De saliga

 

Senhöstens stora helgonfest har firats i kyrkan ända sedan 900-talet. Helgonen är de som påminner oss alla om vår mänskliga värdighet och kallelse.

De finns bland de döda och bland de levande, och känns igen på en stilla, okonstlad inre glädje. Jesus har gett oss ett ord för denna glädje: salighet. Engelskan saknar detta ord. Det ryms inte i happiness eftersom det är något annat än lycka i vanlig mening. Inte heller blessed, som är det ord engelskan använder i evangeliernas saligprisningar, svarar helt mot svenskans salig.

Salighet är den doft och smak som finns kvar när en människa, om så bara i bråkdelen av en sekund, förnimmer Guds verklighet så påtaglig att hon kan ta på den; så verklig att den får allt annat att blekna.

 

 

Vem styr?

Vid denna tid inleder vi varje år läsningen ur Uppenbarelseboken, en skrift som ursprungligen skrevs till små, kämpande församlingar i Mindre Asien. De levde under en tid när de romerska förföljelserna av de kristna tilltog, deras existens var dagligen hotad.

Den omvälvande vision Johannes förmedlar ingav inte skräck och fasa hos dessa kristna. Det var en tröstebok, full av uppmuntran. Uppenbarelsebokens stora budskap är att Herren – inte kejsaren eller andra makthavare – är Pantokrator, den som styr världsalltet med outgrundlig vishet. Gud har allt i sin hand, också våra lidanden och martyrier. Därför är Guds rikes slutliga seger viss.

 

 

Själens lätthet

 

”Avtrycket från ett sigill kan endast fastna på vaxet om det blivit mjukt”, skriver Diadochos av Fotike i Filokalia.

Askesen kan göra hjärtat hårt och är därför i sig ointressant. När hjärtat blir mjukt vet man att den helige Ande varit på besök.

De som hunnit långt på vägen känns igen på att de är lätta i själen.

 

 

Dialog på det heliga berget

 

DionysiosklostretSista kvällen på Athos tillbringar vi i Dionysiosklostret, byggt på klipporna över havet på västra sidan av det heliga berget. Ett spektakulärt stycke arkitektur. Bland munkarna finns en engelsman. Medan det skymmer samtalar vi i en liten trädgård utanför klostret. Fader Modestos presenterar sig:

– Jag är ny här. Jag kom för 18 år sedan. Hittills har jag bara hunnit skrapa lite på ytan.
–  Är det ett svårt liv?
–  Klosterlivet är mycket krävande.
–  Vad är mest krävande?
–  Du måste dö helt enkelt. Klosterlivet är döden.
–  Hur då dö?
–  Från alla dina lidelser. Vreden. Avunden. Du ser hur andra bröder har gjort insikter som du saknar. Det kan bli mycket svårt.
–  Är klosterlivet tråkigt?
–  Det är extremt tråkigt. Monotont och fyllt av leda.
–  Har du försökt komma härifrån?
– Ja, flera gånger. Men jag har inte lyckats. Genom Guds nåd är jag bunden till den här platsen. Jag kommer inte härifrån, tack och lov.
– Vad är ditt arbete i klostret?
– Den första tiden skar jag upp bröd och städade rummen efter gästerna. Efter ett och halvt år kallade abboten in mig och sa att jag skulle börja måla ikoner. Det blev min lycka. Konsten hade varit en viktig del av mitt liv tidigare. Nu fick jag från grunden lära mig ett nytt sätt att måla. Vi har flera stora mästare här på Athos.
– Hur mycket tid ägnar du åt ikonmålning?
– Jag målar hela dagarna, från morgon till kväll.
– Läser ni Filokalia i klostret?
– Munkarna berättar inte vad de läser. Men i Filokalia finns allt.
– Hur ska den läsas?
– Om du läser den på tankens nivå, för att förstå, är den bedräglig. Filokalia måste läsas under bön. Det är på samma sätt med Bibeln. Och man behöver vägledning. Någon som kan dra ner dig på jorden när du börjar klättra upp till himlen.
– Varför ska man be?
– För att kunna ta emot den helige Ande. Allt handlar om det. Allt. Om vi har den helige Ande behöver vi inget mer. Vet ni varför Anden avbildas som en duva?
– Nej?
Munk– En duva slår sig aldrig ner där det är smutsigt. Livet i klostret går ut på att söka ett rent hjärta. Så att den helige Ande kan slå sig ner.

