Den gråtande Guden

 

Jeremia bok är genomdränkt av tårar så som ingen annan i Bibelns profetlitteratur. Profetens, Guds och jordens tårar rinner över bokens sidor. ”Tårar strömmar från mina ögon natt och dag, utan avbrott.” (14:12)

Jeremia adresserar ett nationellt trauma. När profeten talar är katastrofen på väg, men för bokens läsare har den inträffat. Förluster av en sådan magnitud att de är outhärdliga har en förlamande verkan. Psykologer talar om ”psykisk förlamning”. Även känslorna begravs i katastrofens ruiner. Att stänga av är en ofrivillig skyddsmekanism för att alls kunna överleva. Men så länge kontakten med känslorna är bruten kan inte sorgeprocessen, och det långsamma läkandet, inledas.

Tårarna är inte bara önskvärda, de är nödvändiga. De vittnar om att den drabbade har börjat komma i kontakt med sina känslor, sin smärta och förlust.

Det är ingen tillfällighet att Jeremia har kallats ”tårarnas profet”. Han gråter inte bara för sig själv, men också för folket – och för Gud. Jeremias porträtt av en gråtande Gud är mer ett försvar för Gud. Israels och Bibeln Gud är så långt man kan komma från de grekiska gudarna, oberörda i sin upphöjdhet. Denne Gud är full av känslor, emotionellt engagerad i folkets öden. Förlusten av Jerusalem är ett dråpslag mot Gud eget hjärta.

 

 

Comments are closed.