Det vi får veta

 

Varför måste vi vänta? Det får vi sällan veta. Det vi får veta genom exemplen i de bibliska berättelserna – och inte minst genom Jesu ord – är att den som väntar i enständig bön aldrig gör det förgäves.

Även om bedjaren inte själv ser det – Gud ger oss ingen spegel där vi kan betitta vår egen själ – blir den som ber förvandlad av sin bön för andra. Bedjaren förvärvar en inre klarhet som gör hans tal till ett klart vatten när tiden är inne att öppna munnen.

 

 

Falsk dikotomi

 

Vi läser nu igenom Romarbrevet, en av alla tiders mest lysande teologiska traktater. Men också en missförstådd text. Det är fullt möjligt att läsa ut ett motsatsförhållande mellan tro och gärningar i denna epistel. Men sådan läsning leder till en falsk dikotomi. Om vi kommer till slutsatsen att goda gärningar inkräktar på vår frälsning, finns anledning att börja om från början i vår läsning.

För den kristne, liksom för juden, kan det aldrig enbart vara en fråga om att tro rätt. Mer avgörande är att leva rätt. Kristendom är inte en idé om något, än mindre en känsla för vissa ting. Det är vårt svar till honom som kallar oss att leva våra liv på ett visst sätt.

För att kunna leva rätt behöver vi askesen: tränandet av tungan och sinnena att bete sig i överensstämmelse med våra ”andliga insikter”, vår ”tro”. Fastan är således ett sätt att komma till rätta med det svåraste av alla problem: livet.

 

 

Senior cleri

 

I går kväll: mässa i Mariakyrkan i Halmstad under kyrkornas internationella bönevecka för kristen enhet. Samma dag, den 19 januari, fyller Svenska kyrkans senior cleri – hederstitel för den till levnadsåren äldste prästen – Olof Andrén 100 år.

Innan mässan i Mariakyrkan samtalar jag en halvtimme med en av församlingens kyrkoherdar under ett kvarts sekel, prästen Tore Sjöblom, 97 år. Han är den näst äldste prästen i Svenska kyrkan. Olof Andrén träffade jag senast för en månad sedan, då han satt på första bänken när jag höll kvällsföredrag i S:t Ansgars kyrka i Uppsala.

Dessa fäder är levande länkar till en berättelse som vi numera bara kommer i kontakt med genom böckerna. Tore Sjöblom blev prästvigd i en tid när ingen visste vad en stola var, och när prästen inte hade tillåtelse att själv kommunicera i mässan om annan präst inte var närvarande. Han är fylld av energi, har tagit bussen till kyrkan i snöovädret och även deltagit under föreläsningarna tidigare på dagen. Trots att han firat tusen och åter tusen mässor under sitt liv deltar han i kvällens mässa med absolut närvaro. Det händer fortfarande att han, likt Olof Andrén, själv tjänstgör i mässan.

Jag är tacksam över att ha fått möta – inte bara läsa om – präster som Olof Andrén och Tore Sjöblom. Varje tanke på att bli något ”stort” har varit dem främmande. Deras hållning till det livsuppdrag som blev dem givet sammanfattar en syn på prästämbetet som inte får gå förlorad. Olof Andrén och Tore Sjöblom har levt sina liv i den självklara övertygelsen att prästens enda företräde är företrädet att tjäna. Därur har de hämtat sin kraft och sin arbetsglädje. Och därför har de aldrig gått i pension.

 

 

Bibelns väntan

 

Vi har nu inlett en serie läsningar – från Första Moseboken, Markusevangeliet och Romarbrevet – som sträcker sig fram till Stora fastans början. Och påminner oss ett tänkvärt uttryck hos Origenes: ”Bibeln väntar på sin läsare”

Vad slags läsare söker den? Någon som kommer med sin längtan – inte för att ”bråka med texten”. Det är först när vi verkligen vill lära känna Gud, älska Gud och göra hans vilja, som Bibeln börjar öppna sig. Dess stora syfte är att ge oss en tro – inte en trosåskådning. Johannes skriver i avslutningen av sitt evangelium att han nedtecknat sin berättelse om Jesus ”för att ni skall tro … och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn”.

 

 

Där hjärtat måste brista

 

Gunnel Vallquist (1918-2016) skriver:

En gest är oss förbjuden: att slå armarna om en människa – om en annan, för att hålla henne fast, eller om vårt eget bröst, för att stänga kärleken ute.

Det är den Korsfästes gest som måste bli vår: en vidöppen famn mot allt som lever och allt som lider.

Aldrig stöta tillbaka, aldrig hålla fast.

En korsfästs gest. Här som överallt finns svaret mitt i den smärtsammaste punkten, just där själva vårt hjärta måste brista – öppna sig för oändligheten.

Ur tankeboken Herre, låt mig få brinna, 1959

 

 

 

Hjälten

 

Gud har många namn i Bibeln. I dagens läsning från profeten Jesaja kallas han Hjälten (10:21).

Inkarnationen är Guds oöverträffade hjältedåd: genom att bli ett hjälplöst spädbarn, utlämnad åt sina föräldrar omsorg, gör Gud sig intill ytterlighet sårbar.

I dag är hans föräldrar på flykt undan en hänsynslös diktator.

I morgon söker han sig till din faders hus, väl medveten om att där är platsen framför andra där han kan växa i vishet.

Det finns ingen annan väg till fullkomlighet än sårbarhet.

 

 

Nu sänks korset ned i det kalla vattnet

 

Trettondagsafton är i ortodox tradition en sträng fastedag. Nu börjar förberedelserna för den fest som i östkyrkan kallas Theofania, gudsuppenbarelse. I centrum står denna högtid firandet av Herrens dop.

_MG_2231_800I kväll inleds firandet med att vattnet välsignas – ofta i en sjö eller flod där vakar huggits upp – genom att prästen sänker ner sitt kors i det kalla vattnet, så som Jesus nedsänktes i Jordans vatten, och därefter bestänker församlingen med det välsignade vattnet.

Samtidigt läses en rad gammaltestamentliga texter om vattenunder, alltifrån orden i skapelseberättelsen om att ”Guds Ande svävade över vattnet” och Elisas renande av Jerikos vatten, till profeten Jesajas ord: ”Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken.”

I väst förbereder vi den fest som kallas Epifania, med innebörden ”uppenbarelsen av Herrens härlighet”, en högtid som framför allt ägnas de vise männens besök i Betlehem, medan vi söndagen efter trettondagen firar Herrens dop.