Stora tisdagen

 

I många traditioner läses på måndagen och tisdagen Jesu tal om Människosonens ankomst vid tidens slut. Det har sin plats här eftersom Jesus dagarna innan påsk undervisar i templet och då håller sitt stora tal om tidsålderns avslutning och brudgummens ankomst.

Kristus är brudgummen som skall överges av alla, av sina närmaste, av hela skapelsen, ja, av sin egen Fader. Det verb som Jesus använder i ett av sina rop på korset – överge – ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!” – finns endast på ett annat ställe i Bibeln. I Första Mosebokens andra kapitel, där det heter att mannen skall överge sin far och sin mor för att leva med sin hustru, ”och de skall bli ett”.

Inför påsken möter vi en utmanande och djärv tanke: på samma sätt som en man måste överge sin far och sin mor för att bli ett med sin hustru, måste Kristus, vår brudgum, bli övergiven av sin Fader, för att kunna bli ett med kyrkan, Kristi brud.

 

Stora måndagen

 

Måndagen, tisdagen och onsdagen under Stora veckan utgör förberedelsedagar för passionshändelserna. De har i kyrkans liturgi en utpräglad botkaraktär och skänker långsamt en växande insikt om det som väntar.

De texter ur evangelierna som läses under Stora veckans olika dagar svarar i stort sett mot det historiska och kronologiska skeendet.

I går kom Jesus från Betania och Betfage, över Olivberget, och red in i den heliga staden medan Hosiannaropen ekade. I dag går Jesus till templet. Han upprörs när han ser hur Guds hus förvandlats till en galleria, och inleder en ursinnig resningsaktion.

I evangeliet denna dag minns vi inte bara en historisk händelse. Det handlar om våra egna liv och ger relief åt fastetidens mening. Vi är Guds tempel. Fastan ges oss för att vårt livs helgedom ska renas och bli en beredd boning för Herrens härlighet.

 

”Låt inget förvirra dig”

 

UnknownKvinna och andlig ledare, kontemplativ och karismatiker, själasörjare och väckelsepredikant. I dag är det 500 år sedan Teresa av Avila föddes, kraftfull förnyare inte bara av karmelitorden men av det andliga livet i Spanien under 1500-.talet. Hennes inflytande skulle bli oanat, och i den katolska kyrkan kallas hon numera kyrkolärare. Vad var hemligheten bakom hennes liv?

Efter Teresas död fanns man i hennes tidegärd en liten lapp med följande text:

Låt inget förvirra dig.
Låt inget skrämma dig.
Allt förgår.
Gud förändras aldrig.
Tålamodet uppnår allt.
Den som har Gud, kan ingenting sakna.
Gud ensam är nog.

Inom kort utkommer på svenska Grethe Livbjerg läsvärda biografi Teresa av Avila – Vänskapens mystiker (Artos). En livsteckning som talar in i en tid som törstar efter autenticitet.

 

 

Guds patos

 

Guds patos är aldrig skilt från hans ethos. Bibeln framhåller oavbrutet att Gud är källan till all rättvisa. Därför är inte hans patos en blind lidelse som berusar sinnet. Men just därför att Gud är personlig – i honom finns ingenting opersonligt – är hans ethos fyllt till brädden av patos.

Gud kommer aldrig att lämna världen åt dess öde; det yttersta tecknet på hans omsorg är att han sänder sin Son. Han stiger ned från sin himmel för att dela vårt liv. Inkarnationen, vars bebådelse vi firat den gångna veckan, vittnar om en Gud som inte uthärdar att stå vid sidan om. Han som inte är en människa låter sig dras in i mänsklighetens historia. Mer än så: han blir människa.

 

Trösteboken

 

I vår fasteläsning från profeten Jeremias bok har vi nu kommit till vad som brukar kallas ”trösteboken”, kapitlen 31-33. Från denna är även canticat (Jer 31:10-14) hämtat i dagens morgonbön i vår tidebönsbok.

