En andlig människa

 

I dagens epistelläsning från Galaterbrevet ges några enkla imperativ. Det som utmärker vad Paulus här kallar en ”andlig människa”, är inte självklart det vi omedelbart förknippar med andlighet. Som uppmaningen: ”Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor.”

Det heter om Barnabas i Apostlagärningarna att han var ”en god man, fylld av helig Ande”.

Varje god handling, gjord i omsorg om en medmänniska, formar Kristi bild i oss mer än alla våra fastor.

 

 

Tidigt ute

 

”Låt oss tidigt gå ut i vingårdarna och se om vinstocken skjutit skott.” (Höga V 7:12)

Brudens ord i Höga Visan speglar det sinnelag som utmärker en andlig ledare som förstått sin uppgift. Tidigt och sent vandrar han runt i Guds vingård, församlingen, för att vårda det liv som är i vardande.

Denna omsorg är det andliga ledarskapets milda ok. Det är kärlekens ”lätta börda”, som med glädje bärs av den som myllat ned sin egenkärlek i jorden.

 

 

”Solen skall gå ner för profeterna”

 

Kommande söndag, den nionde efter pingst, manar Jesus oss att uppöva vår förmåga till andlig urskillning. Inte ens de som står honom närmast undgår faran att duperas av dem som Jesus utan att blinka avfärdar som ”falska profeter”. Av Jesu sätt att tala förstår vi att dessa inte alltid är dem vi först tänker på.

Vilka är då de profeter som Jesus varnar för, och om vilka vi hör profeten Mika säga i en av denna söndags läsningar: ”Solen skall gå ner för profeterna, dagen bli svart omkring dem”?

Och i förlängningen: Vad är Guds röst i mitt eget inre? Och vilka tankar och idéer och beteenden hos mig är främmande för Guds rike?

Låt oss lyssna uppmärksamt när vi går till mässan i vår kyrka på söndag, och be att Anden ger predikanten klarsyn så att det vi får höra kan ge oss vägledning.

 

 

Kärlekens språk

 

När vi i dag minns den omsorg som Maria från Magdala visade Jesus, ger vi varandra rådet: Försök inte längre att med din tanke förstå Gud. Vi kan bara fånga Gud med vår kärlek.

Orden ur Höga Visan om bruden som söker honom som hennes själ har kär, handlar i dag om Maria från Magdala. Och när hon äntligen finner honom släpper hon inte taget: ”Jag har fått honom och släpper honom inte.” (3:4)

Så talar bara kärleken. Den släpper aldrig taget.

 

 

Paella

 

Kyrkans traditionella fasteregel innebär att man avstår kött, fisk, mjölkprodukter och vin. Man äter med andra ord vegetariskt. För till exempel en koptisk kristen gäller detta mer än tvåhundra dagar om året, så många är fastedagarna.

När profeten Daniel och hans vänner kom som krigsfångar till Babylon bad de om denna kost, och fick omgivningen att häpna. Efter en period ”såg de bättre och mer välnärda ut än de andra unga männen, de som fick sin mat från kungens bord. Deras övervakare lät dem då slippa kungens mat och dryck, och i stället gav han dem grönsaker att äta.” (Dan 1:15). Uppenbarligen förstod inte kungens män att rikligt med antioxidanter kan göra underverk!

Sommaren gör det dessutom enklare. Med färska råvaror ur naturens skafferi är det inte svårt att, med enkla medel och utan att det är speciellt tidskrävande, tillaga en god måltid. Pröva till exempel en vegetarisk paella med sparris, zuccchini, bondbönor, paprika, tomater och kronärtskockor, ja, man kan efter behag tillsätta vad som finns till hands. Varför inte en näve kantareller, som åtminstone ekskogarna runt Bjärka-Säby är fyllda av just nu…

 

 

Shema!

 

Den judiska dekalogen, de tio budorden, inleds med det hebreiska ordet Shema – hör! Lyssnandet på ”lärjungars vis” är bönens grundhållning. Och livets. Därför upprepar vi i ingången till dagens första bön i tidegärden: Varje morgon väcker Gud mitt öra till att höra så att jag lyssnar på lärjungars vis.

När Jesus denna vecka ställer frågan ”Vad gick ni ut i öknen för att se?”, och svaret som ges är ”en profet”, blir öknen platsen som övar vårt öra till att höra. Profeten är Guds mun. Öknen är den miljö som inte bara låter oss höra vad han säger, men som lär oss att lyssna så att orden faller i den goda jorden.

 

 

Spegel eller spegla?

 

Nilos av Ankara, sannolikt lärjunge till Johannes Chrysostomos, levde under tidigt 400-tal i ett kloster i närheten av Ankyra. En huvudtanke i hans skrift, som bland annat innehåller ett värdefullt avsnitt om förhållandet mellan den andlige fadern och dennes lärjungar, är att den vishet som enbart består av idéer är en illusion. Man läser sig inte till vishet, men lever sig till den.

Den i världens ögon obildade som lever ett helgat liv, kan vara visare än en professor med fem doktorshattar. Verklig vishet består i ett liv med integritet. Den i sann mening bildade äger sin insikt av att vara vänd mot Visheten, inte mot sig själv

Nilos skräder inte orden när han talar om dem som söker spegla sig själva, de som ”är ute efter att göra intryck, och gärna utstår umbärande bara de får applåder”. Den vise, i vars liv Avbilden tagit form, vet att vara blott och bart spegel.

 

 

Livets visdom

 

Psaltaren 49: var är de visa, denna världens kloka?

Visdom, svarar Nilos av Ankara, kan endast den förvärva som har Visheten till lärare. Han lär ut vishet, inte genom sitt tal men genom sitt liv, så att vi förstår hur vi bör leva.

Nilos, en av författarna i Filokalia, talar om dem som ger sig ut för att vara visa samtidigt som de ”ger efter för vrede, låter sig berusas av beröm och kastar sig glupskt över maten likt hundar”. Och han kommenterar: ”De inser inte att endast den kan äga vishet som är fri, och därmed inte till salu för lidelsernas slaveri.”

 

 

Trons långa tid

 

Trons långa tid: åtta dagar efter uppståndelsen möter Tomas sin Mästare, och känner igen honom på hans sår mer än på hans ansikte.

Kristi sår, tecknet på hur mycket han älskar oss, bekräftar Guds vara.

 

 

I vardande

 

Vi börjar följa Jesus därför att han kallar på oss. Inte för att vi läst oss till en viss kunskap. Eller för att andra råkar göra det.

Tron är alltid i vardande i våra liv. Den är en långsam tillvänjning till sanningen. När vi väl börjar följa Jesus leder Anden oss steg för steg till en större insikt om vem Jesus är. Vi anar rikedomen i ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud v 3.)

Men mysteriet kvarstår.