Mystikens kärnord

 

Påsktiden var i den unga kyrkan tiden för den mystatogiska undervisningen. Så som fastan innebar en genomgång av trons grunder, framför allt för dopkandidaterna, så kom nu en särskild tid att tränga in i de stora mysterier man firat under påsken.

Kanske finns inget ord i Nya testamentet som så förtätat fångar detta mysterium som gårdagens epistelläsning från Kolosserbrevet i vårt lektionarium. Här möter vi den vers som ibland brukar kallas den kristna mystikens kärnord, den tredje i det tredje kapitlet: Ni har ju dött och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.

Innan sin påsk hade Jesus sagt: ”Dit jag går kan ni inte komma.” (Joh 13:33). Och samtidigt sa han: Jag ”går bort och bereder plats för er”. (Joh 14:3) Därför kan Paulus säga: Han har ”uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus”. (Ef 2:6)

Det fördolda livet med Kristus hos Gud är den döptes största hemlighet. Den mystatogiska undervisningen vill lära oss att bli hemmastadda på den platsen. Under påsktiden rotas kyrkan i sin identitet: hon är himlen på jorden.

 

 

Eukaristi i San Masseo

 

KlosterkyrkanFredag morgon firar vi tidig mässa i klosterkyrkan i San Masseo på bergssluttningen nedanför Assisi. På nytt blir offertoriet levande för oss: den handling där bröd och vin bärs fram och placeras på altaret är identisk med Kristi offer. I den eukaristiska måltiden förenar sig kyrkan med sitt huvud. Hon blir ett med det offer som tar bort världens synd för att hennes liv skall avbilda Kristus.

Mässan S MasseoOffertoriet åskådliggör eukaristins centrala budskap: allt det vi frambär till Gud i tacksägelse blir för oss till gemenskap med Gud. Efter Kristi påsk är hela världen kyrka och hela livet en gudstjänst.

San Masseo

 

 

 

Monte Subasio

 

EremitagetI samband med ett besök i det eremitage dit den helige Franciskus och några av hans medbröder drog sig tillbaka för avskildhet och stillhet uppe i bergen ovanför Assisi, kommer jag att tänka på framlidne Hans Olander som för åtskilliga år sedan levde en längre tid tillsammans med oss på Bjärka-Säby. Hans var ett original av numera sällsynt slag. Begåvad, hemmastadd i de klassiska språken, djupt from.

Att jag just i bergen ovanför Assisi drar mig till minnes Hans Olander, beror på att han med sin eminenta språkkänsla bidrog till översättningen av boken Eremitaget, som vid den tiden utkom på Artos förlag. Boken hör hemma i den strikta karthusianska traditionen, författaren är en okänd munk.

Det är en förtätad text om en livsform som endast kan vara möjligt, och lämplig, för ett fåtal, men som samtidigt är starkt allmängiltig. Ett eremitage är ett tecken på det nödvändiga för varje kristen att någon gång dra sig undan världen. Inte för att Gud inte står att finna i världen. All vägledning om retreat och avskildhet i kristen tradition måste vara präglad av en sakramental verklighetsförståelse: hela kosmos är genomlyst av Guds närvaro. Som ökenfäderna brukade säga: ”Sök Gud och fråga inte var han bor.” Eller: ”Gud är här, Gud är överallt.”

FransOm vi söker oss till någon form av eremitage, söker ett mått av stillhet, är det för att bli befriade från illusionen att någonting alls kan vara verkligt utanför Gud. Den som funnit hjärtats frid behöver inget mer. I den människan är Guds rike förverkligat. Hon bär hela himlen inom sig. Som det heter i sjuttiotredje psalmen: Vem har jag i himlen förutom dig, och när jag har dig frågar jag efter inget på jorden.

 

 

Naturen profeterar

 

Uppståndelsens bild är inskriven i naturen, säger den rysk-ortodoxe teologen Sergius Bulgakov, och dess tecken är vårens uppståndelse. Efter vinterns dvala bringar våren fram växtlighet från jorden, nya gröna ax uppfylls av livets kraft. Våren smyckar sig i uppståndelsens mångfärgade skrud under solens livgivande strålar. Varje vår profeterar om den vår som är i antågande för hela världen. Naturens död är övervunnen av livets värme och naturens påsk ger plats för den kristna påsken.

 

 

Ängslas inte

 

Till påsktidens läsningar hör ett pärlband av utvalda texter från profeten Jesaja, som kastar ljus över påskens frukter. I dag bär vi med oss detta ord från den fyrtioförsta kapitlet:

Du är min tjänare,
jag har utvalt dig, jag förskjuter dig inte.
Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.

Stora lördagen

 

Dagen mellan korset och uppståndelsen är viktig i vårt påskfirande och i vår tro. Den svarar mot en realism som ingen av oss undkommer. De dagar när ateismen öppnar sig som en avgrund i vår egen själ. Är Gud död? Finns han inte längre? Har jag levt på en illusion? De dagarna behöver vi den Stora lördagen. Den ges oss för att vi inte skall frestas till förnekelse och cynism, utan med lärjungarna våga vänta i tomheten – men utan att bli ateister.

Alla ord om uppståndelse är för dem denna dag obegripliga, omöjliga, overkliga. Gud är ju bevisligen död. Vi kan ju själva se hans grav! Påskaftonen, när Jesus vilar i graven och kyrkan firar sin Stora sabbat, är ett av det heliga årets största trosprov. Om vi vågar vara sanna mot den här dagen hjälper vi varandra att inte fly tvivlen och förtränga smärtan när våra existentiella och andliga påskaftnar sluter sig om oss. Den kyrka som sjunger segersånger på påskafton har redan anträtt förnekelsens väg. Men hon vet det inte.

