Den gråtande Guden

 

Jeremia bok är genomdränkt av tårar så som ingen annan i Bibelns profetlitteratur. Profetens, Guds och jordens tårar rinner över bokens sidor. ”Tårar strömmar från mina ögon natt och dag, utan avbrott.” (14:12)

Jeremia adresserar ett nationellt trauma. När profeten talar är katastrofen på väg, men för bokens läsare har den inträffat. Förluster av en sådan magnitud att de är outhärdliga har en förlamande verkan. Psykologer talar om ”psykisk förlamning”. Även känslorna begravs i katastrofens ruiner. Att stänga av är en ofrivillig skyddsmekanism för att alls kunna överleva. Men så länge kontakten med känslorna är bruten kan inte sorgeprocessen, och det långsamma läkandet, inledas.

Tårarna är inte bara önskvärda, de är nödvändiga. De vittnar om att den drabbade har börjat komma i kontakt med sina känslor, sin smärta och förlust.

Det är ingen tillfällighet att Jeremia har kallats ”tårarnas profet”. Han gråter inte bara för sig själv, men också för folket – och för Gud. Jeremias porträtt av en gråtande Gud är mer ett försvar för Gud. Israels och Bibeln Gud är så långt man kan komma från de grekiska gudarna, oberörda i sin upphöjdhet. Denne Gud är full av känslor, emotionellt engagerad i folkets öden. Förlusten av Jerusalem är ett dråpslag mot Gud eget hjärta.

 

 

Den hemlöse Guden

 

Det är insynen i Guds hjärta – inte insikten i framtiden – som är profeternas karisma. Deras uppgift är inte så mycket att förutsäga framtiden som att göra Gud närvarande i nuet.

Jeremia låter oss känna hur den sorg som väller fram ur Guds inre är smärtan över hans egen hemlöshet i världen. Om Gud tvingas överge det folk bland vilket han kommit för att bo, var skall han då finna ett hem? ”Du Israels hopp, dess räddare i nödens tid, varför är du som en främling i landet, en vandrare som stannar en enda natt?” (14:8)

Den Gud som kommit för att bo bland sitt folk ”för alltid” – ett uttryck Jesus upprepar när han talar om Andens ankomst i världen – har blivit en hemlös bland sina egna.

 

 

 

”Gud är i trygga händer hos oss”

 

Det linneskynke Jeremia får i uppdrag av Gud att köpa och ta på sig är inte bara profetens klädnad. Det symboliserar Guds klädedräkt: Guds folk är Guds klädnad. Eller med Irenaeus av Lyon ord: ”Guds ära är den levande människan.”

På samma gång som vi har iklätt oss Kristus är vi Kristi klädnad. Så som dopets klädnad ger oss skydd, omsluter vi Gud, till beskydd och beröm när hans namn svärtas ner och hånas. Därför kom Etty Hillesum att i koncentrationslägret se det som sin kallelse ”att ta ansvar för Gud”, att ge honom en skyddad plats mitt i all terror och skräck.

Det är det omvända profetiska perspektivet. ”Gud är, trots allt, i trygga händer hos oss”, skriver hon två månader innan sin död.

 

 

”Låt oss sätta trädet till hans bröd”

 

En av de märkligaste Kristusprofetiorna i Jeremia bok – en profetia om Jesu korsdöd – återfinns i det elfte kapitlet.

Själv var jag som ett fogligt lamm som leds till slakt. Jag insåg inte att det var mot mig de smidde sina planer: ”Låt oss fördärva trädet medan det har sav, låt oss utplåna honom ur de levandes land, så att ingen längre minns hans namn!”

I Septuagintas översättning av den nittonde versen heter det: Låt oss sätta trädet till hans bröd. Trädet är en bild på korset. Brödet är hans kropp. Genom att Kristus låter sin kropp fästas vid korsets trä, blir han livets bröd för alla som kommer till honom.

 

 

Vem är Jeremias Gud?

 

I dag läser vi: Därför säger Herren Gud: Se, min vrede och mitt raseri skall välla ut över denna plats, över människor och djur, över markens träd och jordens frukt; den skall brinna utan att slockna. (6:20)

Vem är egentligen Jeremias Gud? På vilket sätt berörs denne Gud av människan, hennes misär och hennes lycka? Är Herren åskådare eller deltagare i förhållande till våra livsöden? Vilka känslor har Bibelns Gud för sin skapelse?

