Kampen tätnar

 

Vi går nu in i den andra söndagen i fastan, och kampen tätnar. Så till den grad att aposteln utbrister i episteln: Jag är tuktad, men inte till döds. (2 Kor 6:9)

Är det alltså så vi skall se på prövningen, ja rentav på frestelserna i våra liv: som en fostran, nödvändig för vår mognad? Var det detta ökenfäderna menade när de sa: ”Utan frestelser kan ingen bli frälst.”?

Patriarken Jakobs nattliga tvekamp med Gud som lämnade honom fysiskt märkt för livet – söndagens gammaltestamentliga läsning – har i alla tider lästs som en skildring av trons natt: de tider i våra liv när tron varit så hårt prövad att vi undrat om vi skulle förlora den.

När tron sätts på prov frestas vi att tänka att vår andlighet är otillräcklig. Då behöver vi lyssna till gudsälskarna. De som kan berätta för oss att vägen till det rikare livet med Gud går genom natten, tystnaden och tomheten. En kamp just lik den Jakob utkämpade vid Jabboks vad och Jesus i Getsemane, där himlen tedde sig som koppar och Fadern tystnade när Sonen bad om en utväg.

 

Andens öken

 

Fastetiden inleds med evangeliet som påminner oss om att fastan – liksom kampen – är den helige Andes initiativ i Jesu liv. ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen.” (Matt 4:1)

I dag ber vi i vår morgonbön med ord ur Tideböner för fastan: Du som leddes av Anden ut i öknen för att fasta: Lär oss den fasta som övervinner varje frestelse.

st-anthony-abbot-and-st-paul-the-hermit

 

Diego Velázquez tolkning av mötet mellan den helige Antonios och den helige Paulos i öknen, så som det beskrivs av kyrkofadern Hieronymus i boken “Paulos liv”.

 

 

 

Misstron mot rikedom

 

Vår epistelläsning under fastans inledning utgörs av Jakobs brev i Nya testamentet, en text som är en pendang till Jeremia och de övriga profeterna. Här angrips flirten med glamour, rikedom och kändisskap i de unga församlingarna. På sina håll hade det gått så långt att man infört vip-platser för it-folket, de med ”guldringar på fingret och vita kläder” (2:2).

En av medlemmarna i vår kommunitet, Mia König, har skrivit en värdefull kommentar till Jakobs brev (Det odelade livet, Libris). Hon beskriver hur brevet adresserar tendensen att ”hålla isär det som i Guds värld hör samman: bekännelse och handling, det fysiska och det andliga, tillbedjan av Skaparen och respekten för det skapade”.

För den som vill ta kallelsen till fullkomlighet på allvar – ett återkommande tema i denna epistel – finns ett säkert riktmärke: att igenkänna Kristus i den svage, den fattige, den föraktade och utstötte. ”Domen blir obarmhärtig över den som inte varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen”, skriver Jakob. (2:13)

 

 

Misstron mot makt

 

Varför dras vi så ofta till den starke ledaren? ”Det är en av historiens bittra ironier”, säger Abraham Heschel, ”att vanligt folk, som själva berövats makt och snart kommer att bli offer för dess missbruk, är de första att alliera sig med den som lägger makten under sig.”

Förtjusningen för styrka och makt är en oupphörlig måltavla för profeterna i Israel. De delar en djup misstänksamhet mot makten i alla dess skepnader. ”Deras strävan är ondska, deras styrka det orätta”, säger Jeremia om de styrande (Jer 23:10) Makten är som en cancer. Den blir bara hungrigare ju mer den växer.

Därför får ingen ens kalla sig ledare i den kristna kyrkan. Så fort någon talar om sig själv som ”andlig ledare” bör man väpna sig med profeternas skepsis. Den som tar Kristus till förebild har endast rätt att kalla sig tjänare. ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” (Matt 23:11)

 

 

Gåtan i Jeremia 1:11

 

Hur kan jag veta att det bär om jag väljer att säga ja till Gud?

Jeremias fråga är vår. Gud svarar honom med en ordvits. Profeten får se ett mandelträd.

Utan kännedom i hebreiskan skulle det dock gå oss helt förbi eftersom vi inte kan fånga detta på svenska. Mandelträd heter på hebreiska shaqed, snarlikt ordet för ”vakar”, shoqed.

Jeremia dechiffrerar gåtan. Mandelträdets budskap är dolt i trädets namn. Så som Jeremia hade sett en gren av ett mandelträd (shaqed), så lovade Herren att vaka (shoqed) över sitt ord tills det bär frukt.

Mandelträdet symboliserar Guds trofasthet. Det är Guds sak att ta ansvar för sina ord. För profeten är det nog att vara Guds mun.

