakgrund av föreställningen att texten, det så kallade innehållet, är det alltigenom väsentliga. Att valet av papper, typsnitt, typografi, tryckets kvalitet, inbindningen, för att inte tala om bokens proportioner, skulle vara en lika väsentlig del av boken som själva texten, uppmärksammas av ytterst få. Det är gnosticismen som regerar.

När Jan Tschichold, av många ansedd som en av 1900-talets främsta typografer, talar om de olika faktorer som måste samverka för att resultatet skall bli en vacker bok, är han inte ute efter estetik för dess egen skull. Det handlar om ”hur en bok ter sig för oss när vi läser den”. Vi kanske inte alltid kan sätta fingret på vad det är som gör att vi återvänder till vissa böcker, men vid närmare eftertanke visar det sig oftare än vi anar vara det som hör till själva formen; inte minst harmoniska proportioner. Såsom en väl avvägd satsyta och generösa marginaler.

Kan sådant som förhållandet mellan sidans höjd och bredd, liksom marginalernas inbördes proportioner, bidra till att själen kommer till ro vid läsningen av en bok? I så fall är bokens yta en viktig del av dess ärende. Böcker med goda proportioner kan därmed tjäna som förebilder för ”vår desorienterade samtid”, menar Tschichold. Eller, mer direkt uttryckt, som hos vår vördade ökenfader: de ger oss mindre lust att synda.

 

 

Vila i sitt vara

 

Under sommaren läser vi alltid igenom Apostlagärningarna i vårt lektionarium. Kyrkans första historievolym. Dagens läsning, ur det sjätte kapitlet, berör de kriterier man utgick från när nya ledare söktes.

Två egenskaper är prioriterade: karaktär och andlig vishet. Välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet. Mognad har företräde framför entusiasm. Andlig klarsyn är viktigare än stora drömmar. Karaktär äger en annan halt än karisma.

Ett ledarskap som håller över tid behöver vila i sitt vara.

 

 

Låt den bästa bilden dö

 

Det finns knappast något svårare än att ge en uppriktig bild av sig själv. Som det skulle gå att frilägga enkla och odelade böjelser och motiv inom sig själv. Vårt hjärta, och allt som strömmar genom det, bär djupa spår av den brustenhet som vi måste konfron­teras med och ta upp kampen mot.

Det är inte uppriktigheten som gör oss fria. Det är sanningen. Därför måste vi låta de bästa bilderna av oss själva dö. Den som befriats från beho­vet att värna bilden av sig själv som god och ärlig, har även befriats från driften att döma andra.

 

 

Sårens tecken

 

I den vecka som följer på apostlarna Petrus och Paulus dag, firas aposteln Tomas.

Den mest välkända berättelsen i evangelierna med denne apostel i huvudrollen utspelar sig när Jesus åtta dagar efter uppståndelsen visar sig för sin tvivlande lärjunge. Trots de övrigas vittnesbörd om att de mött Jesus, har Tomas svårt att tro. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” (Joh 20:25)

Orden har en djupare innebörd: efter sin uppståndelse känns Jesus igen på sina sår mer än på sitt ansikte. Kristi sår är tecknet på hur mycket Gud älskar oss.