Samvetande med Gud

 

Johannes Döparens martyrium – konsekvensen av profetens trohet mot sanningen – är en av tre enskilda fastedagar under året utöver de ordinarie. (De övriga två är trettondedagsafton och Heliga korsets upphöjelse.) I dag sammanfaller den dessutom med en fredag.

Profeterna har sanningen som sin enda agenda. Men de är fria från sanningssägandet, aldrig hånfulla eller självgoda. Ett rent samvete har inga dunkla motiv. Den som förblir sanningen trogen kan berövas livet, men aldrig sin värdighet.

Sanningen har en bundsförvant i varje människa. Den instans vi kallar samvetet. Ett ”samvetande” med Gud. En delaktighet i Guds kunskap om världen. Vi kan välja att lyssna till samvetets stämma i vårt inre. Vi kan också överrösta den.

Den mänskliga värdigheten bevaras genom troheten mot sanningens röst. Därför säger Jesus: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen.” (Matt 10:28)

 

 

Lägre än gräset

 

”Att leva obemärkt, är att leva väl” sa Ovidius, en av antikens filosofer. Ett annat sätt att uttrycka saken hade man i byn dit Abel Myyriäinen kom i Hagar Olssons storverk Träsnidaren och döden: man sa att här levde man ”lägre än gräset och tystare än vattnet”.

För somliga – de vars natur är rotfast som trädets – har tanken att det skulle finnas något att hämta i uppmärksamheten aldrig föresvävat. För andra är detta innerliga och förborgade liv en frukt av den lågmälda fastan.

 

 

Mannen med det skarpa ögat

 

Unknown”Vi hade en dag slagit upp Fjärde Moseboken”, berättar kyrkofadern Hieronymus, ”och en av kvinnorna, Fabiola, frågade mig: ”Vad kommer det sig att siaren Bileam profeterar klarare om Kristusmysteriet än nästan alla profeter i Israel?”

Det är den profetian vi möter i dagens läsning. När Guds Ande kom över Bileam profeterade han och sa: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira ur Israel.” (4 Mos 24:17)

Bileams utsagor – nota bene: han var inte någon av Guds folks profeter – bevarades och lästes i Orienten, och när hans sentida lärjungar, stjärntydarna från östern, kom till Jerusalem hänvisade de till hans profetia: Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp.” (Matt 2:2)

Bileam är tecknet på att Gud kan låta sin Ande komma över vem som helst, när som helst, så att ”hans ögon öppnas” och han ”skådar den Väldige”. (4 Mos 24:4)

 

 

Ett memento

 

Vi är nu tillbaka i den ordinarie ”lunken” efter förra fredagens firande av Gudsmoderns avsomnande och den två veckor långa fastan som utgjorde dess förberedelse. Nu följer en längre period, ända till advent, när två fastedagar i veckan ges oss, onsdag och fredag.

Vad är dessa fastedagars uppgift? Även om vi inte gör några stora ansträngningar – vilket inte heller är meningen – är till tillräckligt om de får bli en påminnelse om återhållsamhetens välsignelse. I tal, i skrift, i umgänge, i mat och dryck, i shopping, i exponering till medier och Facebook, ja, i allt det vi företar oss behöver vi eftersträva en kyskhet.

När vi låter oss vägledas av eftertanke och måttfullhet växer den Andens frukt som kallas självbehärskning. Därtill blir fastedagarna ett memento.

 

 

Marias offertorium

 

På Gudsmodersfastans sista dag: Hela Marias liv var ett odelat ja till Guds ord. ”Ske med mig som du har sagt.” När vi i morgon firar Gudsmoderns insomnande ges oss en dag att meditera över Marias – och vårt eget – förhållande till Ordet.

Marias liv var ett offertorium. När hon frambar sig själv och det hon tagit emot – Ordet – som en gåva till Gud, blev det till liv för hela världen.

Maria är bilden av kyrkan. Till var och en av oss säger Herren: ”Min mor är den som hör Guds ord och handlar efter det.”

Offertoriet – frambärandet av bröd och vin i mässan – är kyrkans viktigaste handling i världen. Den gåva vi tagit emot från Gud – vårt liv – ger vi i denna handling åter till Gud; och han förenar den med sin sons död och uppståndelse. För världens liv.

 

 

“Hennes barn rycktes upp”

 

Om två dagar firar kyrkan Gudsmoderns avsomnande. En av mässans läsningar är då skildringen ur Uppenbarelseboken om hur draken står framför kvinnan för att sluka hennes barn (12:1-6).

Draken – Herodes – gjorde allt för att ta död på Marias son. Men utan att lyckas. ”Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron”, ser Johannes i sin vision på Patmos.

Även vår tro – frukten av det som blivit till genom helig Ande i våra liv – lever under hot. Men denna tidsålders ande lyckas inte sluka vår tro. Även vi har blivit uppryckta och fått ”en plats i himlen” (Ef 2:6).

 

 

Molnet

Dagens gammaltestamentliga läsning ur Fjärde Moseboken: Hur vet man när man skall bryta upp och när man skall bli kvar?

När molnet – sinnebilden för den helige Ande – höjde sig visste folket att de skulle gå vidare. Så länge molnet låg kvar skulle de förbli där de var.

När är uppbrottet en flykt? När är det en kallelse? Hur känner vi igen den helige Ande?

Ledan, tristessen, otåligheten, missnöjet kan få oss att ta saken i egna händer. Anden använder allt detta för vår bildning i ödmjukhetens skola – när vi inte flyr det.

 

 

Nineveslättens lidande

 

När vårt Generalkapitel i dag inleds och vi samlas i glädje och tacksamhet i Bjärka-Säby, kan vi inte glömma orden: Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.

I våra gudstjänster ber vi oupphörligt för de tiotusentals kristna på Nineveslätten som just nu fördrivs från sina hem. Vi hör deras rop, vi känner deras smärta, så som kroppens olika delar inte kan vara likgiltiga för varandra.

Herre, kom till våra bröders och systrars räddning, skona deras liv, förbarma dig över barnen och öppna världen ögon för orätten.

 

 

Glädjens fullhet

 

I dagens gammaltestamentliga läsning säger Herren till Mose: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.”

På pingstdagen, när Anden är given, utbrister, Petrus: ”Du skall fylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte.”

Den glädjen var Marias, helt och fullt.