I de senaste veckornas läsningar har Jeremia låtit oss höra den förtvivlan som fyller Guds hjärta när människan vänder honom ryggen. I umgänget med Israels profeter möter vi inte en tänkt Gud, de är intensivt medvetna om en verklig Gud. De lägger inte fram idéer om Gud; de är drabbade av Guds närvaro. Det utmärkande för denne Gud är hans patos.

Att äga patos är motsatsen till att vara oberörd. För den som läser Jeremia bok är det omöjligt att ta miste på hur Gud påverkas av människan. Hennes handlingar väcker hans sorg och förkrosselse, men också hans oförställda glädje. Israels Gud är en Gud som känner djupt för sitt folk, som inte uthärdar att stå som åskådare till mänskligt lidande. I sitt innersta upprörs den Levande av hur vi behandlar varandra. Vår synd är Guds stora frustration.

Vi kommer aldrig att kunna förstå den vrede som kommer till uttryck i denna bibelbok, om vi inte kommer i kontakt med de starka känslor Gud har för sitt folk, hur hans kärlek till människorna och världen är evig, och hur hans omsorg därför aldrig når en gräns. Bibelns Gud låter sig inte i första hand beskrivas som oändlig Vishet eller oändlig Makt, snarare som oändlig Omsorg. Om detta handlar ”trösteboken” hos Jeremia.

 

 

“Om fienden lockar…”

 

Athanasios den Store säger på 300-talet: ”Om fienden lockar med överdriven askes … då bör ni fasta mindre.”

All fasta förutsätter gott omdöme. När fäderna framhåller att fastan måste vara måttfull, är det inte minst för att de sett hur fastan kunde göra en människa odräglig, självbelåten och föraktfull mot sin nästa.

Endast den kan rätt avstå från livets välsignelser som fått en försmak av Guds mildhet och godhet.

 

Fastans mellanrum

 

Syndens kärna: viljan att dra till sig och behärska världen. Istället för att förvandla världen, utnyttjar och förtär vi den.

I det ljuset blir fastan djupt meningsfull: en väg på vilken vi radikalt förändrar vår relation till Gud och till världen. När Gud, och inte jaget, är centrum blir allt skapat föremål för kontemplation. Vi ser Gud i allt och alla. Det mellanrum fastan skänker till det skapade, blir ett avstånd av respekt och förundran.

 

Lasarosveckan

 

Vi har gått in i passionsveckan, som i östlig tradition även brukar kallas för Lasarosveckan. I liturgin följer vi dag efter dag Jesus på hans väg till Betania där Lasaros ligger sjuk, hans möte med dennes syskon, Marta och Maria, och på lördagen Lasaros uppväckelse, ett förbud om vad som ska ske under påsken.

I provutgåvan av vår tidebönsbok för passionsveckan och Stora veckan, präglas under denna vecka middagsbönen av detta skeende. Vi läser varje dag ett avsnitt ur Johannesevangeliets elfte kapitel. I måndagens bön instämmer vi i orden:

Herre, Jesus Kristus, redan innan budet om Lasaros sjukdom hade nått dig, visste du vad du skulle göra. Hjälp oss att alltid lita på din försyn, att du vet allt, och så ta emot våra liv ur din hand. Du som lever och råder i evighet. Amen.

 

Offerteologi

 

Hur får vi vår kärlek att växa? Detta är frågan hela livet handlar om. Det är fastans stora fråga. Det är evangeliets fråga när vi går in i passionstiden och möts av orden om att ”Jesus skulle dö … för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett.”

Under allt det Jesus får utstå under de två veckor vi nu har framför oss, är det inget som förmår rubba hans kärlek. Därför blir hans liv ett offer som försonar världen med Gud.

 

 

Guldsmeden

 

Fastans är kärlekens svar, en medveten överlåtelse som gör det möjligt för Kristus att rena oss ”som guld i elden”. Han är guldsmeden, elden är den Helige Ande.