 

 

Att hålla fast vid Gud

 

Den för kyrkan viktigaste profeten under Stora fastan är Jeremia. Hans bok läses varje år inför påsk. I dag inleder vi den läsningen i vårt lektionarium, för att sedan dagligen läsa ur denna profetbok fram till dess att Stilla veckan tar sin början.

Jeremia är en människa som aldrig vänder bort ansiktet. Därför är hans liv fyllt av oändlig smärta och sorg. ”Jag vrider mig i smärta”, ropar profeten inför det han ser. ”Hjärtat vill sprängas mitt inre är i uppror.”

JeremiaAtt vara ett vittne om Guds närvaro, om oföränderligheten i Herrens kärlek, under omständigheter där allt tycks tala emot Gud, är en av de viktigaste delarna av den profetiska uppgiften. Även när Jeremia ser ”skräck från alla sidor”, håller han envist fast vid Gud, och därmed vid Guds folks framtid bortom vreden. Guds vilja för oss är liv, inte död.

Jeremia talar om detta som få andra, och har med rätta beskrivits som en av det hebreiska språkets djärvaste och mest innovativa poeter. Hans profetbok är värd en eftertänksam läsning under vår fasta.

 

Bild: Michelangelos porträtt av profeten Jeremia.

 

Och vad var öknen för oss?

 

Första söndagen i fastan. Öknens söndag. Den överlägsna metaforen för fastan.

Den öken vi både väljer och inte väljer. Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen.

I öknen väntar ett avklädande. Så småningom, efter fyrtio dagar, ett genombrott.

För Jesus: Guds änglar kom fram och betjänade honom.
För Mose: Guds tavlor med kärleksförbundets ord gavs honom.
För Elia: Guds röst i det stilla suset nådde honom.

Ännu är inte tid att besvara frågan: Och vad var öknen för oss?

 

Guds återkomst

 

Fastan börjar med en läsning av profeten Jonas bok i dess helhet. När kyrkan läser denna som en allegori över Kristi påsk finns goda skäl. Jesus själv låter Jonas tre dygn i fiskens buk bli en profetisk utsaga om hans död och uppståndelse. De uttrycksfulla orden som avslutar det andra kapitlet – ”På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land” – är en profetia om hur döden till sist tvingas ”spy” upp sina offer, tillintetgjord av Kristus.

Men det finns ytterligare ett skäl till att vi läser denna bibelbok i Stora fastans inledning: berättelsens röda tråd är omvändelse, tillika fastans stora tema. När dagens läsning inleds med orden ”För andra gången kom Herrens ord till Jona” blir vi på nytt vittnen till Guds tålamod med oss människor. Jonas egenmäktiga vägran att gå när Gud kallar får konsekvenser. Men Gud kommer tillbaka.

Fastan är en tid när Gud talar för ”andra gången”. Han säger inget nytt, endast det vi hört tidigare. Fastan utmanar vår tröghet och ovilja, och låter oss möta en Gud fylld av tålamod. De gånger vi får intrycket att Gud inte reagerar trots vårt trots, är det inte för att han är likgiltig, utan tålmodig. Som det heter i Syraks bok: Säg inte: ’Jag har syndat, och ingenting hände’, ty Herren visar tålamod.” (Syr 5:4)

 

 

Lackmustest

 

Detta bör känneteckna vår fasta, säger den ortodoxe teologen Paul Evdokimov (1901-1970): ”en bortgallring av allt överflöd, ett delande med de fattiga, ett harmoniskt leende.”

Ett harmoniskt leende. Här är fastans lackmustest: när fastan gör människan dyster, har bokstaven tagit död på anden. Som François de Sales (1567-1622) uttrycket det: ”Ett bedrövat helgon är ett bedrövligt helgon.”

 

 

I dag tar vi emot askkorset

 

Jag hoppas de flesta av oss i dag för möjlighet att ta emot askkorset på vår panna. Genom att delta i askonsdagsmässan markerar vi med största tänkbara tydlighet att fastan har börjat. Och vi får rätt motivation för vår fasta.

När askkorset tecknas på våra pannor och vi hör orden uttalas – Kom i håg, o människa att du är stoft och åter skall bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium! – påminns vi inte bara om syndens allvar och konsekvenser, utan framför allt om Guds uthålliga och utgivande kärlek till sin mänsklighet, sammanfattad i Jesu Kristi kors.

Så som elden gjort aska av tidigare friska kvistar, så har Guds kärleks eld förtärt våra synder. Askkorset är tecknet på att vi tillhör Kristus, den korsmärkte och uppståndne. Låt oss med den förvissningen nu påbörja vår fyrtio dagar långa vandring mot påsken, och ett liv genomlyst av Kristi uppståndelse.