Avklarnat

 

Dagens evangelium: ibland behöver vi dra oss undan för att verkligheten ska träda fram ur sitt dunkel.

En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom, frågade han dem: ”Vem säger folket att jag är?”

Avsides, med distraktionerna på avstånd, blir det som tidigare framstått vagt och diffust plötsligt enkelt och självklart.

Du är Messias, den levande Gudens son.

 

 

Ädel enkelhet

 

Höstdagar med hög luft, stjärnklara nätter och dagar med värmande sol i Piemonte. Ekumeniska Kommunitetens årliga höstresa till Monastero di Bose är inne på sin tredje dag. På nytt slås jag av hur fastan – all fasta handlar om att skala av – är en väg till skönhet. Återhållsamheten får tingen att framträda i sin klarhet och enkelhet.

Här är inget ”för mycket”. Inte i liturgin, inte i arkitekturen, inte i måltiderna, inte i inredningen, inte i konsten. Det klassisa idealet nobilis simplicitas, ädel enkelhet, är ett självklart riktmärke. När skönheten sväller och försummar enkelheten blir den prålig. När enkelheten nonchalerar skönheten blir den banal, ful.

Skönheten har inget syfte. Den transfigurerar tillvaron, som en gäst från en annan värld. Vi kan inte göra något annat med den än betrakta den. Därför står den i bönens och kontemplationens tjänst.

 

Jesus och kvinnorna

 

Dagens evangelium: Jesus vandrade från stad till stad och från by till by. Och i sitt sällskap hade han en brokig samling kvinnor: Maria, en f d besatt; Johanna, hustru till Herodes förvaltare; Susanna.

En gyrovager? En kvinnokarl?

Hemlösheten var hans livsform. De som ville höra Guds ord var hans systrar. I hans sällskap föregreps den framtid där klass, ras, genus och andra kategorier har ersatts av en ny: Guds rike.

 

 

Den oumbärliga historien

 

Vår gammaltestamentliga läsning uppmanar oss i dag att forska i historien: ”Utforska hur det var i gamla tider, innan du fanns… (5 Mos 4:32).

Varför? Då ”skall du i dag inse och besinna att det är Herren som är Gud uppe i himlen och nere på jorden, det finns ingen annan” (v 39).

Att hålla sitt minne levande, är att bevara sin tro. Minnet är mer än ett ihågkommande. Gud lever och verkar i ett evigt nu. När vi minns honom är han här. Därför är historien oumbärlig för vår tro. ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört” (Luk 7:22), säger Jesus i dagens evangelium när den store Döparen angrips av tvivel.

 

 

 

 

Korsets mått

 

Varje fredag är korsets dag. Därtill firar kyrkan om två dagar, den 14 september, Heliga korsets upphöjelse, en av höstens stora fester med fast datum. I år infaller den på en söndag.

På korset mäter Jesus människorna med kärlekens blick. När Kristus dör uppenbarar han Guds innersta väsen: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34) Gud är kärleken. I den stunden öppnar sig djupen i hans anspråk: ”Jag är sanningen.” (Joh 14:6)

Det finns ingen större sanning om människan än att hon är älskad av Gud. Den som lär känna kärleken från Gud, känner sanningen. Inte så som man känner en idé, utan så som man känner en älskad.

 

Rätt nyckel

 

Vi har denna vecka inlett läsningen av Femte Moseboken, Deuteronomium på latin, även kallad ”Den andra lagen”. Gud ger Mose den första lagen, Mose ger sin efterträdare Josua den andra lagen. Men de två är en och densamma. Femte Moseboken är i hög grad en upprepning av berättelser och texter från de tidigare Moseböckerna.

I vår bibelläsningsplan vandrar vi igenom Gamla testamentet i dess helhet i en cykel av tre år. Frågan hur dessa texter ska läsas gör sig ständigt påmind. Den främste utläggaren av den hebreiska Bibeln i den unga kyrkan, Origenes, var förtjust i en bild som han fått från en judisk rabbin: Skriften är som ett stort hus med oändligt många rum. Alla rummen är låsta. Vid varje låst dörr finns en nyckel, men det är inte nyckeln till just den dörren. Bibelläsarens uppgift är att hitta rätt nyckel till rätt dörr.

När vi finner nyckeln börjar bibeltexten tala till oss personligen och vägleda oss i hur vi ska leva.

 

 

Hela Kyrkan på sitt samvete

Mose 1Det är de stora herdarnas vecka i vårt Synaxarium. I onsdags: Gregorios den store, Guds tjänares tjänare. I går: profeten Mose, herden som förde ett helt folk genom öknen. I dag: Lewi Pethrus, vallpojken från Västra Tunhem som formades för sitt uppdrag i en ”ensamhet, avskildhet och stillhet som gick mig i blodet”. De var alla pastorer i ordets verkliga mening (latinets pastor betyder herde). LP

I Entering the Silence, den andra delen av Thomas Mertons dagböcker, berättar trappistmunken om hur han i ett Kapitel i klostret hörde en av prästerna antyda att munkens löften är en större gåva till Gud än prästens. Merton reagerade. Som att det monastiska löftet innebär att vi ger något, medan uppdraget som präst handlar om att ta emot. Det är sant, menar Merton, att man vid ordinationen – som präst eller diakon – får betydligt mer än man ger. Samtidigt håller han före att den som blir ordinerad till präst ger mer till Gud än den som blir munk.

Han utvecklar sin tankegång: Merton

En munk som gett högtidliga löften kan fortsätta att vara upptagen av sin egen fullkomlighet och fromhet – han kan med andra ord begränsa sig till det som gagnar hans eget andliga liv. Prästen kan aldrig någonsin sätta sig själv först: Kristus är alltid först. Prästen finns inte till främst för sin egen helgelse utan för Kristi offer och för evangeliet, för människorna och för världen. Det förutsätter givetvis hans egen fullkomlighet, men prästens fullkomlighet består framför allt i att på ett fullkomligt sätt frambära Kristi offer, för sig själv och för Kyrkan. Han tillhör inte längre sig själv, medan det för en munk är legitimt att tillhöra sig själv och förbli helt inriktad på sin egen utveckling, världens frälsning kommer i andra hand. Gregorios den Store

När vi läser om de nämnda herdarna bekräftas Thomas Mertons tanke: prästen/pastorn ”har hela Kyrkan på sitt samvete. Han ger upp sin egen vilja, inte bara för att förvärva lydnadens dygd – han ger upp sin vilja för att bli ett redskap för världens frälsning och till Guds ära.”

 

 

Var trogen föresatsen

 

Lectio divina kallar vi den läsning av Bibeln där vi vänder vårt öra mot Skriften för att höra Jesu röst i Guds ord. Frukten av denna läsning är framför allt en. Den ”leder oss till erfarenheten av att vara Guds älskade”, säger Enzo Bianchi.

Men vägen dit är inte alltid enkel. Vi går ibland igenom perioder när Ordet tycks vara stumt, våra försök att lyssna känns fruktlösa och upplevelsen av Guds tystnad gör det svårt att alls be.

”Vad som då är viktigt”, säger broder Enzo, ”är att vi är trogna vår föresats att dagligen söka Gud i Ordet. Förr eller senare kommer Ordet att finna en öppning till våra hjärtan.”