Bruset av vingslag

 

aklejanI dag på morgonen konstater jag att de första aklejorna kommer att slå ut till pingstdagen.

Aklejan är pingstens särskilda symbol. Skälet är detta: när blomman slagit ut bildar dess klase en cirkel av duvor med sina huvuden vända mot varandra. Betrakta den noga!

Lev Gillet beskriver Anden som den genomstungna duvan. ”Vi gör Guds helige Ande bedrövad när vi inte lyssnar till honom, när vi överröstar honom, tränger undan honom”, konstaterar han. Vår trubbighet gör att vi inte alltid är mottagliga för Andens subtila ömhet, vi förmår inte ”urskilja bruset av duvans vingslag”, säger munken från östkyrkan.

I dag bereder vi oss för en ny pingst, och ber om att få bli ett med duvan när den sänker sig ned. Pingstveckan som följer är en fastefri vecka.

 

 

Kontemplativ karismatiker

 

Teresa-av-Avila_129”Radikala troende löper risken att bli fångar i sin egen radikalitet och därmed blinda för komplementära sanningar”, skriver Grethe Livbjerg som denna vecka utkommit med en bok om Teresa av Avila – Vänskapens mystiker (Artos).

Med sin ”kontemplativa bakgrund”, som hon kallar det, överrumplades Grethe Livbjerg när hon för egen del fick tungotalets gåva. Det ledde till att hon började söka en djupare enhet mellan det kontemplativa och karismatiska, men också till en reflektion över vad polarisering, och därmed ensidigheter, kan leda till: karismatikern frestas att jaga upplevelser, medan den kontemplative riskerar att ”dyrka den egna stillheten”.

Grethe Livbjerg säger nu: ”Om någon i dag frågar mig om jag är karismatiker, svarar jag: Jag är en kontemplativ karismatiker – eller karismatisk kontemplativ.”

Detsamma skulle kunnat sägas om Teresa av Avila.

 

 

Avbruten monolog

 

Anden kommer vår svaghet till hjälp. Det kan för några av oss ta sin början när den helige Ande avbryter vår monolog med en tänkt Gud. Eller mörklägger våra tidigare erfarenheter för att inbjuda oss i den privilegierade gemenskap som får Sonen att ropa Abba! till sin Fader.

Nu ges oss nio dagar – pingstnovenan – att be om den eld som Jesus kom för att tända på jorden. Men elden är ett tveeggat element. Svärmeri och excesser har tidvis gett den helige Ande oförtjänt dåligt rykte. Omdömeslöshet och missförstånd får dock inte leda till att vi av ängslighet för överdrifter förskingrar det dop i helig Ande som Jesus lovade sina lärjungar. Ty utan den helige Ande finns ingen verklig kunskap om Gud.

 

 

Dubbeltydig fest

 

Dubbeltydigheten i den stora fest vi nu ska fira: den kallar oss att ”sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Faderns högra sida”, och den får lärjungarna att ”gå ut och predika överallt.”

Kristi himmelsfärd initierar två rörelser: kontemplation och mission. Jesus sätter ord på förhållandet mellan de två: ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra.”

Det enda vi kan göra för världens frälsning, är att helhjärtat söka det fördolda livet med Kristus hos Gud. Endast så kan vi vara säkra på att våra handlingar och beslut kommer att vara helt ledda av Gud.

 

Inte fruktlöst

 

Under hela påsktiden lyssnar vi oavbrutet till två röster: profeten Jesaja och den älskade lärjungen, Johannes. I dag ger oss Jesaja en försiktig uppmuntran:

Så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag. (Jes:11)

Läsningen av Skriften – under meditation, bön och kontemplation – är ”den stege på vilken vi lyfts upp från jorden till himlen”, som klosterfadern Guigo på 1100-talet säger. Detta var Herrens ”uppdrag” när han gick sin påsk till mötes: att ge oss ”en plats i himlen” (Ef 2:6).

Ju mer hemma vi blir på den platsen, desto mer frukt bär vi i världen. Genom Ordet från Guds mun, blir kyrkan himlen på jorden.

 

 

Hjärtats plats

 

I påsktidens leder kyrkan oss djupare in i tron genom att oss lyssna till evangelisten Johannes. Samtliga söndagar under påsktiden – förutom Bönsöndagen som har en lite annan karaktär – läser vi i Evangelieboken ur Johannesevangeliet. I vårt lektionarium lyssnar vi dagligen under denna tid till evangelisten Johannes.

Johannes identifieras som ”den lärjunge som Jesus älskade”. Det sägs om denne lärjunge att han vid måltiden som Jesus firar med sina lärjungar ”lutade sig bakåt mot Jesu bröst”. (Joh 13:24) Orden är medvetet formulerade så att vi ska lägga märke till parallellen med det som sägs i Johannesprologen där det heter om Jesus i en vers som också översätts: ”Ingen har någonsin sett Gud, den enfödde Sonen, som vilar vid Faderns hjärta, han har kungjort vad Gud är.” (Joh 1:18)

På samma sätt som Jesus känner till Faderns hemlighet därför att han vilar vid Faderns hjärta, har evangelisten Johannes fått sin kunskap på grund av sin vila vid Jesu hjärta.

 

 

Bön på en fredag i påsktiden

 

I dag, på fredagen i påsktiden, ber vi:

Herre, Jesus Kristus, Guds son, du har smakat Guds frånvaro. Du tog på dig all vår synd och smärta. Bed för oss hos din Fader, så att vi kan följa dig dit du har gått före. Du som lever och råder i evighet.