 

 

När frågorna dör bort

 

Människor för vilka frågorna avtagit blir allt tystare. Allt mer stilla. Det var om dessa Jesus talade när han sa: Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. (Joh 16:23)

RefektioriumTystnadens stillhet och stillhetens tystnad inträder först när frågorna dör bort. Innan dess måste de ha fullgjort sin uppgift.

 

Bild: refektoriet i klarissornas första kloster på 1200-talet i Assisi.

 

 

 

 

 

Dragningskraftens mysterium

 

Kyrkans, och därmed den kristnes, främsta kännetecken är att hon varje dag är underkastad döden och uppståndelsen. ”När vi nu har dött med Kristus, är vår tro också att vi skall leva med honom.” (Rom 6:8)

Här är hemligheten till vad fader Matta al-Miskin kallade ”dragningskraftens mysterium”. Med Jesu ord: ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” (Joh 12:12) Kyrkans kallelse, och därmed den kristnes, är att i Kristus förena allt. Att leva så att allt dras till Kristus och in i Kristus. Först då är hon trogen sitt sanna väsen, hon är Kristi kropp på jorden.

Därför finns ingen annan väg att gå om kyrkan ska bli ett, säger fader Matta, än svaghetens och dödens. ”Enheten kommer att fullbordas och uppfyllas genom att varje kyrkas jag dör så att Kristi jag kan leva i dem.”

För att kunna gå denna väg som vi ständigt avviker från, korsets som leder till uppståndelse, måste vi fästa blicken på de heliga, de utvalda och fördolda som finns i varje kyrka, fastän de gör allt för att undgå att bli upptäckta. Fader Matta skriver: ”Först då vi sätter vårt hopp till de fattiga, de ödmjuka, de minsta, de renhjärtade och de som älskar den frid som bara Kristus kan ge, blir det möjligt att nå den sanna kristna enhet som ger världen liv.”

 

 

Bilden av Jesus

 

imagesSkomakaren Hjalmar Ekström från Helsingborg – som nu på söndag är ämne för ett symposium på Sigtunastiftelsen – hade på titelbladet i sin stora bibel skrivit: Jesus Kristus allena. Honom helt och hållet. Inför Hans ansikte natt och dag.

Men om samme Jesus skriver Ekström: ”Det finns nog ingen människa som så lärt mig avsky allt vad kristendom heter. Den bild kristendomen gjort sig av honom har alltifrån mina tidiga barnaår fyllt mig med äckel.”

 

 

The virgin point

 

Thomas Merton återkommer i flera av sina böcker till ett uttryck som är hans eget: The virgin point. Den punkt i människans innersta där hon är ofördärvad av synd och illusioner, det djup där hon är längtan efter Gud och där Gud talar till henne. I Conjectures of a Guilty Bystander skriver han: ”Denna punkt av absolut fattigdom är inget annat än den rena glansen av Guds härlighet i oss … som en ren diamant, strålande av det osynliga ljuset från himlen.”

För Merton finns denna punkt inom varje människa, en gnista som endast tillhör Gud, som vi inte förfogar över, från vilken Gud råder över oss, och som är oåtkomlig för den egna tankens fantasier och för vår viljas alla brutaliteter.

På teologins språk kallas denna punkt imago Dei, Guds avbild.

 

 

Formad av ljuset

 

Själen behöver ibland vara ensam med Gud. Det är inget offer. I sådana öknar blir människan själv oas. Förnimmelsen av Guds livgivande närvaro gör henne klarare. Hon formas av ljuset.