Frågor som dessa är avgörande för den förståelse av Gud som formar och ger näring åt vår tro. De kan också ge oss nycklar till det vi måste medge att vi har svårt att förstå: utbrotten av Guds vrede i Bibeln.

Jeremias Gud är en Gud med patos, ett ord som sammanfattar viljans, förnuftets och känslans restlösa engagemang. Allt det som i hebreisk förståelse ryms i hjärtat. Få profeter blottlägger likt Jeremia den förtvivlan som fyller Guds hjärta när människan vänder ryggen åt allt som är gott, sant och skönt.

 

 

”Deras öron är tillslutna”

 

De människor som adresseras i Jeremia bok saknar inte vägledning. ”Slå in på vägarna från fordom, fråga efter de gamla stigarna.” Reaktionen kommer omgående: ”Det vill vi inte.” (6:16)

Det finns bara en sak Gud inte kan, sa de gamla teologerna: att tvinga människan att älska honom.

 

“Mitt inre är i uppror”

 

Det finns hos profeten Jeremia en spänning mellan kallelse och karaktär som gör hans liv till en smärtsam paradox. Hans kallelse är att förkunna dom och ödeläggelse där oviljan till omvändelse slagit rot. Hans hjärta är ett hav av ömhet för det folk han tillhör.

Denna spänning kommer gång på gång till uttryck i förtvivlade utbrott, som i dagens läsning ur det fjärde kapitlet: ”Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta! Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror.” (4:19) Eller senare, i det åttonde: ”Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat, jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.” (8:21)

Den som tror sig ha missuppfattat sitt uppdrag när detta medför vånda och kval gör klokt i att läsa Jeremia.

 

 

“Jag trodde att du skulle kalla mig din fader…”

 

Budskapet i det långa avsnittet från Jeremia 3:1–4:4 går inte att missförstå: Guds lag är omutlig, och likväl kan Gud själv överträda den – tvingad av sin barmhärtighet. Här blir alla jämförelser otillräckliga. Gud är beredd att ta tillbaka sin otrogna partner!

Det tredje kapitlets nittonde vers är en av de mest smärtsamma i hela boken: Jag ville gärna behandla dig som en son och ge dig en ljuvlig egendom, skönare än de andra folkens. Jag trodde att du skulle kalla mg din fader och aldrig vända dig bort från mig.

Profeten porträtterar en fader som drömt om en lycklig framtid för sin son, när denne får ta emot allt det som fadern förvärvat och planerat för honom. Men faderns längtan väntar förgäves på ett gensvar. Tiden för överlämnandet infinner sig aldrig. Sonen är oförstående och ointresserad. Kvar står fadern, ensam, med en smärta som inte vill ge sig av.

 

 

 

Hoppets prosa och smärtans poesi

 

Tre ting sägs om Gud i det tredje kapitlets tolfte vers, som ingår i dagens läsning. Det är en trefaldig utsaga som anger omvändelsens förutsättning och samtidigt utmejslar gudsbilden i Jeremia bok:

”Jag skall inte se på er med ovilja.”
”Jag visar mildhet.”
”Min vrede varar inte för evigt.

Det har nu gått så långt att inget som folket i Jerusalem företar sig på egen hand kan skapa en ny framtid. Allt hopp står till Guds barmhärtighet. Upprättelsen är dock inte villkorslös, vilket Jeremia har modet att säga: ”Men du måste inse din skuld.” Hoppets prosa upphäver inte smärtans poesi.

Jeremia frilägger de vulkaniska spänningarna i Guds hjärta. Herren längtar efter sin brud, men låter sig inte trivialiseras och utnyttjas. Barmhärtigheten är utan villkor, men det går inte att köpslå med rättfärdigheten i ett samhälle.

 

 

Det innersta i kärleken

 

Det innersta hos profetens Gud är kärleken, medan det innersta i kärleken är smärtan. Därför går Jeremias Gud inte att förhålla sig till som en idé eller gudsbild.

Men det sätt på vilket ömheten och strängheten aldrig tar ut varandra ställer oss inför en gigantisk pastoral utmaning: vad innebär det att se på ett moraliskt dilemma med kärlekens blick?