Öknens väg

 

koptisk300I dag berättar vårt Synaxarium om den helige Antonios, som alltid firas den 30 januari i Egypten. Antonios, som drabbades av evangeliet omkring år 270, har kallats den förste munken. Han är klosterrörelsens fader, pionjären på en väg som leder ut i öknen, in i friheten.

Den monastiska vägen definierar frihetens tre dimensioner: frihet från, frihet till och frihet genom. Befrielsen från denna världen når man inte bara genom att i yttre mening gå ut ur världen. Det är framför allt en inre befrielse från allt som söndrar och splittrar.

Vad människan befrias till är frid. Landet där tankarna finner ro. Men de första munkfäderna ägnar inte mycket tid åt att försöka beskriva målet. Deras fokus gäller vägen. Hur blir man frälst?

Öknens vägvisare framhåller hur människa och Gud samverkar. Om inte Gud griper in blir all min strävan förgäves. Ändå är askesen frälsningens kungsväg. Det är kampen mot allt som binder mig vid mig själv. Men det enda som till sist kan besegra demonerna är ödmjukheten, det yttersta målet för all askes. Ödmjukhet: att vara helt fri från sig själv.

Denna samverkan mellan Gud och människa innebär inte att Gud utför den sista delen av befrielsen, när människan väl gjort allt hon kunnat. Befrielsen är helt beroende av nåden – Andens verk i oss – och samtidigt helt beroende av askesen, vars högsta ”steg” är ödmjukheten och det fullkomliga förlitandet på nåden. I denna samverkan – synergism – ligger nyckeln till den monastiska traditionens syn på den kristna efterföljelsen.

 

Ikonen av den helige Antionios är målad av Robin Johansson.

 

 

Tunn mylla

 

Dagens evangelium: den uttrycksfulla liknelsen om sådden. Ett av tre skäl till att det som såddes inte bar frukt var alltför tunn mylla. Då hjälper inte att man ”tar emot ordet med glädje när man hör det”.

I det ljuset behöver vi förstå vår regel. Dess uppgift är den bearbetning av vår inre jordmån som gör att rötterna kan få ett djupare fäste. Tunn mylla, säger Jesus, leder till flyktighet eftersom det saknas rotfäste (Mark 4:17).

Den dagliga tidebönen, mässan varje vecka och årlig retreat är en enkel men säker väg till god jord.

 

 

Skapelsens präst

 

I vårt lektionarium har vi under januari återvänt till Bibelns början, berättelserna om skapelse och syndafall, om hur människan ”upphörde att vara världens präst och blev dess slav” som Alexander Schmemann uttrycker det.

Syndafallet består inte i att människan försummar sina religiösa plikter, utan snarare i att hon gör Gud religiös: hon mister medvetandet om att Gud är allt i alla. Världen blir något ”materiellt” och Gud blir något som hör till det ”andliga”. Människan sviker sin kallelse som skapelsens präst.

Firandet av eukaristin är en övning i vår prästerliga kallelse: att välsigna Gud genom att på en gång ta emot världen från Gud och bära fram den till honom.

Det eukaristiska frambärandet av bröd och vin i gudstjänsten utgör i ett koncentrat vad hela livet är ämnat att vara: ett mottagande av världen som en gåva från Gud – inte ett avståndstagande från världen för att kunna leva med Gud.

 

Inte längre i världen

 

Tiden för bönen, när människan mödar sig om att samla sina tankar för att tala endast till Gud, är den tid när den helige Ande blåser i en människa.

Anden får näring av människans bön, säger Isak Syriern, och blåser i henne tills hon når det högsta stadiet av uppmärksamhet: överväldigad och hänförd av kärlek är det som att hon nu glömmer sin bön. Med Isaks ord: ”Hon befinner sig inte längre i världen.”

 

 

När tron växer fram

 

Varje fastedag ges oss för att vi ska få ett djupare fäste i kyrkans tro. Talet om ”kyrkans tro” innebär inte att vi nöjer oss med övertagna trosföreställningar. Det är skillnad mellan trygghet och tro. Den så kallade personliga tron växer när den kristne lever i en nödvändig balans mellan det givna, och mitt i denna trohet, en ständig beredskap till uppbrott, en väntan och ett oavlåtligt sökande.

Gunnel Vallquist kommenterar den mognadsprocess som får tron på Jesus att växa fram: Denna tro är inte en tilltro till lärosatser om Jesu person, utan en kontakt från person till person, som utmynnar i förvissningen att här möter den mänskliga dimensionen den gudomliga.

 

Ribollita

 

I dag förbereder kyrkan den fest som firas den 6 januari, som i öst kallas Theofania, Gudsuppenbarelse, och i väst Epifania, uppenbarelse. I öst firas denna dag Jesu dop och i väst de vise männens besök hos barnet i Betlehem. I ortodox tradition är det en av året största andliga fester, något som gör trettondedagsafton till en lika sträng fastedag som julafton.

Den regel som gäller för klassisk matfasta i kyrkans tradition är enkel: man avstår kött, fisk, ägg, vin och mjölkprodukter.

På Nya Slottet bjuder vi efter vesper ikväll gästerna på en Ribollita, en anspråkslös med likväl mycket god toscansk soppa där svartkål är den mest iögonfallande ingrediensen.