De saliga

 

I kväll inleder vi firandet av årets stora allhelgonafest (se Synaxarium), minnet av alla dem som Jesus prisar saliga. Men när vi läser berättelserna om helgonen kan vi tycka att många av dem betalat ett högt pris. Som det heter om somliga av dem i allhelgonadagens epistel: ”de blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades … De måsta hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor.” (Heb 11:37-38).

Om dessa är saliga – då måste saligheten vara korsmärkt! Berättelsen om martyren Karpos av Pergamon kan utgöra en illustration. När Karpos spikades vid pålen log han. Soldaten frågade häpet om anledningen och han svarade: ”jag såg Guds härlighet och blev glad.” Vad är detta? Någon som har sitt fäste och sin tyngdpunkt någon annanstans. Någon som är fri från sig själv.

Vem kan vara saligare än den smakat den frihet som Kristi kors har vunnit åt oss?

 

 

Fråga utan svar

 

Som man frågar får man svar.

Frågan till Jesus i dagens evangelium – ”Herre, är det bara några få som blir räddade?” (Luk 13:23) – blir aldrig besvarad. När vi börjar spekulera över utgången – få eller många – skiftar Jesus perspektiv. Om livet börjar handla om att skaffa sig garantier blir vi lätt beräknande och framfusiga. ”Herre, öppna för oss.”

Vad hade hänt om de istället sagt: ”Herre, öppna oss för…”?

Man kan inte slå sig in i Guds rike. Men när vi börjar öppna oss för den kärlek som oavbrutet strömmar mot oss, blir de obesvarade frågorna mindre viktiga. Som det heter om kärleken: allt hoppas den.

 

 

 

Vad är klockan?

 

Dagens evangelium: att tyda tiden. ”Känn er själva så att ni kan känna denna tid”, skriver ökenprofeten Antonios i sitt tredje brev.

En av hans sentida lärjungar i Antoniosklostret, fader Yostos, förbryllade människor han mötte genom att ofta fråga: ”Vad är klockan?” De tittade på sitt armbandsur och angav tiden, men han upprepade sin fråga: ”Vad är klockan?”

Det hände att det gick upp för en och annan att fader Yostos inte frågade efter klocktiden. Visste den tillfrågade vad tiden var i hans eget liv, att det var tid att bereda sig för Kristi ankomst?

 

 

Ett mustigt vin

 

Läsningen från Uppenbarelseboken återkommer alltid i vårt lektionarium vid slutet av varje kyrkoår. Men den som i Bibelns sista bok söker ett logiskt schema för historiens slutakt lär få slita sitt hår. Texten talar till fantasi och känslor mer än till tanke och förnuft.

Uppenbarelseboken har liknats vid ett sakrament, ett mustigt nattvardsvin. På samma sätt som vi möter Kristus i brödet och vinet, utan att förstå hur det går till och på vilket sätt det sker, så kan vi möta honom i detta drama utan att ha förstått det.

Mysterier är inte problem som är till för att lösas. Men man kan tränga in i dem. Därmed blir de ännu större hemligheter.

 

 

Ur hand i mun

 

Bekymren lägger sordin på tillvaron. De dämpar tacksägelsen. Vågar vi ha tillit till att Gud ger oss det vi behöver när vi behöver det och på det sätt vi behöver det?

Det finns en Andens nådegåva att leva ur hand i mun. Bekymra er inte för vad ni skall säga. (Luk 12:11) Dagens evangelium förespråkar inte en lättsinnig attityd till livet. Jesus talar om den nåd som ges när vi som bäst behöver den, i oförutsedda situationer. Denna nåd, ingivelsen från Anden, är det dagliga bröd vi ber om i Herrens bön. Stundens bröd från himlen. Dagens färskvara.

Ty när den stunden kommer skall den helige Ande låter er veta vad ni skall säga. (Luk 12:13)

 

 

Bönens glömska

 

När talar Gud? De heliga är överens om att Anden framför allt får näring av människans bön. Som Isak Syriern uttrycker det: “Alla de heligas visioner har givits dem vid tiden för bönen, den tid då var och en talar till Gud.”

Det finns ögonblick när människan glömmer sin bön och dess innehåll, som om hon inte längre befann sig i världen. När hon överväldigas av kärlek till Gud glömmer hon inte bara sin bön. Hon glömmer sig själv.

 

 

Vem skall man lyssna till?

 

I dagens gammaltestamentliga läsning från Femte Moseboken ställs frågan: Hur skall vi veta att ett budskap inte kommer från Herren? (18:21-22)

Att pröva profetia är en grannlaga uppgift. Liksom att pröva alla de tankar och känslor som strömmar genom den egna själen. Vad skall man lyssna till? Vem vågar man lita på?

Svaret i dagens läsning ger det grundläggande kriteriet för prövning: Om ett budskap som profeten ger inte slår in, då kommer det inte från Herren.

Profetens anspråk legitimerar inte hand budskap. Tiden – och verkligheten – prövar det mesta.

 

 

Vem vill jag vara?

 

Till en konfident ger fader Lev Gillet följande råd i ett brev:

Unknown”Var inte upptagen av vad ska göra och utföra, utan av vad du ska vara. Det viktiga, det enda nödvändiga, är att komma fram till ett sätt att vara. Sök, och fråga, framför allt efter vilket som är det bästa sättet att vara; vad du skall göra kommer då att följa av sig själv. Vi misstar oss när vi frågar oss själv om vi ska göra det ena eller det andra. Den verkliga frågan är: Skall jag vara den eller den? Det vi kommer att göra är resultatet av vad vi är.”

 

 

Drabba mig

 

I Göteborgs norra skärgård, på den pittoreska ön Klädesholmen, är jag med om något ovanligt: församlingsbor från olika kyrkor går man ur huse en fredag kväll för att lyssna till ett bibelstudium. Uppmärksamheten är fullständig under en timme. När vi slagit igen våra biblar går prästen fram till altaret i öns vackra kyrka; varmt och långt och innerligt ber han om våra hjärtans omvändelse.

Ingen inställsamhet. Inga kvickheter. Inga applåder. Bara: drabba mig, låga klar.

 

 

Ett bröllop i Kana?

 

I sin hymn om Maria vid korset, sjunger Romanos Meloden, firad i dag i den bysantinska traditionen:

Sitt eget Lamm betraktade Tackan.
När han blev släpad till slakt följde Maria efter,
plågad, tillsammans med andra kvinnor.
Hon ropade:
Vart går du, mitt barn?
Varför har du så brått att fullborda ditt lopp?
Står det då åter ett bröllop i Kana?
Är det nu dit du ilar
för att åt dem göra vatten till vin?