Våra två val

 

Människan har två val: att förvandla världen eller att behärska världen. De är förbundna med två olika sätt att betrakta världen.

Vi ska reflektera över denna skillnad vid julfastans början: att betrakta världen med en blick som gör den till en avgud eller en blick som gör världen till en ikon.

 

 

Adventets bön

 

Hur ska vi be under advent? Kanske med färre ord än vanligt. Vi kan gärna be mer, bara vi inte tror att det kräver fler ord. Advent är julfastan tid. Syftet med all fasta är förenkling, det gäller även vår bön som vi ibland tynger med alltför många ord.

Om advent betyder ”ankomst” kan det räcka att bönen under denna tid består av ett enda ord: Kom! Det är Bibelns sista bön. Andens och brudens bön. Kom, Herre Jesus! Han kommer till oss i ett evigt nu.

Adventets ”Kom” är en bön om att vi skall bli alltmer medvetna om hans närvaro, så att vi kan öppna oss för den, leva i den och förvandlas genom den.

 

 

När bönen går före

 

En människas kallelse till bön börjar med att hon över allt annat längtar efter att få höra om bönen och tala om den. Det går ofta hand i hand med ett starkt begär efter att tränga in i Skriften, framför allt evangelierna.

Dels öppnar sig Bibeln endast genom bön, dels uppenbarar den vad det innebär att bönen inte bara åtföljer våra handlingar, utan gör före dem.

Den ständiga övningen gör att bönen hos somliga fördjupas och med tiden övergår i den ständiga bönen.

 

 

Väckt av bönen

 

”Tidigt en morgon föreföll det mig som om bönen hade väckt mig”, skriver den okände ryske pilgrimen.

När Gud väcker i en människa längtan efter den ständiga bönen, har hon funnit sin kallelse. När hon börjar följer denna längtan kommer bönen av sig själv att utgjutas i henne. Den kommer att väcka henne på morgonen och kalla på henne under dagen. Hon fäster sig inte vid bönens uttryck och egenskaper, det är själva dess väsen som alltmer blir en del av hennes vara.

Med tiden märker hon hur bönen av sig själv och utan ansträngning pågår inom henne, inte bara då hon är vaken utan också då hon sover. Brudens ord i Höga Visan framstår nu som alldeles naturliga för henne: ”Jag sov, men mitt hjärta var vaket.”

 

 

En hållning av vördnad

 

– Vad är askes? frågade novisen.
– Det är den rening av blicken, och därmed våra begär, som låter oss se alla ting och alla människor sådana de är i Gud, svarade abban och tillade:
– En rätt fasta föder en hållning av vördnad och tacksamhet inför allt skapat.

 

 

Profetisk kommunitet i Trastevere

 

I Trastevere, där nyinflyttade kristna slog sig ner på 100-talet och fann en tidig samlingsplats, firar vi kvällsbön med St Egidiokommuniteten under vår pilgrimsresa till Rom. Efteråt möter vi Carlo, som berättar om deras arbete bland hemlösa och fattiga.

”Evangeliet och Jesus placerar de allra fattigaste i centrum, det vill vi också göra”, säger han. Carlo, som är förvärvarbetade och har familj – precis som många av kommunitetens medlemmar – berättar att han flera kvällar i veckan åker till Petersplatsen. När turister och pilgrimer dragit sig tillbaka vistas de hemlösa där. ”Vi vill inte bara möta dem som hjälpsökande, utan försöker bygga upp en vänskap med dessa människor.” Flera kvällar i veckan serverar man varma måltider, tillagade med omsorg, till tusentals hemlösa.

St Egidio uppstod ur 68-rörelsen när radikala studenter samlades för att läsa evangelierna. Sedan dess har den varit en profetisk rörelse med ett starkt socialt engagemang liksom med viktiga insatser i fredsarbetet i olika delar av världen. Fredfördraget mellan de stridande parterna i Moçambique skrevs under i kommunitetens lokaler i Trastevere för en del år sedan.

Här finns en andlighet med samma omisskännliga konkretion som hos profeterna, som riktar ljuset på prästernas skandaler, de rikas likgiltighet för de fattiga, korruptionen bland makthavare och inom rättsväsende, och nationell självgodhet.

 

 

I Birgittas krypta

 

I kryptan hos Birgittasystrarna på Piazza Farnese firar vi denna morgon en stilla mässa under vår pilgrimsresa till Rom.

I ljuset av den heliga Birgittas liv påminns vi om hur den viktigaste överlåtelsen i en människas liv är överlämnandet av hennes vilja. Den innebär inte att hon avsäger sig sin frihet, men att hon varje dag av fri vilja beslutar sig för att älska Gud av hela vårt hjärta och hela vårt förstånd.

Denna kärlekens överlåtelse gör oss till himmelrikets lärjungar, som ur Vishetens ”outtömliga skattkammare” kan bära fram den finaste pärlan: Guds vänskap.

 

 

Det inre dramat

 

Fredag. Vi ber på nytt med orden ur Psaltaren 22: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.

Är han verkligen övergiven av Gud?

Det finns frågor inför vilka vi gör klokt att stillna. De kan varken besvaras med ett entydigt ja eller nej.

På korset utspelar sig inte bara ett trinitariskt drama, men också ett drama inom Sonen. I honom är mänskligt och gudomligt förenat, utan förväxling och sammanblandning. I liv och i död. Han är nu utblottad på sin gudomliga makt och härlighet, utlämnad åt synden, döden och förbannelsen – men inte utblottad på sin gudom.

Den enhet som av evighet råder inom den heliga Treenligheten splittras inte ens på korset. Gud kan aldrig överge Gud. Och likväl ropar Jesus: Min Gud, min Gud, varför…?

Inför mysteriet i strikt bemärkelse återstår finns bara en rimlig hållning: att falla ned i tillbedjan.

 

Inte dess mask

 

Kan den tomhet som intar hjärtat när Gud drar sig tillbaka vara en nåd och en kallelse?

En enda dygd är till sist helt nödvändig: ödmjukheten. Inte dess mask, utan dess verklighet. Gud kan bara fylla den som kommit till insikt om att hon är tom.