I den trädgård som låg intill Golgota, där Jesu grav fanns, möter vi denna dag en grupp kvinnor som dröjer sig kvar. Det är dessa som visar på en möjlig hållning under vårt livs dunkla nätter. De har varit ögonvittnen till korsfästelsedramat. De har sett honom tas ned från korset och bäras bort. De vet att Jesus är i graven. Men vi hör dem inte förtvivla, hör dem aldrig säga: ”Nu är det slut, vi kan inte göra mer.” Kanske säger de ingenting alls till varandra. Men vad gör de? De förbereder kryddor och salvor. De fortsätter att visa Jesus sin vördnad trots att livet har lämnat hans kropp. Är det en möjlig hållning? Dessa som fortsätter att ge Jesus sin tillbedjan, även när han är tyst och krisen tycks han slutat i en återvändsgränd, är ateismens betvingare i vår värld – långt mer än de som rader upp argument för Guds existens. Istället för att låta krisen förlama oss, kan vi fortsätta att förbereda de kryddor som vi offrar till vår Frälsare i form av kärlekens gärningar.

 

Stora fredagen

 

Ingen dag under året är så mättad av allvar som långfredagen. Om vi inte har förstått det tidigare, förstår vi det i dag: synden kan inte förlåtas – den måste försonas, och därmed tas bort. Därför sjunger vi i varje mässa: O, Guds lamm, som tar bort världens synd.

Utan försoning, utan syndens borttagande, finns ingen förlåtelse. Så djupt är människans avfall, så allvarlig och verklig är synden. Korset på Golgata var den plats där Gud tog bort vår synd.

Den unga kyrkan visste vad den gjorde när man i hjärtat av sin trosbekännelse placerade orden pro nobis – för oss. Det var för oss Gud blev människa, det var för oss Jesus dog, begravdes och uppstod. Och då inte bara för vårt bästa, utan i vårt ställe. Om denna verklighet tappas bort lämnas vi med intrycket att synden inte är så allvarlig, att den kan förlåtas och övervinnas, oavsett om Kristus hade utlämna sig själv eller inte, eftersom Gud är god och barmhärtig. Och vad händer då med korset? Den blir en symbol för Guds  godhet och solidaritet, men inget som förändrar något.

Om vi tror att människan kan försona sig med Gud på egen hans, eller att hon rent av inte behöver någon försoning, utan att det räcker med vissa meditativa tekniker genom vilka vi kommer i kontakt med oss själva och med Gud, då har vi aldrig förstått vad som krävdes för att förtära synden, att ta bort den.

Genom denna dag skär ett rop som vi aldrig får glömma: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”  Det var denna ”stund” Jesus hade bävat för, det var denna stund han bett att få slippa men till sist sagt ja till efter en lång natts kamp. Den stund när inte bara varje fiber av hans kropp ropar i smärta, men när törsten efter Gud förtär honom. Den stund när ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Oavsett vad vi tycker om det – detta är den Stora fredagens faktum, dess ogenomträngliga mysterium.

 

Stora torsdagen

 

Den Stora och Stilla veckan kulminerar i De heliga tre påskdagarna, från skärtorsdagens kväll till påsknatten. Så långt möjligt lägger vi nu allt annat åt sidan för att fira Herrens påsk: åminnelsen av vår Frälsares lidande och död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse från de döda. Nu ges tre dagar som sammanfattar hela frälsningshistorien.

Firandet av De heliga tre påskdagarna kastar ett förklarande ljus över all kristen gudstjänst. Det handlar inte om att högtidlighålla historiska händelser. Det handlar om att låta sig dras in i skeendet. Vi är ögonvittnen. Vi blir delaktiga. Vi smakar den kalk som Jesus bad att få slippa men tömde för oss. Bara den som tillåter sig att sörja och gråta kan få delta i det jubel som inte är simulerat. I firandet av påsken blir vi samtida med Jesus i hans död och uppståndelse, i hans kamp och hans triumf. Därför är gudstjänstens viktigaste ord ”i dag”.

De tre dagar vi nu har framför oss uppenbarar olika aspekter av påskmysteriet. Var och en av dem svarar mot tre platser och tre mysterier: Övre salen, Golgata och Graven. Under tre dagar firar vi tre stora hemligheter i vår tro: Eukaristins mysterium, Korsets mysterium och Den tomma gravens mysterium.

Oljeinvigningen

 

Från Stora onsdagens oljeinvigning. 

 

 

Stora onsdagen

 

Två personer och deras handlingar möter oss mitt i den Stora veckan. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket, den handling som lett till att kyrkan har avskilt varje onsdag under året som fastedag.

Kontrasten mellan de två handlingarna kunde inte varit större. Hon är synderskan som genom sin ångerfyllda handling får förlåtelse och upprättelse. Han är den utvalde lärjungen som genom sitt svekfulla handlande mister sin plats i apostlarnas gemenskap.

Kvinnans handling möts av lärjungarnas protester: ”Vilket slöseri!” Innebörden sträcker sig betydligt längre än till ”offrandet” av en flaska balsamnardus. Det offer människor gett till Jesus, inte bara i form av materiella ting utan genom att helga sina liv åt honom har alltid mötts av världens protester: ”Är det inte att slösa bort sitt liv?”

Att slösa sitt hjärtas kärlek på Jesus är att utgjuta en osynlig smörjelse över hans huvud. Varje sådan handling gör hans kärleksoffer synligt och närvarande i världen.