Vem kan förstå?

 

Gud har brutit tystnaden. Detta är det största av alla anspråk, gemensamt för judisk och kristen tro. Gud har talat genom profeterna, säger juden och den kristne. Gud har talat genom sin Son, säger den kristne.

Flera av veckans dagar påminns vi om detta när vi ber vår morgonbön med hjälp av Tideböner under året.

Vem kan förstå och tyda innebörden av vad Gud har sagt? Räcker det att läsa som det står, att ta orden bokstavligt?

Bibeln själv menar att det inte räcker. Jesus säger att man kan ”höra med sina öron utan att förstå”. (Mark 4:12) Det är först när örat blir ”villigt att lyssna på lärjungars vis” (Jes 50:4), som vi börjar förstå innebörden av vad Gud har sagt.

 

 

Stereotyper

 

Bland alla stereotyper av judisk tro som förekommer bland kristna, är ingen mer seglivad än föreställningen om judisk ”legalism”. När ”kristen nåd” ställs mot ”judisk lag” skapas en karikatyr som inte bara försvårar läsningen av Gamla testamentet, utan också leder till obetänksamma tolkningar av Jesus när han återkommande talar om lydnad och kärlek som oskiljaktiga.

Det räcker att läsa de tre psalmer i Psaltaren som är en enda lovsång till Skriften – Psalm 1, 19 och 119 – för att inse hur kärleken till Guds ord och lydnaden för Guds ord förutsätter varandra.

Här är ingen skillnad mellan juden och den kristne: för den som följer det första budet blir lydnaden mot Gud lika glädjefylld och otvungen som varje handling driven av kärlek.

 

 

När Guds skingrade barn samlas

 

I vår morgonbön i dag ber vi med ord ur ”Trösteboken” hos profeten Jeremia (kapitlen 30-33 i Jeremia bok), där Herren säger: Jag för dem från landet i norr, samlar in dem från världens bortersta hörn … Gråtande kommer de, men jag tröstar dem och leder dem.

Det viktigaste av de verb som används i dessa kapitel om Guds handlande med Israel är ordet samla, motsatsen till skingra. Jesus skulle ta upp detta ord och använda det om sitt uppdrag. Människosonen har kommit för att ”Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett” (Joh 11:52). Pingsten är den stora samlande händelsen i frälsningshistorien.

I detta ord finns nyckeln till kyrkans synliga enhet. Om Gud inte samlar sitt folk är allt ekumeniskt arbete förgäves. Därför talar vi inte om ”den kristna enheten”, som om det vore ett projekt att förverkliga genom argumentation, utan ber uthålligt om den Andens gåva som är ”enheten i Kristus”. Allt medan vi, med fader Matta al-Miskins ord, gör vårt yttersta för att ”leva tillsammans i trons enda och innersta väsen innan vi har kunnat enas om innehållet”.

 

 

Att göra vad Gud är

 

Fastan är en handling, inte en idé, och som med varje annan handling är det något vi väljer att göra – eller inte göra.

Det är när vi gör bruk av vår vilja, inte när vi reflekterar, som vi möter oss själva sådana vi är, inte sådana vi önskar att vi vore.

Som Guds avbild är det i sina handlingar som människan återspeglar Guds väsen. Gud kallar oss inte att lyda ett bud, utan att göra det han är. Därför heter det: ”De försäkrar att de känner Gud, men i sina handlingar förnekar de honom.” (Tit 1:16)

Så finns vi i världen för att i våra handlingar imitera Guds barmhärtighet. När vi vill vad Gud är, och gör det, är vi trogna oss själva.

 

 

Ett liv med Gud

 

På Gudsmodersfastans sista dag: Kunskap om Gud finns bara som ett liv med Gud.

Om Gud vore en teori skulle studiet av teologi vara det sätt på vilket vi lärde känna honom. Men Gud är levande och i behov av kärlek. Det är genom att älska Gud som vi lär känna honom.

Därför är Maria viktigare än Bibeln. Maria var en människa som vi, som genom att säga ja till Gud blev Guds boning. Något annan mening har inte Bibeln än denna: att ge oss den tro som Maria hade.

 

 

Bebådelsens ögonblick

 

När kyrkan den 15 augusti minns jungfru Marias insomnande, är det i tacksamhet över en människa som på ett fullständigt sätt bar Guds ord i sitt liv.

Av henne blev Ordet människa. Därmed är Maria en ojämförlig ikon av varje kristens kallelse: att vänta på ängelns besök, bebådelsens ögonblick, som gör människan till Kristusbärare.

Denna andra inkarnation – ”Kristus i er” – är det yttersta målet för vårt lyssnande till Bibelns ord.

 

Det ofullständiga

 

Det finns fem ofullständiga fenomen, eller omogna frukter, säger rabbinerna.

Den ofullständiga upplevelsen av döden är sömnen; en ofullständig form av profetia är drömmen; den ofullständiga formen av den tillkommande världen är Sabbaten; den ofullständiga formen av det himmelska ljuset är solens strålglans; den ofullständiga formen av den himmelska visheten är Bibeln.

Också kyrkan, liksom våra egna försök att tolka Bibeln och förverkliga ett kristet liv, hör till det ofullständigas kategori. Så måste det vara i den här världen. ”Ännu är min kunskap begränsad, då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” (1 Kor 13:12) Först när vi accepterar det, kan vi också ta emot varandra, och de ”andra”, som fullvärdiga bröder och systrar, alla på väg mot Honom som ensam känner allt om mig och omsluter mig med kärlek.

När vår tro växer till en mogen frukt är det inte för att vi ”känner alla hemligheterna och har hela kunskapen” (13:2), men för att vi förblir i kärleken.

 

 

 

Bibelns auktoritet

 

Utsädet är Guds ord. Solen är den helige Ande. Vi är jorden.

Varje generation förväntas frambringa ny insikt ur Bibeln. Som det heter i Psaltaren 119: Du har vidgat min insikt. Ordet är Guds, men det är människans sak att förstå det. För att förstå Guds ord har kyrkan fått både Ordet och Anden.

Det är inte orden i texten som bekräftar Bibelns auktoritet, utan Guds folks insikt i texten.

 

 

Profetiornas uppfyllelse

 

Fram till Maria har Gud inte uppenbarat sig själv, endast sina vägar. I Marias son går profetiorna i uppfyllelse. Guds eviga kärlek blir synlig. Aldrig tidigare i historien har någon sagt om Gud: det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende. (1 Joh 1:1)

Profetian står över den mänskliga visheten, och Guds kärlek står över profetian. Denna kärlek är lång mer sublim än profeterna någonsin kunnat sätta ord på.

 

 

 

Är Bibeln en bok?

 

Hela Bibeln är ett enda stort rop – Guds rop efter människan, skriver den judiske teologen Abraham Heschel. Den är inte ett brev från någon som sänder ut ett budskap och sedan är likgiltig inför hur det tas emot och besvaras. Den är inte en bok att läsa; den är ett drama att dras in i.

Bibeln är inte en bok om olika händelser. Den är själv händelsen. När vi öppnar Bibeln som om den vore en bok, förblir den tyst. Men när vi kliver in i händelsen, låter oss dras in i dramat, hör vi ropet i rösten.